Ukrainakriget: Klimatet ”missing in action”

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Kriget och militarismen är bland de mest uppenbara uttrycken för hur dagens kapitalistiska system är ett totalt misslyckande. Allt mer av samhällets resurser går till att spränga människor i bitar, tvinga miljoner på flykt, jämna samhällen med marken och samtidigt förvärra miljö- och klimatkrisen, som om den inte var nog akut ändå.

När en omställning för att hantera klimatkrisen är absolut akut har världens stormakter fokus hamnat någon helt annanstans – på en upptrappad nationalistisk och imperialistisk maktkamp som osäkrar världen och skjuter verklig klimataktion i sank. Den matbrist som krig mellan två av världens största spannmålsproducenter innebär är i sig själv också en föraning om vad som väntar om inte klimatförändringarna bekämpas.
I den senaste IPCC-rapporten (IPCC, FN:s klimatpanel) konstateras att klimatinvesteringarna i världen måste öka tre-sex gånger till 2030 för att det ska finnas en chans att hålla den globala temperaturhöjningen till mellan 1,5 och 2 grader.
Det allt varmare kalla kriget mellan världens stormakter, som Ukrainakriget allt mer blir ett uttryck för, har istället inneburit att investeringarna går till massförstörelsevapen.
Världens totala militärutgifter steg till 2 113 miljarder dollar förra året (över 21 000 miljarder kronor) – och motsvarar cirka 2,3 procent av världens BNP. Enligt IPCC:s senaste beräkningar skulle världens militärutgifter ensamt räcka till mellan 44 och 88 procent av de totala globala klimatinvesteringar som behövs årligen för att klara 1,5-gradersmålet (inklusive energiproduktion, energieffektiviseringar, transporter samt jord- och skogsbruk).
Omställningen handlar förstås inte bara om pengar till klimatinvesteringar. Under kapitalismen innebär konkurrensen och brist på planering att alla investeringar blir ineffektiva och fokus vrids bort från behoven till vinstintresse och makt – samtidigt som kapitalismens fortsatta miljöförstöring, klassklyftor och krig motverkar potentialen hos de investeringar som görs.

Medan den svenska regeringen, som är värd för miljötoppmötet Stockholm +50, från en dag till en annan kunde hosta upp 30 miljarder kronor till nya vapeninköp släpar klimatinvesteringarna långt efter.
Sverige har till exempel potential att enkelt minska energibehov från byggnader med 36 procent, men utan tillräckliga investeringar tas mindre än en tredjedel av potentialen tillvara (GRÖN LOGIK. Den samhällsekonomiska potentialen från energieffektivisering i byggnader).
Även den globala klimatinvesteringsfonden som ska hjälpa fattigare länder att ställa om har fortfarande inte kommit upp till de 100 miljarder dollar årligen som utlovades redan vid klimattoppmötet i Köpenhamn 2009.
Medan USA pumpar in vapen för tiotals miljarder dollar till Ukraina i vad som alltmer liknar ett krig genom ombud melland Ryssland och USA lades bara en miljard till den globala klimatinvesteringsfonden, långt ifrån de redan otillräckliga 11,4 miljarder Biden har lovat.

USA-imperialismens huvudmotståndare på världsarenan, den kinesiska imperialismen, planerar i sin nya femåriga energistrategi för att öka produktionen av kol, olja och gas, för att ”säkra” sin energiförsörjning i det kalla krigets tidsålder.
Kriget och militarismen visar med förödande kraft vad som är den styrande elitens huvudintresse – att till vilket pris som helst, även civilisationens överlevnad, stärka sin makt och göra de superrika ännu rikare. Att kämpa mot militarismen är att bekämpa kapitalismens inneboende logik.
Medan klimatkatastroferna slår till en efter en, nu senast extrem hetta i Sydasien och annalkande hungerkatastrof efter år av torka i Östafrika, skjuter aktievärden för krigsföretagen i höjden. Sedan krigsutbrottet har svenska Saabs aktiekurs stigit med 100 procent, brittiska BAE Systems med 26 procent och amerikanska Northrop Grumman med 21 procent.
Militarismen stjäl inte bara resurser från nödvändiga investeringar i klimatåtgärder, vård, utbildning, bostäder och så vidare – världens krigsapparater är i sig själva enorma utsläppare av växthusgaser.
Alla officiella siffror är förstås hemliga av ”säkerhetsskäl”, men forskning från Durham University och Lancaster University visar att bara USA:s militär är en av världshistoriens största utsläppare – 2014 motsvarade utsläppen av växthusgaser hela Rumäniens totala utsläpp. Enligt Scientists for Global Responsibility står världens militärmakter för hela sex procent av utsläppen av växthusgaser, utsläpp som dessutom är undantagna från Parisavtalet.

Militarismen stjäl inte bara resurser från nödvändiga investeringar i klimatåtgärder och välfärd – världens krigsapparater är i sig själva enorma utsläppare av växthusgaser.

Krig i sig själv innebär förstås utöver det fruktansvärda mänskliga lidandet enorma utsläpp och miljöförstöring. Bomber och efterföljande bränder innebär stora luftföroreningar, samtidigt som de bombade områdena blir förorenade med tungmetaller och andra skadliga ämnen i hundratals år.
– Du kan se på vissa områden i norra Frankrike och Belgien som påverkades av första världskriget. Där kan man fortfarande inte odla på grund av odetonerade bomber – eller på grund av att jorden är förorenad av tungmetaller eller rester efter kemiska vapen, säger Doug Weir från Conflict and Environment Observatory (CEOBS) till Euronews.com den 22 mars.
Invasionen i Irak skadar fortfarande människor på grund av det utarmade uran USA använde i sina bomber. Kriget i Tjetjenien har lämnat 30 procent av landet förorenat så att det inte duger för att bo där (Central Asia-Caucasus Institute & Silk Road Studies Program).

Kriget i Ukraina är särskilt riskfyllt eftersom östra Ukraina sedan 200 år är en av världens mest industrialiserade områden. Kriget i östra Ukraina sedan 2014 har redan inneburit att 36 gruvor har översvämmats och förorenar grundvattnet (Action on Armed Violence). Totalt finns 10 miljarder ton industriellt avfall bara i Donbassregionen.
Dessutom finns den allvarliga risken för olyckor vid kärnkraftverken i regionen, som vi alla blev skrämmande medvetna om när bilderna från bränderna vid kärnreaktorerna vid Zaporizhia kablades ut över världen.
De indirekt globala effekterna av Ukrainakriget är kanske ännu allvarligare:

1. Energikriget till följd av Rysslands invasion har inneburit att gammal fossil infrastruktur återöppnas eller hålls igång längre. Rumänien har återstartat kolkraftverk och i Tjeckien har livslängden förlängts. USA förväntas öka exporten av kol de närmaste åren och planerar åtta nya terminaler för export av flytande naturgas (LNG).
EU-länderna planerar stora investeringar i fossila LNG-lösningar – långt mer än vad det förväntade bortfallet från Ryssland – investeringar som ska ”betala sig” under årtionden framöver, tid vi inte har. EU:s nya 300 miljarder euro dyra så kallade REPowerEU-plan innehåller även höjd ambitionsnivå vad gäller energibesparingar och förnybar energiproduktion, men planens förverkligande är beroende av respektive EU-lands nationella beslut – som i dagsläget inte alls pekar mot höjda klimatambitioner, tvärtom.
För att begränsa oljeprisökningarna och ”rädda ekonomin” har USA öppna sina oljereserver, och de rika industriländerna pressar på för att oljeproducenter ska öka produktionen. De största oljebolagen fortsätter att ha stora expansionsplaner, trots att planetens koldioxidbudget inte har råd med att nya oljefält öppnas.
Världens 15 största fossila bränsleföretag, som idag har en sammanlagd produktion på motsvarande cirka 25 miljarder fat olja per dag, har i pipeline ny produktion av motsvarande ytterligare 93 miljarder fat olja per dag enligt Global Oil & Gas Exit List. Samma källa rapporterar att 95 procent av producenterna av fossil energi planerar för ökad produktion. Allt det här pekar mot mer kol, olja och gas, samtidigt som den senaste IPCC-rapporten visar att utsläppen måste vända nedåt inom 2-3 år. De redan otillräckliga löftena som gavs vid COP26 är mer avlägsna än någonsin – inte minst i USA där Bidens klimatpaket har kraschat och hans administration ”pausat” förbudet mot nya fossilprojekt på statlig mark.

2. Kriget har inneburit att processen av ökad imperialistisk maktkamp har accelererat till turbofart. När internationellt samarbete är mer nödvändigt än någonsin för att minimera klimatförändringarna har kapitalismen bara nationalism och krig att erbjuda. I år fanns förhoppningar om att ett miljötoppmöte i Kina skulle leda till ett nytt ”Parisavtal” för den biologiska mångfalden.
Även om vi vet att dessa möten till största delen bara är en ”talkshow” och avtalen knappt är värt pappret de är skrivna på är nu även alla de förhoppningar om sådana symboliska åtgärder grusade.

3. Ökad nationalism kombineras med att kapitalismen blir allt mer auktoritär, där fossilkramande regimer försöker trycka ned arbetare och unga för att undgå missnöje med ökade klyftor, krig, rasism, sexism, klimatförnekande och så vidare.

4. Kriget riskerar att putta den redan bräckliga kapitalistiska ekonomin över kanten till en recession, vilket skulle slå mot vad som från början är otillräckliga klimatinvesteringar. Redan nu innebär de höjda räntorna att fattiga länders ekonomiska situation har försämrats katastrofalt – men även i rikare länder innebär högre räntor att fler klimatprojekt under kapitalismens logik blir ”olönsamma”.

5. Kriget berövar oss det vi kanske har minst av – tid. Fokus på kriget, upprustning och att lägga alla resurser att slå mot sin motståndare i den imperialistiska maktkampen innebär att det lilla som har planerats för att minska utsläppen och mildra effekterna av klimatförändringarna hamnar ännu längre ned på prioritetslistan.

Men klimatförändringarna väntar inte på något, inte ens krig. I skuggan av kriget har forskarna uppmätt en koldioxidhalt i atmosfären på 420 ppm (miljondelar) – den högsta nivån under mänsklighetens historia. Vi kommer allt närmare nya tippunkter, som förlust av isen över arktis och Grönlands glaciärer samt Amazonas övergång från regnskog till savann. Inom några år det 50 procents risk att den globala temperaturökningen i alla fall tillfälligt når över 1,5 grader.
Men klimatförändringarna och dess konsekvenser i kombination med kapitalismens klassklyftor och krig innebär också andra tippunkter – tippunkter i medvetenhet hos världens arbetare, unga och fattiga.
Redan nu ser vi uppror mot inflation och matbrist, som på Sri Lanka och i Peru, och protester mot reaktionära attacker på mänskliga rättigheter, som aborträttskampen i USA, antikrigsprotesterna i Ryssland och den feministiska vågen i Kina. Antikaptialismen är allt mer utbredd, både i klimatrörelsen och i hela samhället. Det är i dessa mänskliga tippunkter fröet till förändring finns. Genom att förena kamprörelser för miljö och klimat med andra rörelser från arbetare och unga – som i grunden också vänder sig mot det kapitalistiska systemets totala bankrutt – får vi styrkan att vända utvecklingen.

Genom att vända fokus till problemets kärna – miljardärernas och storföretagens vinstintresse och deras representanter i dagens stat och styrande eliter – ser vi också lösningen: en socialistisk kamp för gemensamt ägande av storföretag och banker, för att möjliggöra en demokratisk planering av ekonomin och samhället för en snabbt omställning efter planetens resurser och i enlighet med behoven hos världen arbetare och fattiga.