Undersköterska: ”Vi behöver fler på golvet”

av Ann-Christine Holmström // Artikel i Offensiv

Många som idag arbetar på olika boenden inom äldrevården känner sig oroliga över arbetsmiljön och arbetsvillkoren som blir sämre med ändringar i LAS. Schemaprogrammet Time Care gör att arbetsgivaren kan utnyttja sin personal till det yttersta. Arbetstiderna sliter på personalen, och långa turer eller delade pass finns fortfarande kvar. De är både gamla och förlegade.

Bemanningen är för låg när man tar i beaktande antalet arbetsuppgifter som ska utföras. 
– Det är ingen maskin vi jobbar med, utan riktiga människor med olika behov. Men det är styrt för att man ska ha så låg bemanning som möjligt för att dra ned kostnaderna, berättar en undersköterska som arbetar på ett vård- och omsorgsboende i Luleå kommun, som fortsätter: 
– Ta det här med att beställa inkontinensskydd. De beställs genom att personalen på avdelningen räknar hur många skydd som går åt varje dygn och hur många skydd varje boende förbrukar under dygnet och gör sedan den fasta beställningen till samordnaren. Förut hade vi ett lager på huset, nu finns inte det längre med det här nya beställningssättet. Vi får inte heller beställa mer för det ska inte lagras på boendet.
– Vi har en aktivitetsgrupp på vårat boende och det är roligt att det finns. Vi ordnar aktiviteter vid olika högtider. Man kan lägga in tid för det i schemat så man kan välja om man vill vara med. Men det som saknas är att ha möjlighet att ge lite sånt under hela dagen, när boende vill eller orkar göra något. Med en tajt bemanning på bara två kan man inte göra det när boenden vill.

Generellt är man två per pass som arbetar. Det kan vara tre om det behövs extra, men det sätts inte in lätt, utan det ska vara att det är någon som är palliativ, utåtagerande eller annat som kräver mer omsorg. 
Man tar hand om nio stycken med allt från nästan självgående boende till utåtagerande och de som mest är sängliggande. Alla har olika behov och alla behöver få bli sedda som egna individer. Man hinner ofta inte ha en individanpassad vård som politikerna säger att vi ska ge. 
– Hur ska man hinna med det när man är två som ska arbeta med nio stycken under en dag? Vi jobbar på rutiner och vet ofta vad vi ska göra, men det är som löpande band-principen.

– Chefer sätter en stor del av ansvaret på att vi ska lära varandra saker och det hinns inte med. Många upplever det som stressigt. 
– Det vi vill ha är en schema­grupp på huset, då får vi mer inflytande och vi kan samarbeta bättre när vi sitter tillsammans och gör klart våra scheman. Det handlar om att ge och ta, och det gör man bäst genom att man sitter tillsammans. En kanske vill jobba alla helger, då kan en annan slippa det. Eller om nån vill jobba mycket kvällar, då kan någon annan jobba mer dagar. Det är svårt att få till det här samarbetet med en dator framför sig med en massa namn bara. 

En sak som hon berättar handlar om att ta ut semester. Man får ta ut semester juni-augusti, men övrig tid ska kollegor täcka upp när man tar semester. Och detta blir ett stort problem, för om man tar semester över sin jobbhelg får man jobb igen den helgen, så antingen före eller efter man tar sin semester får man då jobba minst tre helger på rad. 
Det går inte att ta en spontan ledighet i schemat man är inne på. Allt man ska göra privat måste inplaneras långt före så man hinner lägga in det i schemat. 

Bemanningen är en stor fråga idag och hon berättar att det ligger i munnen på många av kollegorna:
– Vi behöver ha fler kollegor på golvet. Vi behöver få en budget som inte ger oss underskott varje år. Dela ut mer pengar till äldrevården, för det behövs där. Det är något som är väldigt fel i systemet som finns idag när man beräknar hur mycket pengar som ska gå till äldrevården när man varje år ligger på minus. Nu har det kommit en kampanj på Facebook som handlar om att vi vill veta vart pengarna går, eftersom region och kommuner går med stora överskott.

– Det handlar också om trivsel på jobbet, att man känner att man orkar ge en bra omsorg, att man orkar vara en glad och positiv kollega. Om man ofta känner sig stressad, pressad och otillräcklig, hur är man då som kollega?
– Man har gått en utbildning till undersköterska för att man vill arbeta med det och det är trist att man inte har rätt förutsättningar för att kunna erbjuda en dräglig vård. Lönen är också något som det pratas om ofta, och OB-ersättningen. Båda behöver höjas för att få ungdomar att vilja arbeta och eftersom alla kostnader i samhället generellt stiger. 
– Prishöjningarna i samhället stiger mer än vad lönehöjningen är – det blir då reallönesänkningar. Vårt yrke är verkligen inte prio ett, fastän det borde vara det när vi är i en pandemi.

– Vad skulle hända om alla undersköterskor vägrade gå till jobbet en dag? Allt skulle stanna. Ge oss rätt förutsättningar att jobba. Det finns ju pengar!