Ukrainakriget: Cherson en avgörande vändning?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Ukrainakriget har nu gått in på sin nionde månad och efter framgångarna för den ukrainska offensiv som inleddes i augusti har kriget tagit en ny vändning. Samtidigt närmar sig vintern med förvärrade helvetiska villkor och nya strider i ett krig som redan har skördat hundratusentals liv och drivit miljoner människor på flykt.

I mitten av november övergav de ryska trupperna Cherson i södra Ukraina, den enda större stad i Ukraina som man har erövrat sedan starten på kriget den 24 februari. Reträtten från Cherson var den tredje stora reträtt som Putinregimen har tvingats till sedan invasionens början.
Den första var i mars-april då Putinregimen tvingades ge upp krigets ursprungliga mål, att inta den ukrainska huvudstaden Kiev och upprätta en marionettregim, och dra bort sina trupper från huvudstadsregionen.
Den andra, som var mindre av en reträtt och mer en desperat flykt undan de ukrainska styrkornas offensiv i nordöstra Ukraina, ägde rum i september då de ryska trupperna gav upp storstaden Charkiv och andra närliggande städer.
De ukrainska styrkornas intåg i Cherson i provinsen med samma namn som Putinregimen har annekterat och ett av de områden som ”för evigt” blivit en del av Ryssland utgör en ny vändpunkt i kriget. När Ukrainas president Zelenskyj besökte Cherson för nära två veckor sedan beskrev han den ryska reträtten som ”början på slutet av kriget”.
Zelenskyjs beskrivning anknöt till den brittiske premiärministern Churchills berömda ord om att utgången av slaget vid el-Alamein 1942 ”kanske var slutet på början” (till andra världskrigets slut, vilket skedde 1945).

Om Cherson får en liknande betydelse återstår att se. Men många bedömare i Väst tycks instämma i den bedömning som en av cheferna för den brittiska tankesmedjan Clatham House gör i The Guardian den 16 november: ”Cherson visar såväl att Ukraina kan vinna kriget som ännu ett exempel på den betydelse som vapenleveranserna (från Väst) har fått”. Amerikanska Brookings går ännu längre och hävdar att ”Nu är det dags för Väst att börja tänka på hur man ska förhålla sig till ett besegrat Ryssland”.
Att mängden avancerade vapen som har levererats från Väst och övrigt militärt bistånd tillsammans med USA:s underrättelseinformation har spelat en avgörande roll i krigsutvecklingen är ett odiskutabelt faktum. USA:s militära stöd till Ukraina är oemotsvarat. Hittills har Bidenadministrationen levererat eller lovat vapenleveranser till en summa som är fem gånger större än den ukrainska försvarsbudgeten för 2022, som var stor och slukade omkring 6 procent av landets BNP.
Med vapenleveranserna, underrättelsestödet, politisk och diplomatisk uppbackning samt det utlovade ekonomiska biståndet har Väst, särskilt USA-imperialismen, också tillförskansat sig ett allt större inflytande över den ukrainska krigsmakten och regeringen.

Med mer avancerade vapen och högre stridsmoral har de ukrainska stridskrafterna kunnat pressa tillbaka en krigsmakt som har rankats som en av världens största. Trots nya och fler ryska trupper finns det inget idag som tyder på att Putinregimen kan vända den utvecklingen. Stridsmoralen förblir låg och den ryska armén är i kris, vilket återspeglar samhällskrisen på hemmaplan.
Det är dock ännu långt till en vapenvila och en möjlig fredsöverenskommelse. Efter Cherson kommer kriget med vintern att ändra karaktär med mer inslag av ett blodigt utnötningskrig, där frontlinjerna troligen inte ändras på ett avgörande sätt. Samtidigt som de ryska attackerna mot Ukrainas energiförsörjning och infrastruktur fortsätter för att om möjligt skapa demoralisering, driva ännu fler på flykt och skapa splittring bland Väststaterna.

Det är mot bakgrunden av att ett avgörande redan har skett på slagfältet och att det verkar långt till nästa genombrott som röster nu höjs om att det kanske är dags att försöka nå en uppgörelse som ”fryser” konflikten.
Enligt media lär exempelvis USA:s högsta militära chef, generalstabschefen Mark Milley som är i ständig förbindelse med de ukrainska befälhavarna, ha sagt att Zelenskyjregeringen nu bör ”ta den chans till fred som har uppstått och cementera sina landvinningar vid förhandlingsbordet” eftersom det ”inte finns så stora möjligheter att vinna mer terräng”.
Milley hävdar också att det vore ett misstag att uppförstora betydelsen av Chersons fall, eftersom det till skillnad från reträtterna i nordöstra Ukraina tidigare i höst rörde sig om en ordnad reträtt som möjliggör för de ryska trupperna att förstärka försvaret av de territorier som man har erövrat.
Det är en hållning som Bidenadministrationen har valt att inte kommentera och som saknar stöd i Ukraina.
Snarare har de senaste framgångarna stärkt den ukrainska regeringens hopp om att återerövra alla de områden som är under rysk kontroll (omkring en femtedel av landets territorium), inklusive Krimhalvön som den ryska imperialismen annekterade 2014.
Att försöka återerövra Krim var uppenbarligen vad Milley ville avråda från, eftersom det skulle innebära en mycket riskfylld eskalering av kriget. Krimhalvön är säte för den ryska Svartahavsflottan. Den ryska imperialismen har investerat en enorm prestige i annekteringen och kommer att vara beredd att försvara den oavsett pris och offer.

Vägen till massornas enade kamp kan tyckas vara avlägsen, en utopi, men inget är mer utopiskt än att tro att de imperialistiska makter och krigshökar som bär ansvaret för kriget också kan skapa fred.

Västs mål, att kraftigt försvaga den ryska imperialismen, har i mångt och mycket redan uppfyllts och det finns en växande oro för att Ryssland rasar ned i kaos och att Putinregimens fall öppnar en Pandoras ask av kriser och väpnade konflikter.
Även om Väst tvekar inför perspektivet av att kriget tas till Krim finns det i alla fall inte utåt samma tvekan hos de ukrainska makthavarna. Chefen för Ukrainas militära underrättelsetjänst, Kyrylo Budanov, hävdade exempelvis nyligen att offensiven för att med militära medel återerövra Krimhalvön startar nästa år och enligt honom finns det inga andra lösningar än en ”militär” sådan.
Det är en uppfattning som även delas av den förre chefen för USA:s styrkor i Europa, generallöjtnanten Ben Hodges, som efter ett möte med den ukrainska generalstaben, sa att i januari inleds en ny offensiv och ”i sommar har Krim tagits tillbaka”.
Med ännu mer vapen och med förstärkningar i form av tiotusentals nya soldater som har utbildats i Väst är det möjligt att en ny ukrainsk offensiv inleds när vintern är över och att Väst ger sitt godkännande – men som den ryske revolutionären Leo Trotskij anmärkte:
”Att i förväg räkna upp alla de faktorer som ingår i den kommande blodiga sammanstötningen är en omöjlig uppgift. I krigets blodiga ekvation finns det alltför många okända kvantiteter.”
Därför kan det inte helt uteslutas att de fortsatta striderna följs av försök att uppnå en vapenvila, som fryser konflikten. Ett sådant steg kräver emellertid att varken den ryska imperialismen eller den ukrainska regeringen och Västimperialismen, särskilt Bidenadministrationen, anser att det inte går att komma längre på slagfältet. Kriget har dock inte nått dithän.

Dagens Nyheter har sannolikt därför rätt att i sin analys att:
”I själva verket finns det inget att förhandla om. Vilken sorts ’kompromiss’ skulle Vladimir Putin kunna svälja? Detta är en man som har förklarat erövrade ukrainska områden som ryska ’för evigt’, som beordrar dagliga bombningar mot civila mål i grannlandet och som regelbundet hotar att använda kärnvapen. Och Zelenskyj, som sedan länge har gjort klart att en förutsättning för fred är att den ryska militären lämnar alla ukrainska regioner, inklusive Krim – vilken ’medelväg’ skulle han kunna se?
Varken Xi, Macron, Erdogan, Modi eller Milley (som alla av olika skäl sagt vilja ha förhandlingar) har kommit med några bra svar på de frågorna. Sanningen är att såväl Ryssland som Ukraina bara kan tänka sig att förhandla på sina egna villkor, i ett läge där motståndaren är desperat.”

Varje eventuell överenskommelse skulle därför vara en fortsättning på kriget vid förhandlingsbordet och inte en öppning till verklig fred. Bara arbetarklassens organisering och enade kamp i Ukraina, Ryssland och andra länder kan öppna en väg till fred i Ukraina.
De ukrainska massorna har självklart rätt att försvara sig och en första förutsättning för Ukrainas befrielse är att de ryska trupperna dras bort. De ukrainska massorna kan dock bara lita till sin egen styrka, självständiga organisering och kamp samt solidariteten från arbetare i andra länder.
Inget förtroende kan ges till regeringarna i Väst och Nato, som ser kriget som en möjlighet att stärka sitt grepp om Ukraina och sin ställning i den imperialistiska stormaktskamp som Ukrainakriget ytterst är en följd av.
Vägen till massornas enade kamp kan tyckas vara avlägsen, en utopi, men inget kan vara mer utopiskt än att hoppet om att de imperialistiska makter och krigshökar som bär ansvaret för kriget också kan skapa fred.