Söndagens val i Tyskland såg en historisk valförlust för den avgående kanslern Angela Merkels parti, det konservativa CDU (Kristdemokraterna). Med blott 24,1 procent gjorde partiet sitt sämsta resultat någonsin. Vann gjorde det socialdemokratiska partiet SPD med sina 25,7 procent.
KATJA RAETZ
På tredje plats kom De Gröna med 14,8 procent, en klar förbättring jämfört med förra valet men dock sämre än vad som förutspåddes i våras då partiet till och med ledde i mätningarna.
Resultaten för både CDU och SPD är dock inte någon stor förändring i hur väljarna röstar, utan utgör fortsättningen på en långvarig trend.
I 16 år var Angela Merkel regeringschef i Tyskland, sedan 2013 som ledare av en så kallad stor koalition, det vill säga en regering av kristdemokrater och socialdemokrater. Denna typ av koalition är egentligen inget som de båda partierna eftersträvat, utan har varit en ”nödlösning” på grund av valresultaten. Redan i valet 2017 fick CDU sitt sämsta resultat någonsin och i detta val gick det ännu sämre.
När siffrorna började dala i opinionsmätningarna veckorna före valet började CDU:s kandidat Armin Laschet uttala varningar om att SPD skulle en bilda en vänsterregering efter valet. Denna kampanj verkar snarare ha hjälpt SPD att få den sociala profil man saknat som stödparti till CDU.
Med bland annat krav på höjd minimilön, bättre pensioner och höjda skatter för de fem procent som ligger i toppen av inkomstligan innehöll valprogrammet en viss återgång till traditionella S-krav.
Även om valresultatet är en procentuell vinst på 5,2 procentenheter jämfört med valet 2017, som då var SPD:s sämsta resultat sedan 1949, är det fortfarande en svag vinnare som behöver hitta koalitionspartner.
Icke desto mindre kan med detta en vänstersväng ses i tyska valet, som också har yttrat sig i ökningar i röster för De Gröna som kunde profilera sig som partiet för miljörörelsen och minskat stöd för högerextrema AfD som hamnade på 10,3 procent. Bara dagar innan valet demonstrerade omkring 650 000 mestadels unga på Fridays For Future den 24 september, och klimatet var och är en av de viktigaste valfrågorna i Tyskland.
Även De Grönas valprogram talar om social rättvisa i klimatomställningen. Samtidigt är De Gröna inget vänsterparti. På valnatten sa partiets ledare att man inte uteslöt ett samregerande med CDU och liberala FDP, även om det är mindre sannolikt.
Paradoxalt nog har vänsterpartiet Die Linke inte fått del av vänsterrösterna, utan hamnade med 4,9 procent under femprocentsspärren. Men eftersom det tyska valsystemet ger varje väljare två röster – förstarösten till en kandidat i en enmansvalkrets, andrarösten på ett parti och dess lista – får Die Linke ändå plats i den nya förbundsdagen (riksdagen) då tre av partiets kandidater vann sina respektive valkretsar, vilket i sin tur gör att spärren faller bort.
Undersökningarna visade att Die Linke förlorade röster till SPD och De Gröna. Men många av partiets tidigare väljare valde denna gång att ”röstskolka” – Die Linke var oförmögna att mobilisera sin bas.
Under valkampanjen blev partiledningen allt mer inriktad på att framställa Die Linke som ett regeringsdugligt parti, en möjlig koalitionspartner till SPD. I flera delstater är Die Linke redan med och styr och det är framför allt därifrån som anpassningen till SPD kommer.
Samtidigt finns det även krafter inom partiet, som Sarah Wagenknecht, som öppet flörtar med nationalistiska idéer; att Die Linke ska vara ett parti för ”normala arbetare i Tyskland”, vilket starkt liknar det högerextrema AfD:s propaganda om att man är ett parti för det ”normala Tyskland”.
Valnatten visade klart att denna strategi är dömd att misslyckas; partiet förlorade 4,3 procentenheter. Redan på valnatten började striden inom partiet och skuldbeläggningar från högern inom partiet. Die Linke har fortfarande sin största bas bland unga med åtta procent, dock långt efter De Gröna med 23 och liberala FDP med 21 procent, dessa siffror är också ett uttryck för den polarisering som finns.
Medlemmar från RS systerorganisation Sozialistische Alternative (SAV, ISA i Tyskland), som även är med i Die Linke, har under hela valkampanjen krävt och kämpat för att partiet ska etablera sig som ett tydligt antikapitalistiskt och kämpande oppositionsparti. Kraven som har förts fram är att Die Linke ska använda sina mandat för att föra upp den sociala kampens frågor på dagordningen och gå i spetsen för en klimatomställning.
Att detta kan lyckas och vinna röster har visat sig i Berlin. Samtidigt med parlamentsvalet hölls i Berlin också val för delstatsparlamentet. Även i detta val backade Die Linke, till 14 procent, medan SPD vann med 21,4 procent och De Gröna gick framåt till 18,9 procent.
I valkretsen Neukölln Nord ställde SAV-medlemmen Lucy Redler upp på Die Linkes valsedel som direktkandidat med en tydligt antikapitalistisk profil och som aktivist i bland annat vårdkampen i Berlin och i kampanjen ”Deutsche Wohnen & Co enteignen” (som kämpar för att ta tillbaka bostäderna i offentlig ägo, för expropriering). Hon nådde 26,6 procent, en ökning med 7,4 procent sedan förra valet och blev endast slagen av De Grönas kandidat.
Förutom valet till förbundsdagen och delstatsparlamentet hade invånarna i Berlin även att ta ställning i en folkomröstning om expropriering/socialisering av de stora bostadskoncernen i Berlin. Med 56,4 procent av rösterna blev det ett bestämt Ja. Även om resultatet inte är bindande lägger det en grund för att sätta press på den kommande delstatsregeringen.
Det var endast Die Linke som helhjärtat stödde ett ja, medan De Gröna endast gjorde det i Berlin, inte nationellt. SPD manade till ett nej. För hyresaktivister i Berlin och Tyskland är Ja-rösten en stor seger som ger luft under vingarna till fortsatt bostadskamp.
Sammantaget kommer regeringsbildningen efter parlamentsvalet att pågå ett tag. SPD-ledaren Olaf Scholtz kommer i första hand att försöka bilda regering med FDP och De Gröna. Om det lyckas återstår att se. FDP står för en företagsvänlig politik och partiet har traditionellt stått CDU nära.
Det är inte heller helt uteslutet att det blir en stor koalition under SPD:s ledning, eller att CDU lyckas övertyga FDP och De Gröna istället. Att det finns så många olika alternativ visar att de principiella skillnaderna mellan partierna är små.
Valet sände även varningssignaler. AfD blev näst största parti, efter SPD, bland arbetare och arbetslösa. För socialister och aktivister i Tyskland visar valet att det främst gäller att bygga på de pågående rörelserna om klimatet, vården, rasism, asylrätt med mera och samtidigt bygga ett politiskt alternativ – ett socialistiskt arbetarparti som principfast står på arbetarnas och de ungas sida. ■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.