Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades av regeringen för sitt motstånd mot kontrarevolutionen.
Den 11 november var det 100 år sedan slutet på första världskriget. I det officiella firandet nämns dock ingenting om den revolutionära vågen som 1917 och 1918 svepte över Europa, med uppror och revolutioner i flera länder av arbetare – inte minst arbetarkvinnor – och soldater. Det var den ryska revolutionen 1917 som möjliggjorde det första fredsavtalet.
Slutpunkten för kriget kom när sjömännen i Kiel i slutet av oktober 1918 vägrade följa order. Deras modiga myteri inledde den tyska revolutionen som den 9 november avsatte kejsaren och öppnade vägen för en arbetar- och soldatdemokrati. Men revolutionen kom att förrådas av arbetarnas egna företrädare.
Det är svårt att förstå utvecklingen under de följande månaderna efter den 9 november utan att se händelserna som ledde fram till första världskriget. Tyskland var ett land präglat av den misslyckade borgerliga revolutionen 1848 med många motsägelsefulla drag. Först i slutet av 1800-talet, under rikskansler Bismarck, genomfördes en politisk och ekonomisk omställning och snabb industrialisering påbörjades.
Borgarklassen, fabrikanterna, tog större makt samtidigt som de gamla jordägarna, Junckerklassen, bestod. Tyskland agerade som en nationalstat utåt i jakten på kolonier. Inåt förblev landet ett kejsardöme splittrat i flera delstater med egna härskare, lagar, tullar med mera. Delstaten Preussen och dess kung, som samtidigt var tysk kejsare, var dominerande. Rösträtten var begränsad och graderad.
Storindustrins utveckling skapade dock förutsättningar för arbetarklassens organisering. Innan första världskrigets utbrott 1914 utgjorde arbetarklassen drygt två tredjedelar av den totala befolkningen. År 1914 hade det socialdemokratiska partiet SPD, som var en del av den socialistiska Andra internationalen, över en miljon medlemmar. Fackföreningarna organiserade drygt 2 miljoner. Partiet hade 90 dagstidningar, 3 000 anställda och 110 riksdagsledamöter. Det rådde en strikt disciplin inom partiet där den centrala ledningen hade makten över till exempel kandidater och tidningsredaktioner utan att den själv kunde bli kontrollerad.
Med krigsutbrottet avslöjades byråkratiseringen inom SPD då partiet ställde sig bakom den tyska regeringen och militären och röstade för krigskrediterna den 4 augusti. Även socialisten Karl Liebknecht böjde sig för majoriteten i riksdagsgruppen. Först vid nästa omröstning om vidare krediter i december röstade Liebknecht som enda ledamot emot och blev därmed i Tyskland och internationellt känd som den som försvarade internationell socialism. Redan två dagar innan den första omröstningen hade fackledningen och arbetsgivarorganisationen kommit överens om borgfred.
Direkt vid första världskrigets utbrott försökte Rosa Luxemburg att samla vänsteroppositionen. Luxemburg hade skickat ut telegram till 300 SPD-medlemmar utanför Berlin om att bygga en opposition till kriget och militarism. Bara en, Clara Zetkin, ledare för den socialdemokratiska kvinnoorganisationen, svarade.
Luxemburg var den första som hade avslöjat byråkratiseringen inom SPD redan i början av 1900-talet, vilket sedan kom att delas av andra kända socialister som Karl Liebknecht., Clara Zetkin, Franz Mehring med flera. Ingen i denna krets drog slutsatsen att det skulle behöva byggas ett nytt parti, utan förhoppningen stod i att arbetarrörelsen skulle sopa bort byråkratin inom SPD.
Luxemburg bildade tillsammans med Liebknecht, Zetkin, Mehring och några till gruppen ”Internationale”, känd under namnet Spartakus. Spartakusgruppen var en liten krets medlemmar som var oerhört modiga i sitt politiska arbete, men de saknade i början någon större förankring på arbetsplatserna.
Trots sin orubbliga opposition mot SPD:s politik bröt Spartakus inte med socialdemokratin för att bygga ett eget parti, utan stannade organisatoriskt som ett nätverk av radikala socialister.
Den 1 maj 1916 organiserade Spartakusgruppen en antikrigsdemonstration där Karl Liebknecht arresterades, och han dömdes till två och ett halvt års hårt straffarbete. När domen mot Liebknecht tillkännagavs i juni 1916 organiserade gruppen Revolutionäre Obleute, arbetarledare som hade byggt upp sitt eget nätverk utöver fackföreningen, en strejk med 55 000 arbetare, mitt under pågående världskrig. Flera hundra av de som deltog arresterades, däribland Rosa Luxemburg. Hon sattes i skyddshäkte och blev fri först under den tyska revolutionen 2,5 år senare.
När kriget fortsatte utan att slutet kunde synas började oppositionen mot ledningen att växa inom SPD. Vänsterkrafter inom flera socialdemokratiska tidningsredaktioner började trycka kritiska artiklar. Pressen blev så stor att högerledningen uteslöt alla oppositionella i början av 1917.
Med den ryska revolutionen 1917 växte också arbetarkampen i Tyskland. I april blev en massiv strejkvåg nedtryckt, men protester fortsatte på olika arbetsplatser, framför allt av kvinnor mot hungersnöden.
Strax innan aprilstrejken 1917 bildades det oberoende socialdemokratiska partiet (USPD) som tog med sig hälften av alla SPD-medlemmar – i Berlin till och med en majoritet. Men USPD var inte något revolutionärt socialistiskt parti med ett tydligt program. Bland medlemmarna fanns personer från den gamla högerfalangen, liksom gruppen Spartakus kring Luxemburg.
Under kriget hade Tyskland blivit en de facto militärdiktatur där Oberste Heeresleitung tog alla politiska beslut. När arméledningen kände att de inte kunde vinna kriget överlämnade de makten till politikerna för att de skulle begära fredsförhandlingar. I oktober 1918 fick Tyskland en regering ledd av socialdemokrater. Som en eftergift till den revolutionära stämningen frigavs Liebknecht, men inte Rosa Luxemburg.
Men reformerna uppifrån kunde inte stoppa revolutionen. När startskottet till revolutionen kom från sjömännen i Kiel bildades efter rysk förebild det första arbetar- och soldatrådet den 4 november. Under de närmaste timmarna och dagarna spred sig revolutionen som en löpeld. Den 6 november kom Hamburg under revolutionens kontroll, och den 7 november hela norra Tyskland ner mot Braunschweig, Hannover och Köln.
Natten mellan den 7 och 8 november deklarerade den oberoende socialisten Kurt Eisner Bayern som socialistisk republik och denna dag tog revolutionen även över viktiga industristäder i Thüringen och Sachsen. Huvudkraven från början var att Kaiser skulle abdikera, ett slut på kriget och en demokratisering av det politiska systemet.
Karl Liebknecht uppmanade direkt efter sitt frigivande till uppror i Berlin, men fick inget gehör varken i USPD eller bland Obleute. Till slut bestämdes det för ett uppror den 11 november, men när planerna blev kända för polisen ändrades datumet till den 9 november. Den dagen blev till en massmobilisering i Berlin där våg efter våg av arbetare och soldater drogs in. Det tyska rikets sammanbrott var med segern i Berlin ett faktum.
Kejsaren flydde till Nederländerna och rikskansler blev socialdemokraten Friedrich Ebert. Samtidigt förkunnade SPD-mannen Philipp Scheidemann att Tyskland nu var en republik och Karl Liebknecht proklamerade den tyska socialistiska rådsrepubliken.
Många trodde att revolutionen hade vunnit en slutlig seger och entusiasmen spelade Socialdemokraterna i händerna. Arbetarna saknade en ledning som likt bolsjevikerna hade förankring i arbetarklassen och samtidigt ett tydligt socialistiskt program. Varken Spartakus eller Obleute kunde spela denna roll.
Valen till arbetar- och soldatrådens verkställande utskott samt till en provisorisk regering planerades till eftermiddagen den 10 november. Från första stund arbetade Ebert målmedvetet för att leda revolutionen bort från socialistisk arbetardemokrati. Medan Spartakusgruppen förberedde ett flygblad med uppmaning att inte rösta på ”regeringssocialister”, SPD eller de som var beredda att ingå i en koalition med dem, använde Socialdemokraterna förmiddagen till att bearbeta soldaterna i sitt intresse. SPD-ledningen fick igenom att det skulle råda paritet i förhållandena mellan partierna SPD och USPD i arbetarråden, trots att partiet var i minoritet i Berlin.
3 000 personer som hade röstats fram som delegater i fabriker och bland soldater träffades den 10 november. Liebknecht vägrade att bi vald och styra SPD-högern. Den provisoriska regeringen bildades av tre representanter från SPD och tre från USPD, senare kom även en från Obleute att ingå i de sistnämnda tre. I arbetarrådens verkställande utskott fick SPD majoritet. Men i städer och fabriker där SPD hade eget majoritet använde man sig inte av paritetsprincipen och valen skedde ofta efter en bostadsprincip och inte ute på arbetsplatserna. Och ju högre upp i arbetarrådens nivå – regional, överregionalnivå och så vidare – desto större andel var SPD-medlemmar.
Dubbelmakt uppstod – arbetarråden hade makten i fabrikerna, men tvekade att ta över den politiska makten. Den provisoriska regeringen hade politisk makt, men kunde inte göra mycket utan arbetarrådens stöd. SPD och USPD inriktade sig helt på att skapa en nationalförsamling som skulle ge makten tillbaka till ett borgerligt parlament. Revolutionärerna i Obleute förstod inte att det inte räckte med att skapa arbetarråd.
Rosa Luxemburg, som frigavs den 8 november, agiterade för att all makt i Tyskland måste tas över av arbetar- och soldatråden. Men till skillnad från Lenin i april 1917 hade hon inget parti som kunde driva frågan. Spartakusgruppens inflytande i råden var ytterst begränsat eftersom de hade få arbetarrepresentanter.
Redan den 15 november slöts en central uppgörelse mellan fack och arbetsgivare, som innebar att endast facket fick rätt att sluta avtal på arbetsplatserna, vilket försvagade arbetarrådens ställning.
Situationen var kritisk. I Berlin dog tre av tio nyfödda inom några dagar. I slutet av november räknades antalet arbetslösa i Berlin till 19 000 personer från att ha varit närmast obefintliga under kriget, och siffran fortsatte att stiga till 230 000 i januari 1919.
I slutet av november gick kolarbetarna i Ruhrområdet och Schlesien i strejk, i Berlin strejkade 3 000 Daimlerarbetare. 10 000 arbetare samlades i december till massmöte på ammunitionsfabriken DMW med Liebknecht som förste talare. En motion som förklarade att hotet om fabrikens stängning skulle besvaras med förstatligande antogs enhälligt. En motion med krav på Ebert-regeringens avgång antogs med endast sju motröster.
När Ebert den 6 december försökte skicka soldater från andra regioner mot arbetarråden i Berlin ledde Liebknecht motdemonstrationen med 30 000 arbetare och soldater. Det fanns flera protesttåg i staden denna dag som ibland besköts, och blodbadet skylldes på Liebknecht.
De första affischerna med uppmaningen att ”döda Liebknecht” började nu dyka upp.
För att krossa revolutionen skapades militära frikårer – Freikorps – eftersom de vanliga soldaterna var trogna revolutionen. Detta var förband av främst officerare som senare blev grunden till Hitlers stormtrupper. Det var den socialdemokratiske försvarsministern Gustav Noske, som kallade sig ”blodhunden”, som byggde upp frikårerna som till slut räknade 400 000 man.
Den 16 december ägde den Allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd rum. I många städer hade det inte funnits en tydlighet om vilka som kunde vara delegater. Bland de 400 delegaterna fanns bara 179 arbetare, men däremot 164 ombudsmän. SPD hade 288 delegater mot de oberoendes 90, av dem var 10 från Spartakus. Utanför demonstrerade 250 000 under Liebknechts ledning för arbetarråden.
Men kongressen beslöt att utlysa val till nationalförsamlingen, upplösa sig själva och ge makten till regeringen.
Luxemburg och Spartakusgruppen drog slutsatsen att bygga ett nytt parti och från den 30 december till den 1 januari höll det kommunistiska partiet, KPD, sin grundningskongress. Rosa Luxemburg höll inledning om partiprogrammet och förklarade att de kommande valen skulle ge möjlighet att mobilisera massorna mot regeringen, även om det var ett borgerligt val. Men majoriteten röstade för en bojkott av valen och även mot ett arbete i SPD-ledda fackföreningar.
Den 4 januari kom nästa attack från kontrarevolutionen när den radikala socialisten Eichhorn fick lämna sin post som polischef. De revolutionära Obleute organiserade den 5 januari en väpnad demonstration. Spontant ockuperades tågstationer och de stora tidningsförlagen, inklusive den socialdemokratiska tidningen ”Vorwärts”. Den 6 januari kom en uppmaning till generalstrejk, undertecknat av Obleute, Liebknecht och några medlemmar från USPD, men endast några få soldatregementen anslöt sig.
Luxemburg kritiserade detta skarpt då hon menade att situationen inte var mogen för en väpnad konfrontation. Mellan den 9 och 12 januari tog regeringslojala trupper kontrollen över Berlin och delar av staden ockuperades av frikårer. Ungefär 200 människor blev dödade i striderna. Den 13 januari avbröt Obleute strejken. Två dagar senare, den 15 januari, greps Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och mördades. Luxemburgs kropp kastades i Landwehrkanal och hittades först i maj.
I valen till nationalförsamlingen i januari fick SPD 11,5 miljoner röster jämfört med USPD:s 2,3 miljoner röster. KPD hade bojkottat valen. Efter valet bildade SPD en regeringskoalition med borgerliga partier. På valdagen förklarade Noske att alla arbetar- och soldatråd ska upplösas. Nu började terrorn på allvar. Med det revolutionära Berlin krossat kunde kontrarevolutionen avancera i resten av Tyskland. Frikårerna mobiliserades och skickades från stad till stad för att krossa alla former av självständig arbetarorganisering. De följande månaderna blev därmed en tid av inbördeskrig i Tyskland.
Med Luxemburg förlorade KPD sin politiska ledare, med Liebknecht sin utåtriktade ledare i aktioner. Detta var ett hårt slag mot KPD och hela arbetarrörelsen. Men inte slutet för arbetarklassens motstånd, och trots terrorn kunde kontrarevolutionen inte riva upp de landvinningar som revolutionen 1918 hade säkrat: allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag och ett långtgående medbestämmande i företagen.
