Turkiets bisarrt benämnda ”Operation olivkvisten” i den kurd-dominerade och hittills fredliga Afrin-provinsen i nordvästra Syrien har öppnat ett nytt blodigt kapitel i det syriska kriget. Anfallet har under de fyra första dagarna kostat minst 100 liv, varav nästan hälften civila.
Söndagens militära inmarsch inleddes redan på lördagen den 20 januari med hundratals flygattacker. Operationen syftar enligt Turkiet till att med stöd av Turkiet-stödda syriska miliser driva ut ”alla terroristiska element” från en 30 kilometer djup zon i Afrin, för att därefter gå vidare mot det kurdiska fästet i Manbij. Turkiets mål är att krossa den kurdiska YPG-milisen och deras närmaste arabiska allierade i de Syriska demokratiska styrkorna (SDF), som nyligen med stöd av USA har besegrat IS i deras sista fästen i Raqqa och östra Syrien. Turkiets kampanj kan nu ge ökat svängrum åt IS.
Om att striderna kan bli mycket hårda vittnar tidiga uppgifter från det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR). Hittills är det 26 dödsoffer i SDF-milisen och 19 i den av Turkietstödda rebellalliansen, medan Turkiet än så länge endast uppges ha förlorat en av sina soldater.
Enligt Patrick Cockburn i den brittiska tidningen The Independent hade på måndagen endast några få gränsbyar av totalt 350 i Afrin intagits av Turkiet, medan en omstridd höjd och två byar enligt SOHR återtagits under kurdiska motattacker.
Att den turkiske presidenten Erdoğan under helgen också hävdade att Afrin har en majoritet arabisk och turkmensk befolkning och att Turkiet syftade till ”ge tillbaka Afrin till dess rättmätiga ägare” är ett uttalande som andas av etnisk rensning och förutom kurderna även skrämmer kristna och yazidiska minoriteter.
Tillsammans med en liknande turkisk intervention för att skära av de kurdiska ansträngningarna att binda ihop Afrin med de två andra kurdiska kantonerna Kobanê och Jazira som inleddes i augusti 2016 och kallades ”Operation Eufrats sköld” är den turkiska regimens politiska mål att knäcka det PYD-ledda försöket att konsolidera en självstyrande och kurdiskt dominerad federal region i norra Syrien. Det skulle också sänka moderpartiet PKK:s ambitioner att förverkliga något liknande i Turkiet.
”Turkiet kan inte”, sammanfattar en kommentator i den turkiska tidningen Hurriyet Erdoğans linje, ”låta sig bli belägrade eller avskurna från arabvärlden av en kurdisk korridor längs Syriens gräns” eller låta de kurdiska regionerna i Irak och Syrien förenas. ”Sist men inte minst kan Turkiet inte låta den dödsmaskin som USA har försett PYD med, varav vissa element redan har erövrats i operationer mot PKK, komma i PKK:s händer.”
Att inmarschen alls har kunnat ske beror samtidigt på att Ryssland och därmed även Syrien har lämnat luftrummet över Afrin fritt till det turkiska flygvapnet, samtidigt som inte heller USA eller för övrigt EU har rest några invändningar.
Interventionen i Afrin föregicks dagarna innan av häftig turkisk kritik mot ett uttalande från USA:s militär om planer på att skapa en SDF-ledd gränsstyrka på 30 000 man, ett uttalande som dock omedelbart dementerades av Trumps utrikesminister Rex Tillerson.
Även om Tillerson höll fast vid att USA tänker behålla de 2 000 amerikanska soldater som är förlagda i ett tjugotal baser långt öster om Afrin, innebar hans besked om att USA inte tänkte agera i Afrin, utan tvärtom sade sig respektera både Syriens territoriella integritet och Turkiets ”legitima intressen” att ”försvara sig mot terrorismen”, ett tydligt okej till Turkiets inmarsch.
Detsamma innebär de uttalanden till stöd för Nato-makten Turkiet som har gjorts av EU och Sveriges utrikesminister Margot Wallström, lätt maskerade bakom en ojande oro för humanitära konsekvenser.
Bittra reaktioner mot dessa svek av sina falska vänner hörs nu från de kurdiska organisationer som än en gång har närt illusioner om att kunna få stöd från USA, Ryssland och EU, som sträcker sig längre än till kriget mot IS.
RS/Offensiv, som självklart stöder kurdernas nationella och demokratiska rättigheter, har också tidigare varnat de syriska kurderna för att liera sig med USA, som när det kommer till kritan är beredda att utan vidare svika dem, liksom för att tillsammans med USA ta sitt krig mot IS utanför de områden som domineras av kurder.
Mycket talar för att det inför den turkiska inmarschen också har skett en hemlig kohandel där Ryssland och Assads Syrien i utbyte mot en öppnad dörr för Turkiet i Afrin har fått ett turkiskt godkännande för ett krossande av den jihadistiska rebell-front i Idlib-provinsen, som leds av en före detta al-Qaida-lierad milis. De intensiva strider som pågår där sedan östra Aleppos fall uppges ha lett till 200 000 internflyktingar. Enligt den överenskommelse om nedtrappningszoner som träffades i Astana har Ryssland och Turkiet ett delat ansvar för en ”pacificering” av upproret i Idlib.
Allt sedan östra Aleppos fall och att det efter Rysslands, Irans och Hizbollahs ingripande har stått klart att det sjuåriga uppror i Syrien som har stötts av Turkiet och Saudiarabien med flera inte har lyckats fälla Assad-regimen i Damaskus är den öppna frågan framtiden för den stora kurdiska region som har befästs under det USA-stödda kriget mot IS. I ett läge där Assad själv är för svag att kuva de syriska kurderna ser det i dagsläget ut som att Ryssland och regimen i Damaskus har gått med på att låta Turkiet göra skitjobbet att kväsa dem i utbyte mot en rysk-turkisk fred i Syrien.
Då blir nästa fråga om USA i nästa skede (troligen) finner sig i att ge upp sina positioner öster om Eufrat och om PYD, PKK och YPG mer eller mindre ensamma i så fall kommer att visa sig beredda att ta kriget till sista man eller kanske pressas att försöka rädda vad som räddas kan genom att låta en försvagad regim i Damaskus återta kontrollen innan den tas med våld av Turkiet.
Socialister världen runt har en solidarisk plikt att stå upp för kurdernas nationella och demokratiska rättigheter. Men såväl det bittra bakslaget för kurderna i Irak som nu i Syrien visar att de inget har att hämta på att förlita sig till allianser med vare sig USA eller andra stormakter.
Först med en revolutionär förändring i en demokratisk och socialistisk nära allians med de breda massorna av regionens arbetare och förtryckta folk kan de styrkeförhållanden skapas som kan garantera kurderna och andra minoriteter deras nationella självbestämmanderätt. ■