Ukrainakriget: Från helvetet i Bachmut till våroffensiv

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Den förväntade ukrainska våroffensiven mot de ryska ockupationsstyrkorna närmar sig. Förberedelserna har pågått sedan i november. Sedan i höstas har 10 000-tals soldater dött i strider som liknar första världskriget, framför allt runt staden Bachmut.

De ryska styrkorna har intagit delar av staden, till ett mycket högt pris, men i övrigt inte avancerat någonstans längs fronten. Fokus för Moskva har varit terrorbombning med missiler och robotar mot civila och energiförsörjningen. De senare har nu avbrutits, och Ukraina har den senaste veckan till och med exporterat el.
De ryska trupperna har också kraftigt förstärkt försvaret inför den kommande offensiven, med långa skyttegravar, minor och förberett artilleri. Samtidigt ska ryska befälhavare ha beordrat utrymning av civilbefolkningen i regionerna Kherson och Zaporizjzja, som annekterades i höstas.
Den ukrainska offensiven har som mål att återta territorium, i likhet med offensiverna runt Kharkiv och återtagandet av Kherson i höstas. Den ukrainska regeringen vill visa att striderna inte har hamnat i ett orubbligt dödläge och därmed fortsätta att säkra stöd från Västmakterna.

Ukrainas armé har en överlägsen moral och motivation jämfört med de ryska trupperna, vilket har haft en stor effekt under kriget. Men den omfattande död och våld som de har utsatts för påverkar också deras moral, rapporterar New York Times, som har intervjuat dussintals frontsoldater. Det finns rapporter om begränsad desertering.
Dagens Nyheter refererade den 11 april till dokument från Pentagon om ”problem att ansamla soldater, ammunition och utrustning i tillräcklig mängd, och att en motoffensiv kan leda till endast ’måttliga territoriella framgångar’. USA har hållit teoretiska övningar med ukrainska militära ledare, där slutsatsen enligt tidningen var att Ukraina börjar förstå begränsningarna av vad man kan åstadkomma i en motoffensiv.”
Trots de stora sändningarna av vapen och ammunition från Väst råder brist, särskilt på ammunition. Ukraina avfyrar 7 700 granater varje dag, en var sjätte sekund, men har nyligen tvingats ransonera.

Kriget innebär att USA-imperialismen har tagit ett stabilt grepp över Västmakterna. ”Under det senaste året har Förenta staterna byggt upp en koalition av nationer från Atlanten till Stilla havet”, sa Biden under sitt besök i Ukraina. USA:s försvarsminister Lloyd Austin leder den så kallade kontaktgruppen, som består av mer än 50 regeringar.
Två bataljoner stridsvagnar (160 stycken) från en rad länder är på plats och ytterligare 4-5 bataljoner väntas snart. Den efterfrågade artilleriammunitionen har levererats i stor skala. Hittills har Ukraina fått nej till stridsflyg från USA, men arbete pågår med att anpassa nya vapen till gamla stridsflygplan och Polen har börjat skicka stridsflygplan av typen Mig-29 till Ukraina.
Den ukrainska armén är mer eller mindre integrerad i Natos och USA:s militära system, men Zelenskyj och den ukrainska ledningen kräver mer vapen och uppbackning.

Våroffensiven kommer inte att vara en enskild våg av attacker. Den har flera alternativ, som nu övervägs i Kiev och Washington. Militära experter tror att en attack söderut för att ta staden Melitopol, åtta svenska mil från frontlinjen, är den mest troliga. I så fall skulle de de ryskstyrda områdena skäras av i två delar. Ett alternativ, eller komplement, är ett anfall från norr mot Luhansk.
I oktober misslyckades en insats med 600 soldater på ett 40-tal båtar att återta kärnkraftverket i Zaporizjzja, vilket underströk att Ukraina behöver material för broar och amfibieåtgärder för att ta sig över Dnepr och andra floder.

Den enda kraft som kan skapa en varaktig fred är arbetarklassen, i Ryssland, Ukraina och internationellt. Men ännu saknas en oberoende organisering som kan ge ett alternativ till, och politisk kamp mot, kapitalism och krig.

De ryska attacker som inleddes i januari har kulminerat, menar krigsanalyktikerna på det USA-baserade institutet ISW. Målet att förstöra energinätverken lyckades inte. Den senaste veckan har Ukraina till och med exporterat el.
Under vintern har Ryssland skjutit tre gånger fler granater än Ukraina; artilleri är fortsatt dess huvudvapen. Marktrupperna har knappt avancerat alls, och stridsflyget skjuter missiler på långt avstånd för att undvika luftvärnet.
Svagheterna har ökat kritiken från krighetsarna. Den ökände Igor Girkin har bildat ”Arga patrioter-klubben”, som varnar för att Ryssland är på väg mot nederlag. Syftet sägs vara att stoppa förslag om förhandlingar och att försvara Ryssland mot en kupp från Väst. Ledaren för privatarmén Wagnergruppen, Jevjenij Prigozhin, har även han bildat en rörelse och inlett samarbete med partiet Ett rättvist Ryssland – för sanningen.
De har fått ny fart efter bombdådet som dödade den högerextreme bloggaren Maxim Fomin (Tatarskij). Dådet används också av regimen för att anklaga krigsmotståndare för ”terrorism”. Kreml utnämnde i förra veckan feminism som en ”extremistisk ideologi” med hänvisning till att den som anklagas för dådet är kvinna och feminist.

Natos gräns mot Ryssland fördubblades i och med att Finland blev medlem förra veckan. Det är en stor förstärkning då Finlands militära fokus alltid har varit på Ryssland. Landet har fortfarande värnplikt, en stor armé (280 000 soldater i ett krigsläge) och säger sig ha ”Västeuropas starkaste artilleri” med 1 500 vapen. Sveriges militär adderar ännu mer till Natos styrka (läs mer i ledaren här).
Förutom vapen och utbildning av 10 000-tals soldater spelar USA:s underrättelseväsen en viktig roll i kriget. 100-tals dokument som nyligen har läckt ut visar hur USA haft kunskap om ryska raket- och missilattacker mot militära ukrainska mål.
USA hade fram till den 24 februari (enligt Kielinstitutets sammanräkning) skickat och lovat 71,3 miljarder euro till Ukraina, varav 45,3 miljarder är vapen. För USA-imperialismen handlar kriget om geopolitik, att med militär makt försvaga Ryssland och varna Kina.

Förhoppningar från Macron eller EU att Kina ska spela en medlande roll är inget annat än rökridåer för att hålla sig väl med Peking av ekonomiska skäl. Både Xi Jinpings ”fredsplan” och hans besök i Moskva underströk hur KKP-diktaturen står på Putins sida. Fredsplanen säger ingenting om den ryska invasionen eller de ryska trupperna. I Moskva berömde Putin Xis ”objektiva, opartiska ståndpunkt” om kriget. Samtidigt undvek Xi Jinping löften om finansiellt och militärt bistånd, för att hålla sig borta från ännu värre sanktioner som redan genomförs av USA mot Kina.
I praktiken finns ett ekonomiskt stöd och beroende, då handeln mellan länderna under 2022 slog rekord med 190 miljarder dollar. Putin berömde också Kinas ekonomiska modell som ”mycket effektivare” än andra länders.
De närmaste veckorna kommer rapporterna att fortsätta handla om Bachmut, och allt mer om Krim. Ledande USA-generaler och Natoledare förespråkade en reträtt från Bachmut, medan Zelenskyj istället betonade betydelsen av att hålla staden. Ryska trupper har intagit stadskärnan, men Ukraina håller fortfarande dess västra del. Det kan bli en reträtt, men den ryska propagandaframgången blir i så fall kortvarig.
Krim är viktig som en bas för den ryska militären. Ukraina har ökat sina inofficiella drönarattacker mot halvön, nu med uppbackning från USA. Kiev betonar fortsatt målet att ta tillbaka Krim, men har också öppnat för förhandlingar om dess militär närmar sig. Även bedömare i Väst har betonat att dagens befolkning på Krim inte automatiskt skulle välkomna ett ukrainskt styre.

Huvudperspektivet är fortfarande att kriget kommer att fortsätta under en längre tid. Ingendera sidan har något intresse av förhandlingar. Ukraina har förhoppningar om kommande framgångar, medan Putin inte kan acceptera att totalt ha misslyckats med att uppnå sina mål.
Stora förluster på båda sidor utan avgörande förändringar kan eventuellt ändra detta. I ett sådant läger kan Putins hot att använda kärnvapen och varningar om kaos i Ryssland att pressa Västmakterna att förespråka förhandlingar. Men dessa skulle i sin tur, som 2014, inte lösa motsättningarna och istället inleda en ny upptrappning mot krig.
Den enda kraft som kan skapa en varaktig fred är arbetarklassen, i Ryssland, Ukraina och internationellt. Men ännu saknas en oberoende organisering som kan ge ett alternativ till, och politisk kamp mot, kapitalism och krig.
Demonstrationen i Berlin för en månad sedan, mot kriget och mot att sända vapen, var trots politiska svagheter ett steg i rätt riktning. Medlemmar i ISA i Tyskland rapporterade att ”massan av deltagarna var ’vanliga’ människor” som var oroliga för ”en fortsatt upptrappning av kriget”.
På ett visst stadium kan en ny antikrigsrörelse, mot Rysslands krig och Natos militarism, utvecklas. Den behöver ha en tydlig vänster- och klassprofil, mot det kapitalistiska system som skapar orättvisor, krig och katastrofer, samtidigt som den svarar högerns nationalism med internationalism och solidaritet.