Tyskland för 100 år sedan: Generalstrejk stoppar militärkupp

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Den 13 mars 1920 marscherar högerpolitikern och ostpreussaren Wolfgang Kapp och överbefälhavare Walter von Lüttwitz, under skyddet av den tyska armén, in i Berlin för att avsätta Friedrich Eberts socialdemokratiska regering, som kvällen innan hade lämnat huvudstaden. Fyra dagar senare, den 17 mars, är militärkuppens nederlag ett faktum och regeringen kan återvända. Än en gång har arbetarklassen visat sin styrka. 
Ändå vet vi idag att det är Hitlerfascismen som kommer till makten senare. För aktivister och socialister finns det mycket att hämta både från händelserna fram till kuppen och det som hände därefter.

Det socialdemokratiska partiet SPD hade kommit till makten under novemberrevolutionen 1918, som hade börjat med matrosupproret i Kiel som ledde till bildandet av arbetar- och soldatråd i hela Tyskland och blev slutpunkten för första världskriget. Den 9 november 1918 flydde kejsaren och makten överlämnades av arbetarråden till SPD. 
Partiet sågs vid den tidpunkten fortfarande som arbetarrörelsens självklara ledning, även om det oberoende USPD hade bildats på grund av SPD-ledningens samarbete med borgerligheten och arméledningen under första världskriget.  
Den socialdemokratiska ledningen vände sig dock omedelbart emot alla revolutionens framsteg. Arbetar- och soldatråden upplöstes, och där detta inte skedde frivilligt gjordes det med våld. Eftersom en stor del av de vanliga soldaterna i armén inte ville skjuta på arbetare skapade socialdemokraten Noske så kallade frikårer som i första hand organiserade officerare. 
År 1919 började med mordet på revolutionens ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och fortsatte i ett blodigt inbördeskrig där resterna av revolutionen slogs ner av frikårerna. 

Samtidigt lämnade regeringen den gamla statsapparaten och den kapitalistiska ekonomin intakt. Efter valet i januari 1919 regerade SPD med stöd av borgerliga partier i riksdagen. Arméns ledning fick med frikårerna (som ombildades till Reichswehr) dessutom nya möjligheter att organisera sig, som till skillnad från den tidigare armén var helt genomsyrad av konservatism. 
Missnöjet med republiken var stor bland dessa konservativa, nationalistiska skikt. ”Dolkstötslegenden” florerade, att det var fega politiker och socialister som hade lett till Tysklands nederlag i första världskriget. 
Redan i mitten av 1919 började diskussioner inom Reichswehr kring möjligheten till en militärkupp, där även Noske verkar ha fått erbjudanden om att medverka som han inte tog emot, men där han samtidigt inte ingrep emot ett uppenbart högförräderi. SPD som sådant ansågs allt mindre behövt i högerkretsarna. 

Upprorsstämningen inom höger­kretsarna eldades på av Versaillefördraget. Det trädde i kraft den 10 januari 1920 och innebar att armén skulle begränsas till 100 000 man och marinen till 15 000. Frikårerna, och med det Reichswehr, omfattade 400 000.
När SPD-regeringen försökte verkställa fördraget vägrade arméledningen lyda ordern. Den utlösande faktorn för kuppen blev ordern att lösa upp Ehrhardt-brigaden som var en frikår stationerad utanför Berlin. Soldaterna i denna brigad började redan i januari 1920 att bära hakkors på sina hjälmar. Många av dem hade under 1919 även deltagit i kampen mot den bolsjevikiska  armén i Lettland. Överbefälhavaren för denna brigad var general von Luttwitz och det var han som kom att bli den egentliga ledaren för militärkuppen. 
När Noske försökte ta ifrån honom överbefälet gav han istället order om att marschera mot Berlin. Samtidigt kontaktade han den högernationalistiska föreningen Nationale Vereinigung där Erich Ludendorff, som i februari 1919 hade återvänt från Sverige och varit en av upphovsmännen till dolkstötslegenden, och Wolfgang Kapp ingick. En annan person i denna krets var Waldemar Pabst, ansvarig för mordet på Luxemburg och Liebknecht.

Ryktet om förberedelserna nådde även Ebert och Noske, som försökte mobilisera Reichswehr-förband till regeringens försvar. Kommendanterna vägrade rakt av eller kom med undanflykter. Efter en kvälls förhandlingar beslöt Socialdemokraterna i regeringen att fly från Berlin, och vände sig samtidigt till arbetarrörelsen med upprop om generalstrejk, medan de borgerliga stannade kvar.
Under lördagen den 13 mars 1920 såg kuppen ut att ha lyckats. Kapp förklarades som ny rikskansler; därav gick namnet Kapp-kuppen till historien. Trupperna runtom i Tyskland underställde sig von Luttwitz. I Bayern fällde armén sin lokala socialdemokratiska delstatsregering.

Precis som under november-revolutionen saknades dock en klar ledning som politiskt kunde leda generalstrejken vidare.

Arbetarklassens svar kom. Redan en dag senare, den 14 mars, dominerar generalstrejken i Berlin. Alla fabriker förblir stängda, all offentlig trafik är inställd och myndigheterna lamslogs. Det finns inget vatten, el eller ljus. Dagen efter utvidgas strejken till hela landet och kom att bli den största generalstrejken i Tysklands historia. Snabbt blir det klart att kuppen har misslyckats. Den 17 mars lämnar först Kapp och sedan von Lüttwitz sina poster och den SPD-ledda regeringen kunde återvända.
Arbetarna som hade gått ut i strejk var i det läget inte villiga att bara gå tillbaka till arbetet som om ingenting hade hänt. Precis som under novemberrevolutionen saknades dock en klar ledning som politiskt kunde leda generalstrejken vidare. 
Strax innan mordet på Luxem­burg och Liebknecht hade det tyska kommunistiska partiet KPD bildats. Fler ledare mördades under de kommande veckorna. KPD antog vid sitt bildande ett program som motsatte sig arbetet i de traditionella fackföreningarna och valde att bojkotta alla val. Det gjorde att partiet distanserade sig från en stor del av arbetarrörelsen och inte nyttjade chansen till att i val bygga upp ett vänsteralternativ till Socialdemokraterna.

Vid sidan om KPD fanns det oberoende socialdemokratiska partiet USPD, som bildades 1917. Medlemmarna i detta parti var ganska spridda i sina åsikter; från tidigare SPD-politiker som i första hand ville satsa på parlamentarism och som utgjorde majoriteten i ledningen, till arbetarledare som hade stått i första ledet under novemberrevolutionen. 
På grund av KPD:s sekteristiska hållning valde många fackliga aktivister att gå med i USPD, men kom inom några månader på kollisionskurs mot sin egen ledning och bildade en vänsterfalang. 
Det var socialdemokraten Carl Legien som hade organiserat strejken i Berlin. Han var en trogen del av högerledningen inom SPD och såg till att strejken enbart syftade till att återställa SPD-regeringen. 
USPD-medlemmar som framför allt hade en stor bas inom metallindustrin spelade en viktig roll i att göra strejken allomfattande. De gjorde klart att det inte bara kan handla om att försvara regeringen, utan de återupptog kraven från novemberrevolutionen. 
KPD-ledningen i Berlin ställde sig utanför strejkledningen och uppmanade till passivitet; medlemmarna ignorerade dock uppmaningen och strejkade sida vid sida med sina kollegor. 
Inte ens de socialdemokratiska fackledarna var beredda eller kapabla till att avbryta generalstrejken utan eftergifter från regeringen. Bland annat krävdes förstatligande av kolindustrin, kontroll över livsmedelsförsörjningen, upplösandet av de reaktionära frikårsförbanden och Noskes avgång. Med löften om reformer gav de fackliga SPD-ledarna med Legien i spetsen den 20 mars uppmaningen att avbryta strejken. 

I Ruhrområdet, men även i delstaterna Sachsen och Thüringen, hade strejken gått över till att bli en väpnad revolution. I Chemnitz i Sachsen hade KPD (i ett undantag från deras agerande i övriga landet) tidigare påbörjat ett mass­arbete inom facken och kunde nu spela en ledande roll. Arbetarråd återuppbyggdes här och i Ruhrområdet, och på många håll i landet bildades om inte råd så åtminstone aktionskommittéer. 
I Ruhrområdet formerade arbetarna framgångsrikt en röd armé för att kunna bekämpa frikårerna. De lyckades slå tillbaka dem tillfälligt och etablerade en arbetardemokrati. Dock var de långt före arbetarrörelsen i resten av landet vad gäller organiseringen och blev med detta isolerade de kommande dagarna. 
En ny koalitionsregering bildades i Berlin, och alltjämt innehade SPD rikskanslerposten. Förvirringen var stor även bland arbetarledarna från USPD om vad som borde göras och allt fler arbetare gick tillbaka till sitt arbete. Frikårerna i Reichswehr skickades till Ruhr- och andra områden där arbetarna fortfarande befann sig i strejk, och återigen dränktes revolutionen i blod. Den 3 april var de sista resterna av Ruhrupproret besegrat med minst
1 000 dödade arbetare.

Socialdemokraterna skulle dock den här gången inte förbli ostraffade för sitt svek. Den 6 juni 1920 hölls nyval där SPD sjönk från 12,5 miljoner väljare i valet 1919 till 5,5 miljoner väljare, samtidigt som USPD gick fram till dryga 5 miljoner väljare. KPD, som ställde upp för första gången, fick en halv miljon röster. I samma val gick de konservativa partierna på högerkanten fram. 
Löften om hårda straff mot kuppmakarna bröts. Kapp själv kunde fly till Sverige, och flera andra till Bayern där Socialdemokraterna aldrig fick tillbaka styret och som under 1920-talet kom att bli en samlingsplats för den framväxande nazismen.