Tysklands återförening – 30 år efter historiens påstådda ”slut”

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Den 3 oktober 1990 fullbordades upplösningen av den östtyska staten DDR och dess anslutning till Västtyskland. Detta, som formellt har kallats Tysklands återförening, handlade i själva verket om ett övertagande och återupprättande av kapitalismen i det forna, stalinistiska Östtyskland (DDR). Borgerliga politiker framställer återföreningen och kapitalismens återupprättande som en naturlig följd av revolutionen i Östtyskland som den 9 november 1989 fick Berlinmuren att rasa. Men så var inte fallet.

Kapitalismen i DDR, andra östeuropeiska stater och Sovjetunionen  innebar slutet på den världsordning som formades efter  andra världskrigets slut 1945 – med stalinism i öst och kapitalism i väst. 
Stalinismen växte fram  under 1920-talet i det dåvarande Sovjetunionen efter att den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland hade blivit isolerad och inte följts av socialistiska genombrott i andra länder. Detta tillsammans med det förödande inbördeskrig som imperialismen igångsatt för att krossa oktoberrevolutionen försvagade arbetarklassen och de demokratiska strukturerna med arbetar- och soldatråd som hade byggts upp. 
De tidigare tsaristiska byråkraterna och statsanställda som samlades runt Stalin, som haft en perifer roll i oktoberrevolutionen och som mot Lenins önskan utnämnts till bolsjevikernas ledare efter dennes bortgång 1924, fick allt större makt samtidigt som de demokratiska strukturerna med arbetar- och soldatråden inte kunde befästa sin ställning under kriget och efterföljande hungersnöden. I början av 1930-talet hade de flesta gamla bolsjevikerna som genomfört revolutionen blivit avrättade av Stalin eller flytt landet, bland annat Leo Trotskij. 

Stalinism som system ställde socialism på sin ända med en byråkratisk diktatur istället för socialistisk demokrati, även om den planerade ekonomin bibehölls. Men att stalinismen fortsatte att använda socialistiska begrepp skapade en karikatyr av kommunismen. 
I och med andra världskriget där den Röda armén besegrade Hitlerfascismen på östfronten utvidgades stalinismens inflytande över Östeuropa. Efter krigsslutet delades Tyskland upp med sovjetisk överhöghet i öst och amerikansk, brittisk och fransk kontroll i väst. Slutligen bildades 1949 två tyska stater. Kalla kriget tog sin början med militär kapprustning mellan öst och väst.
I DDR upprättades precis som i Sovjetunionen en byråkratisk regim med en enorm övervakningsapparat. Berlinmuren byggdes 1961 och efter de första ekonomiska framstegen, till följd av planekonomin och förstatligande men trots den stalinistiska regimen, gick ekonomin allt mer in i en återvändsgränd. 
Under 1980-talet började ett motstånd växa fram i DDR. Till en början var det i form av små grupper mot bland annat miljöförstöring och för grundläggande demokratiska rättigheter. Våren 1989 startade en enorm massflykt från öst till väst, samtidigt som protesterna mot uppenbart valfusk växte. 
Under sensommaren vände stämningen mot att fler stannade och deltog i måndagsdemonstrationer som vann i styrka från vecka till vecka. Med ryggen mot väggen öppnades Berlinmuren den 9 november i ett försök att rädda regimen genom att lätta på trycket. (För en mer detaljerad beskrivning av DDR-revolutionen, läs Offensiv #1375 från den 7 november 2019).

Den breda medborgarrättsrörelsen som hösten 1989 stod i ledningen för motståndet bestod i själva verket av en mängd olika grupper. Det saknades en klar föreställning kring vad som skulle bli alternativet till den gamla regimen. Centrala krav var demokratisering av samhället och upplösningen av säkerhetstjänsten Stasi samt blottläggande av dess brott. Ett upprop ”För vårt land” som lanserades den 26 november varnade för en ”utförsäljning av våra moraliska och ekonomiska värden” och att DDR skulle tas över av Västtyskland. 
Att detta upprop samlade 1,1 miljoner underskrifter visade att stämningen i breda delar vid den tidpunkten inte riktades mot återföreningen. Massdemonstrationerna fortsatte, och formellt var det fortfarande det statsbärande stalinistiska partiet SED som styrde. I princip stod dock landet utan verklig ledning.
Medan medborgarorganisationer i öst försökte hitta en väg framåt jobbade det styrandes politiska redskap och parti, SED, för att rädda sina tillgångar. 

Den 28 november, två dagar efter uppropet ”Vårt land”, lade Helmut Kohl, dåvarande kansler (motsvarande statsminister) och CDU-ordförande (ungefär Moderaterna), fram ett 10-punktsprogram i västtyska förbundsdagen som stakade ut vägen med målet återförening. 
Därefter följde rundabords-samtal mellan medborgarrättsorganisationer och politiska partier om hur makten skulle övergå från SED, som satt med vid bordet. Samtalen syftade också till att få klarhet om verkliga läget i den östtyska ekonomin. 
Redan från första stund stod det klart att styrkeförhållandena i dessa samtal var ojämna, vilket de organisationer som associerat sig med västtyska partier drog fördel av. Men ”rundabords-samtalen” fick aldrig någon verklig påverkan på händelseförloppet. Dels saknades det en verklig politisk legitimitet, dels kom öppnandet av räkenskapsböckerna att avslöja hur eftersatt ekonomin faktiskt var. 
Trots önskan om en annan väg bland medborgarrättsgrupperna fann ingen konkret föreställning hur de denna väg skulle se ut. Kohls 10-punktsprogram blev därmed ledande. Dessutom fanns Stasi-högkvarteren kvar och de stängdes först efter nya massmobiliseringar. 

Att stalinismen fortsatte att använda socialistiska begrepp skapade en karikatyr av kommunismen. 

Inte förrän i valet den 6 oktober den 18 mars 1990, som blev det sista i DDR, stod det tydligt klart att Helmut Kohl och borgarna hade lyckats stärka sina positioner. 
De östtyska borgerliga organisationerna som hade gått samman i en gemensam allians fick både praktiskt och i synnerhet politiskt stöd från väst. Propagandan för social marknadsekonomi som skulle ge frihet och välmående blandat med chauvinistiska undertoner samt Kohls löfte om en valutaunion med en växelkurs 1:1 dominerade valkampanjen. Även östtyska Socialdemokraterna fick hjälp från väst och förutspåddes bli valvinnare. 
I själva verket blev det borgarna som vann en överlägsen valseger med 48 procent. De stora förlorarna var medborgarrättsrörelsen som med sin valallians Bündnis 90 endast fick 2,9 procent. Med detta var vägen mot kapitalismens återupprättade utstakad.
Inget parti lade fram ett alternativt program som inte innehöll återföreningen; skillnaderna bestod mest i tempot och på vilket sätt. Inte heller SED, som hade lagt till PDS (Partiet för demokratisk socialism) i sitt namn, stod för någon annan kurs, men som dock i viss mån kunde profilera sig som företrädare för östtyskarna. 

I början av 1990 härskade fortsatt en stämning av att allt är möjligt i forna DDR. Denna eufori spelade borgarna, de som stod för den snabbaste vägen till återförening, i händerna.
Utöver detta hade arbetslösheten, som inte fanns i DDR, vid tiden av valet mest börjat drabba tidigare statsanställda och medarbetare i Stasi. Under första halvan av 1990 ökade arbetslösheten i snabb takt. I januari 1990 var 7 440 personer arbetslösa, enligt de officiella siffrorna, i april på 65 000 för att stiga redan i juni till 142 000. 
Den 1 juli 1990 genomfördes valutaunionen och den västtyska D-marken blev officiellt ett betalningsmedel i DDR. Detta accelererade utslagningen av arbetsplatser i öst som inte hade en chans att konkurrera med västtyska företag när marknaden gjorde sitt inträde. I slutet av samma månad hade arbetslösheten nästan fördubblats till 272 017 för att i oktober nå över halvmiljongränsen. I slutet av året fanns 642 000 arbetslösa. Under september månad blev dessutom drygt 1,7 miljoner arbetare permitterade, i stort sett samtliga på noll arbetstimmar.

Utöver dessa officiella siffror finns ett mörkertal av alla dem som på olika sätt hamnade i arbetsmarknadsåtgärder som blev som att vänta på arbetslöshet. En stor del av lärlingsplatserna försvann under året och lämnade ungdomarna utan utbildning och försörjning som inte syntes i statistiken. I DDR var det endast en mycket liten andel av eleverna som studerade vidare på gymnasiet efter 16-årsåldern. 
På andra sidan blev många av 55-plussarna skickade i förtidspension och försvann därmed ur statistiken.
Den stigande arbetslösheten innebar även en social förödelse. Mycket av det sociala livet kretsade kring arbetsplatsen i DDR, större företag hade ofta olika idrottsklubbar knutna till sig samt tillhandahöll förskolor och mycket prisvärda lunchrestauranger. Via arbetsplatser fanns också tillgång till semesteranläggningar och kollo för barnen.
För många människor i 50-årsåldern innebar det en chock att plötsligt bli pensionerad då det var vanligt att man i DDR jobbade långt upp i åldrarna.

Största nederlaget innebar ombrytningen för kvinnor och då i synnerhet arbetarkvinnor som hade arbetat inom industrin. I slutet av 1990 var mer än hälften av alla arbetslösa kvinnor, under 1991 växte andelen till två tredjedelar. Utsikterna för dessa arbetarkvinnor att få nya jobb var små.
I väst dominerade hemmafrumodellen på 1990-talet, med få förskolor, avsaknad av skolluncher med mera, vilket försvårade för kvinnor i öst att kunna hävda sig på arbetsmarknaden. 
Även andra försämringar infördes – rätten till abort, som var laglig i DDR, blev med få undantag olaglig efter återföreningen då den västtyska rätten gällde. Först 1995 reformerades paragraf 218 som reglerar abort i en kompromiss som tillåter abort efter en tvingande rådgivning, dock utan att det legaliserar rätten till abort.

En avgörande vändpunkt i övertagandet av DDR var den redan nämnda valutaunionen den 1 juli 1990 och inrättandet av Treuhand-­anstalten. Treuhand skulle förvalta och privatisera DDR-företagen. 
Över 8 000 statsägda företag underställdes denna myndighet med cirka fyra miljoner arbetare. 
För många östtyskar står idag namnet Treuhand för politiskt mygel och korruption. Initialt betecknades två tredjedelar av företagen som räddningsbara, om än i behov av stora investeringar. Dock var det som följde en snabb avindustrialisering och privatisering. Företag såldes i snabb takt för att sedan läggas ner. 
År 1995 var det de allra flesta företag avvecklade. Främst var det västtyska investerare som hade både det politiska och ekonomiska kapitalet för att kunna konkurrera ut eventuella rivaler. Senare forskning har visat att även företag som var produktiva lades ner genom Treuhand. Av de DDR-företag som klarade sig var majoriteten ägda av västtyska företag. Även där företagen räddades förlorades 10 000-tals jobb som exempelvis hos optikindustrin Carl Zeiss i Jena.
Avindustrialiseringen och ångesten över att förlora jobben öppnade upp för lönedumpning. Än idag är stora delar av den privata sektorn i östra Tyskland en låglönemarknad. År 2019 var gapet mellan lönerna öst och väst dryga 23 procent. Endast 43 procent av alla arbetare eller anställda i öst arbetar enligt kollektivavtal.

I början av 1990-talet pågick samtidigt i västra Tyskland ett enormt ekonomiskt uppsving som förstärkte känslan i öst av att vara andra klassens medborgare. Ekonomin upplevde en enorm boom, vinsterna steg, uppdragsböckerna var fyllda – plötsligt fanns det 16 miljoner fler konsumenter. Sysselsättningsgraden i väst var vid den tidpunkten den högsta sedan andra världskriget.
I öst däremot pågick bittra strider om att rädda arbetsplatserna. I slutet av juni strejkade soparbetare i Östberlin, i juli uppstod strejker inom metallindustrin och lite senare inom den kemiska industrin. I november strejkade järnvägsanställda för lönehöjningar och övertag av jobben och stannade tågtrafiken helt under en dag. 
Det som saknades var dels organisering och fackliga strukturer samt att det västtyska DGB (LO) var mycket senfärdiga i att stödja facklig verksamhet i öst. Framför allt saknades ett politisk alternativ. Trots uppoffringar, som att en del gruvarbetare gick i hungerstrejk, slutade de flesta protesterna i nederlag. 
Innan valet 1990 hade Helmut Kohl lovat att levnadsstandarden mellan väst och öst inom fem år skulle bli lika. Hans ord om ”blomstrande landskap” har blivit som ett hån. Cirka 22 procent av alla östtyskar är fattiga och beroende av stöd (siffor från 2018); i Tyskland som helhet är det sexton procent. 

Återföreningen den 3 oktober blev den formella avslutningen på det som redan hade påbörjats. Det skulle ha behövts ett alternativ efter murens fall genom att behålla den planerade ekonomin, demokratisera den inifrån med val av arbetarråd på arbetsplatserna som i sin tur röstar fram företrädare på regional och nationell nivå och ta över både den ekonomiska och politiska styrningen.
Det skulle dock även ha krävts samarbete med andra östeuropeiska länder som befann sig i samma läge. Framför allt skulle det dock ha behövts en klar politisk ledning i form av ett parti med inflytande på arbetsplatserna. Trotskijs idéer om att bekämpa stalinismen var i princip okända och därmed blev idéen om ”en annan socialism” just bara en allmän förställning utan innehåll.
Stalinismens kollaps ledde till att socialismens begrepp och idéer under många år framöver solkades. Bristen på ett alternativ till det härskande kapitalistiska systemet, hopplösheten och ökad nationalism stärkte högerextremismens framfart. 
År 1992 avskaffade Tyskland rätten på asyl, och i Rostock-Lichtenhagen samma år tände nazister eld på ett hem för asylsökande som hejades på av invånarna. Det var bara början på flera rasistiska övergrepp, mordbränder och mord, även i väst. 
Än idag har högerextrema partier stort stöd bland väljarna – dock har samtidigt det antirasistiska motståndet vuxit. År 2018 tyckte 74 procent i en opinionsmätning i öst att socialism är en bra idé som blev dåligt genomfört, i väst tyckte 47,5 procent det.

Enligt den amerikanska ekonomen Francis Fukuyama 1992 markerade kapitalismens återupprättande i öst ”slutet av historien”. Inget kunde vara mer fel.  
För socialister och aktivister finns det mycket att lära av denna historia från revolution och nederlag. Om inte annat att det inte räcker med mod och uppoffring, utan att det krävs en medveten plan, organisering och socialistisk politik för att kunna leda proteströrelser till framgång.