Två år av talibanstyre: ”Det blir bara värre”

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

”Det blir bara värre och värre.” Det svarade en afghansk man som jag kallar Ali på frågan om situationen i hemlandet. Vi minns bilderna för två år sedan när talibanerna tagit makten. Folk slogs om en plats på de flyg som lämnade Kabul. Någon klängde sig fast på ett lyftande plan bara för att tappa taget och falla mot döden. Desperationen var stor.

Efter två år med talibanstyre blir det bara värre och värre. En del kan tillskrivas klimatförändringarna. Som vanligt är det de fattiga som drabbas värst.
Afghanistan, som ligger långt in i landet och består av höga berg, är ett torrt land som är beroende av glaciärerna i Himalaya för sin vattenförsörjning. Med krympande glaciärer kommer mindre vatten från bergen. Enligt IOM (International Organisation of Migration) har i dag 79 procent av Afghanistans befolkning inte tillräckligt med vatten. Vi ser den värsta torkan på trettio år.
På grund av bristande sophämtning i städerna, framför allt i kraftigt växande Kabul, blir många vattentäkter förorenade. Situationen i landet förvärras ytterligare av skyfall och därpå följande översvämningar.
I vintras rapporterades dessutom temperaturer på minus 34 grader i delar av landet. De fattigaste hade inte råd att värma sina hus. Tillsammans med brist på mat blir det en farlig blandning – undernäring och kyla är inte bara farliga för stunden, utan försämrar hälsan på längre sikt.
Av Afghanistans cirka 40 miljoner invånare är cirka 30 miljoner i behov av humanitär hjälp för att överleva. Efter talibanernas maktövertagande har möjligheten för internationella hjälporganisationer försvårats. FN:s matprogram får inte in så mycket pengar som behövs för världens nödlidande, där Afghanistans befolkning bara är en del.

Enligt Ali är det värsta i dagens Afghanistan kvinnornas situation. Kvinnornas liv har inskränkts mer och mer. De lever i något som kan karakteriseras som husarrest. De får inte gå ut utan manligt sällskap. Alis bror, som går på universitetet i Kabul, skulle hjälpa en kvinna att ta sig till sjukhuset för att hälsa på sin mamma. De blev stoppade av en talibanpatrull. Eftersom Alis bror inte är släkt med kvinnan blev han misshandlad.
Jag nämnde för Ali, som bor i Frankrike, att på nyheterna i radio framhåller man fred som en positiv sak sedan talibanerna tog över. Han fnös åt det. Enligt honom beror det på vilken etnisk grupp man tillhör om det är positivt.
Talibanerna är inte lika korrupta som tidigare styren. De är också effektivare på att ta in skatter, mer eller mindre hårdhänt. I det fattiga landet finns det mycket att spendera pengarna på. Den största posten i budgeten, nära hälften, går enligt Afghanistannytt till säkerhet av olika slag, polis och armén. Dit hör också ministeriet för främjande av dygd och förebyggande av synd. I ett land med akut vattenbrist och stora delar svälter borde det finnas andra prioriteringar.
Enligt Ali går folk hungriga nästan jämt. Hungriga människor har nog att göra med att överleva, de protesterar inte.

Den näst största posten i budgeten är utbildning. Flickor över tolv år har inte rätt att gå i skolan eller rätt till högre utbildning. Ett problem är att högutbildade i allt större utsträckning lämnar landet. Man beräknar att hundratusentals högutbildade har lämnat landet sedan talibanerna tog makten. Det handlar om sjukvårdspersonal, lärare, administratörer med mera. Ali säger att hans bror, som har ett år kvar på universitetet, inte ser någon framtid i landet, utan planerar att söka sig utomlands.
Enligt Afghanistannytt har säkerhetssektorn rensats på tidigare personal. I deras ställe har talibankrigare anställts. Dessa är ofta analfabeter. Det är ett sätt att försäkra sig om en lojal personal.
Rättsväsendet präglas av sharialagar, och sharia är ett oprecist begrepp öppet för tolkningar. I Afghanistan gäller talibanernas konservativa tolkningar och med illiterat personal som ska upprätthålla lagen ifrågasätts inte ledarnas tolkning.

Direkt efter talibanernas maktövertagande gick kvinnor ut på gatorna i protest. Nu hörs lite om det. Jag läste om en attack i norra Kabul där fyra talibaner dödades nyligen. Dådet ska ha utförts av några som kallar sig Frihetsfronten. Vilka de är och vad de står för är oklart. Afghanerna behöver inte individuell terrorism, de behöver enighet över etniska gränser.

Afghanistan: Ingen tillit till Västmakterna att ”förändra”

Efter 20 år av Västimperialismens och Natos krig i och mot Afghanistan, där landet lades i ruiner av bomber och officiellt över 46 000 civila dödades men mörkertalet kan vara betydligt högre, blev resultatet att de reaktionära talibanerna kom till makten 2021.

Även om det så kallade ”internationella samfundet” har kritiserat talibanernas övergrepp och inskränkningar mot mänskliga rättigheter dryper deras ”medmänsklighet” av hyckleri. Svenska staten har exempelvis inga problem med att utvisa flyktingar från Afghanistan rakt i händerna på talibanernas terror, eller i att ryggdunka Erdoğans terrorregim i Turkiet.
”Normaliseringsprocessen” pågår för fullt vad gäller talibanstyret. Deras högste ledare såväl politiskt som religiöst, Akhundzada, har haft officiella möten med Qatar, och talibanska ministrar har haft möten med både Ryssland och Kina, som tillsammans med Pakistan vill häva sanktionerna mot landet.
Och eftersom även Västimperialismen har ett intresse av att samarbeta med Afghanistan vad gäller flyktingar, ”kampen mot terrorism” och även mot narkotikahandeln är det troligt att normaliseringen kommer att fortsätta.
Brutala sanktioner mot Afghanistan har inte slagit mot talibanstyret, men dock fördjupat fattigdomen och hungersnöden för vanligt folk i landet, i kombination med 20 år av ett krig som ödelade landet, covid-19, tredje raka året av omfattande torka (över 60 procent av afghaner är beroende av jordbruk), med mera.

För arbetare och förtryckta i Afghanistan och internationellt är lärdomen att inget stöd kan eller bör ges till krigshökar och statsmakter.

Diktatorn Akhundzadas ord är lag, som står över alla andra (liksom Irans högste ledare Ali Khamenei gör) och har likasinnade ministrar och islamistiska lärda i sin cirkel. De attacker mot arbetare som pågår, men framför allt mot kvinnor gällande slöjmandat, nekande till utbildning, anställningsstopp inom i princip alla områden, och begränsningar i rätten att röra sig fritt, hävs bara om han beordrar det.
Trots den hårdföra regimens repression har det varit protester runt om i landet, om än små. Senast protesterade kvinnor i slutet av juli mot talibanernas beslut om att stänga ner alla skönhetssalonger i landet, vilket möttes av vattenkanoner, elchockvapen och gevärsskott i luften för att skingra massorna i Kabul.
Förbudet infördes eftersom talibanerna menar att skönhetssalongerna erbjuder ”tjänster förbjudna av islam och skapar ekonomiska svårigheter för männens familjer under bröllop”.

För arbetare och förtryckta i Afghanistan och internationellt är lärdomen att inget stöd kan eller bör ges till krigshökar och statsmakter, som endast har sina egna geopolitiska och ekonomiska intressen. Nato är en krigsallians under USA och Västimperialismen som inte erbjuder ”försvar”.
Vägen ut ur det helvetiska tillstånd som plågar folket i Afghanistan och regionen är lång och svår. Men det är endast arbetarklassen över etniska gränser, i landet och internationellt, deras solidaritet och aktiva stöd samt organiserade kamp, som kan erbjuda en väg framåt som kan mota tillbaka reaktionära regimer och brutalt förtryck
Robert Bielecki