Ukrainakriget trappas upp

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter att under lång tid långsamt ha pressats tillbaka av de ryska framryckningarna i östra Ukraina inledde de ukrainska styrkorna i början av augusti ett anfall mot den ryska provinsen Kursk. Detta är första gången sedan andra världskriget som ryskt territorium invaderas av utländsk militär. Det överraskande anfallet innebar en ny vändning i det snart tre år långa kriget.

Men medan de ukrainska styrkorna har invaderat ryskt territorium fortsätter ryska trupper att avancera i östra Ukraina och särskilt hårt rasar striderna om den viktiga staden Pokrovsk, som om den faller skulle kunna öppna för en snabbare rysk framryckning.

Samtidigt har Putinregimen svarat invasionen av Kursk med intensifierade robot- och drönarattacker mot Ukraina, attacker som har beskrivits som de mest omfattande sedan kriget inleddes i februari 2022.

Inbrytningen (anfallet) i Kursk har än så länge inte blivit till den vändpunkt som den ukrainska regeringen och Väst hoppats på och efter de första segerrusiga kommentarerna har varningarna blivit många: ”Trots [de omedelbara framgångarna] finns också allvarliga risker. Ukraina hoppas säkert att Kurskoffensiven ska dra bort ryska styrkor från Donbass och därmed lätta på trycket på Ukrainas hårt ansatta trupper där. Men det finns få tecken på att Ryssland har dragit bort många trupper från frontlinjen. Och detta går åt båda hållen: Ukraina har också omdirigerat många av sina bästa styrkor bort från Donbass och in i Kursk. Ryssland har faktiskt fortsatt att avancera i östra Ukraina sedan den 6 augusti och befinner sig nu mindre än 13 km från Pokrovsk, en viktig knutpunkt”, skrev brittiska Economist den 14 augusti.

I likhet med de ryska truppernas försök i maj i år att ta över delar av Charkivprovinsen, för att etablera en ”buffertzon”, kan invasionen av Kursk sluta i ett misslyckande, men till ett högre pris. Den yta som de ukrainska styrkorna hittills har lagt under sig i Kurskregionen utgör 0,0064 procent av Rysslands landyta, vilket skulle ge lite i utbyte vid en eventuell ”byteshandel” med den ryska imperialismen som nu kontrollerar 20 procent av Ukrainas landyta.

I vilken mån Västledarna var informerade om det ukrainska anfallet mot Kursk är ännu oklart, men det genomfördes med vapen från bland USA, Tyskland och Storbritannien. ”Det verkar som att amerikanska och europeiska pansarfordon användes i den överraskande inbrytningen i Kursk, och Washington hade inga invändningar mot operationen”, skrev Washington Post den 8 augusti.

Inbrytningen i Kursk och krigets utveckling i Ukraina kommer sannolikt att följas av att Väst mycket snart överskrider nya ”röda linjer” och börjar lätta på de restriktioner som finns vad gäller användandet och tillgång till missiler med lång räckvidd.

Putinregimen överraskades av angreppet mot Kursk, som på åtminstone på kort sikt blev en framgång för Ukraina och därmed också för Västimperialismen, som i efterhand gett sitt godkännande till inbrytningen i Kursk.

Ukrainakriget är ytterst en följd av de imperialistiska maktstrider som utkämpas på alla områden, klyver världen och gör den till en farligare plats.

I spåren på dessa imperialistiska maktstrider har två block formerats – ett ledd av USA-imperialismen och ett under den kinesiska imperialismens överhöghet. Inte minst stödet från och handeln med diktaturen i Peking har gjort det möjligt för den ryska imperialismen att överkomma sanktionerna från Väst och fortsätta kriget.

Ju längre kriget har pågått desto starkare har banden mellan den kinesiska och ryska imperialismen blivit, samtidigt som Västimperialismen har blivit allt mer indraget i kriget. ”Under de mer än två år som Biden har försvarat Ukraina har han successivt trappat upp stödet, först genom att pumpa landet fullt med amerikanska vapen och nu senast genom att låta Kiev slå till mot ryska styrkor i Ukraina med hjälp av donerade långdistansvapen. Varje nytt steg som Washington tagit har motiverats med att man hjälper Ukraina att skydda sig självt och att det inte handlar om ett skuggkrig [proxy war] mot en fiende. Det är fortfarande huvudbudskapet, men det blir allt svårare för USA att upprätthålla”, kommenterade nyhetssajten Politico i maj.

Under den blåbruna regeringen och med stöd av Socialdemokraterna har även Sverige involverats allt mer i kriget. Det svenska militära stödet till den ukrainska regeringen uppgår till 25 miljarder kronor per år under 2024-26. Dessutom vill den blåbruna regeringen och den svenska militären etablera Försvarets materielverk (FMV) på plats i Ukraina under hösten. Syftet är att ”långsiktigt stötta uppbyggandet av de ukrainska styrkorna” (Svenska Dagbladet den 14 augusti).

Efter att den ukrainska offensiven, som inleddes under sommaren förra året, blivit till ett misslyckande har de ryska styrkorna till enorma förluster kunnat vinna ytterligare mark i östra Ukraina.

I juli uppgavs det att sedan årsskiftet hade de ryska trupperna erövrat drygt 820 kvadratkilometer av Ukraina, ett område lika stort som Flens kommun.

Även om det inte har rört sig om några avgörande vändningar i kriget, så har de ukrainska styrkorna tvingats koncentrera sig på att försvara sina ställningar mot de ryska styrkorna som har varit överlägsna vad gäller manskap och ammunition, något som spred krigströtthet i Ukraina, men också i andra länder. Krigets förödelse och uteblivna framgångar gav också upphov till en öppen splittring inom den ukrainska makteliten som utmynnat i att Zelenskyj sparkat kritiker. Ukrainas överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj fick exempelvis sparken efter att han i november förra året erkänt att kriget har gått in i en ny fas och att det på sikt kommer att gynna Ryssland. Och nyligen genomfördes ännu en regeringsombildning.

I Ukraina uttrycks krigströttheten också i att det blir allt svårare att hitta nya rekryter som kan ersätta de stridande, vars medelålder nu uppgår till 43 år. Invasionen av Kursk hade också som mål att stärka moralen och stridsviljan på hemmaplan, vilket också har skett. Men hur länge är en annan fråga. På medellång och lång sikt kan inbrytningen i Kursk, som har lagt under sig ett till ytan stort område med få invånare, resultera i att de ukrainska styrkorna får allt svårare att stå emot de ryska truppernas framryckning i östra Ukraina.

De förluster som de ukrainska styrkorna hittills lidit i Kursk kan följas av att man ”blir tvungna att dra sig tillbaka från det ryska territorium som de för närvarande håller. Kurskoffensiven är fortfarande ett vågspel med ett potentiellt farligt resultat”, varnade tankesmedjan Clatham House den 19 augusti och menade att orsaken till inbrytningen i Kursk var Västs tvekan att ge den ukrainska regeringen grönt ljus för att attackera mål inne i Ryssland och oron inför Trumps eventuella seger i det amerikanska presidentvalet.

Det var troligen också huvudskälet; att dra in Väst ännu mer i kriget genom att alla de restriktioner som finns vad gäller användande av långdistansvapen mot mål i Ryssland hävs. Ukrainas avgående utrikesminister Dmytro Kuleba erkände, medvetet eller omedvetet, att så var fallet när han sa att ”Vårt största problem är våra allierades rädsla för en eskalering” (Guardian den 29 augusti).

Det upptrappade krig som har inletts rymmer många faror och det går inte att utesluta det mest fasansfulla – att kärnvapen kommer till användning – även om det är mindre sannolikt. Mer troligt är att det fortsatta dödliga utnötningskriget till sist utmynnar i förhandlingar på grundval av de nya gränser som kriget har dragit. Men dit är det ännu långt.

Krig är en fortsättning på politiken fast med andra, våldsammare medel. Det är först när de krigförande regimerna och dess allierade anser att krigets politiska mål inte kan uppnås på slagfältet som man är beredda att vända sig till förhandlingsbordet för att försöka nå en uppgörelse om eldupphör. Det kommer dock med nödvändighet att bli uppgörelser som baseras på den nya karta som kriget ritat i blod.

De ryska trupperna måste dras bort från Ukraina, vilket är en förutsättning för demokrati och nationellt självbestämmande. Men inte för att ersättas av Natoledda styrkor i ett Ukraina som de facto har tagits över av Väst.

Bara arbetarnas organisering och kamp, i såväl Ryssland och Ukraina som globalt, kan skapa den kraft som står upp mot imperialismen, kan fälla krigsregeringarna och skapa förutsättningar för fred.

Det är genom bygget av revolutionära socialistiska organisationer, aktivt stöd och deltagande i varje kamprörelse mot militarism och krigshets som en ny, socialistisk värld i fred och frihet kan börja formas.