Tyskland: Delstatsvalen i Sachsen och Thüringen är en varning

Av Claus Ludwig och Sebastian Rave, SAV (ISA i Tyskland) // Artikel i Offensiv

Det högerextrema, rasistiska partiet AfD, Alternative für Deutschland, vann valet i Thüringen, som hölls den 1 september. Partiet fick 32,8 procent av rösterna, jämfört med 23,4 procent i det förra delstatsvalet 2019. AfD i Thüringens leds av Björn Höcke som i år har dömts två gånger för att ha använt sig av nazistiska slagord i sina tal.

I delstaten Sachsen blev AfD näst största parti, knappt slaget av det traditionella högerpartiet kristdemokratiska CDU För regeringspartierna – socialdemokratiska SSP, liberala FDP och De gröna – blev valen en katastrof.
En viktig anledning är frustrationen över resultatet av 34 år av ett enat Tyskland, inklusive social ojämlikhet, lågavlönade jobb och likgiltighet för människor i öst. Detta har smält samman med den globala situationen, som kännetecknas av krig, upprustning och nationalism. Men också av den flyktingfientlighet och skuldbeläggning som sprids i alla medier och som alla de de etablerade partierna, AfD samt även Sahra Wagenknechts nya parti BSW (Sahra Wagenknecht tillhörde tidigare ledningen för vänsterpartiet Die Linke) står bakom.

Östtyska arbetare tjänar i genomsnitt 14 procent mindre än deras kollegor i väst. Fattigdom och arbetslöshet är fortfarande högre i östra Tyskland än i västra.
Inte undra på att endast två femtedelar ville rösta på ”västpartierna” (SPD, CDU, De gröna, FDP). I synnerhet AfD profilerar sig som en representant för östtyska intressen. De kanaliserar ilskan och missnöjet, som har sociala orsaker, till rasistiska och nationalistiska utlopp. De som känner att de inte kan göra något mot ”de i toppen” slår nedåt.
De federala regeringspartierna, SPD De gröna och FDP, fick som ett uttryck för deras administration av kapitalismen, en kombinerad röstandel på mindre än 10,5 procent (Thüringen) och 13,3 procent (Sachsen).

Delstatsvalet var en röst mot Natos stöd till Ukraina, mot krigsförberedelser och upprustning. Vänsterpartiet, fackföreningarna och även rörelser som Friday For Future (FFF)  har med sitt misslyckande eller sin vägran att ta tydlig ställning mot militarism och upprustning banat väg för AfD:s och BSW:s falska antikrigshållning. De utger sig för att vara fredskrafter, men driver sin egen nationalistiska agenda, som har skillnader, men också likheter, med de etablerade partiernas.
De utnyttjar den berättigade skepticismen hos många människor i östra Tyskland mot en ”västlig orientering” och allians med USA-imperialismen.
Ställningstagandet av ett fredsparti som förkastar alla imperialistiska krig har länge varit viktigt för vänsterns sammanhållning. Många ledande medlemmar har förstört detta med sitt öppna eller dolda stöd till den ukrainska regeringen och Nato.

Vänstern och arbetarrörelsen måste stå upp mot alla imperialistiska läger, både de som började skjuta och de som passivt och aggressivt förvärrade situationen. De måste göra det klart att de förtryckta och arbetande massorna på alla sidor inte har något att vinna på att döda varandra och att det är nödvändigt att rikta sin egen samhällsmakt mot de som har makten.
I kristider krävs tydliga och radikala svar. Vänsterpartiet (Die Linke) har inte formulerat några alternativ, utan har erbjudit sig att göra de smutsiga jobben i kapitalismens krishantering. Regeringarnas deltagande i Thüringen, Berlin, Mecklenburg-Vorpommern och Bremen har inte lett till någon förbättring av levnadsvillkoren för arbetstagare, hyresgäster, kvinnor eller flyktingar. Vänsterpartiet har under sin tid vid makten haft en del av ansvaret för den reaktionära politiken, som till exempel stängningen av sjukhuset Links der Weser i Bremen nyligen. Och nu kollapsar Die Linke överallt.
Partiet har blivit en del av det politiska etablissemanget, och har isolerat sig från missnöje och ilska och därmed gjort sig självt överflödigt. De destruktiva handlingar som har begåtts av partiet kring Sahra Wagenknecht har intensifierat denna process, men de är inte orsaken.
Vacklan om Ukraina och Gaza har pressat partiet över gränsen, efter att vänstern redan hade förlorat trovärdighet som representant för arbetarnas, hyresgästernas, de arbetslösas och de fattigas intressen.

AfD är en faktor som driver landet åt höger och främjar splittringen av arbetarklassen längs etniska eller religiösa linjer eller kulturella frågor. Som en stor minoritet i Thüringen och en blivande regering i båda delstaterna har partiet  nu mycket större möjligheter att göra det – propagandistiskt, finansiellt, institutionellt.
De driver inte de borgerliga partierna framför sig; de kör i full fart på eget initiativ, i samma riktning när det gäller frågan om flyktingar och asyl. När alla borgerliga partier tävlar om vem som bäst kan kopiera AfD:s retorik föredrar många ”originalet”.
Idag kombineras frustrationen över den sjuka kapitalismen, som blir alltmer orättvis för varje dag som går, med den enorma våg av propaganda mot flyktingar som alla partier till höger om Vänsterpartiet främjar.
AfD:s genombrott i Sachsen och Thüringen kommer att stärka organiserade nazistiska gäng och rasistiska grupperingar. Slutligen riktas högerns våld mot hela vänstern och den organiserade arbetarrörelsen.

En tydlig opposition till detta är mer akut än någonsin. Rasismen hos AfD och hela den borgarklass som utåt distanserar sig från den, men högljutt sjunger med i dess sång, kan inte bekämpas utan att man också motsätter sig nationalismen, militarismen, de sociala nedskärningar som är förknippade med den och roten till allt detta, kapitalismen.
Vi motsätter oss dessa omständigheter med ett program som uttrycker alla löntagares intressen, oavsett ursprung och kön: Mot nedskärningar i välfärden och mot den militära upprustningen. Försvara jobben, omorganisera produktionen. De rika måste betala, de stora företagen måste exproprieras och kontrolleras demokratiskt. Det är det enda sättet för oss att gräva upp den mark på vilken högern för närvarande kan bygga sin styrka, till synes ohejdbart.■