New York 1969 var en stad präglat av förändring. Som i resten av Västvärlden hade industrialiseringen och krigen satt sina fotspår i samhället. Fler jobb och ökade löner gav fler människor än tidigare ökad sociala trygghet.
Att även kvinnorna fått en starkare ställning på arbetsmarknaden och därmed förbättrat sin ekonomiska självständighet hotade bilden av kärnfamiljen.
Ökad hets
Resultatet blev att homosexuella och kvinnor fick ökad råg i ryggen att ifrågasätta det gamla könsförtrycket. I juni 1969 när Stonewallupproret ägde rum fanns det fortfarande ett flertal lagar som förbjöd homosexuella handlingar. Fram till 1975 var det omöjligt att som homosexuell få statliga jobb i USA. Om någon blev påkommen som homosexuell fick denne sparken. College svartlistade tänkbara homosexuella och på krogen var det förbjudet för homosexuella att dansa nära varandra, eller klä sig i det motsatta könets kläder. För detta kunde höga böter eller fängelsestraff utfärdas.Självklart provocerade den utsatta situationen fram en vrede bland homosexuella, och det var denna vrede som blossade upp den 28 juni 1969 då ”Stonewall Inn” angreps av poliser. Vid den här tiden drevs många krogar i New York av maffian, vilket hade blivit ett svepskäl för polisrazzior, där man grep så många homosexuella som möjligt för ”oanständigt beteende”.
Denna kväll hade åtta polismän kommit åkande i sin bil, och det hade börjat som det brukade: de aggressiva polismännen gick in och frågade efter folks ID-kort, för att kunna tvinga så många som fick plats in i den väntande polisbilen. En del gäster föstes med våld åt sidorna. Då började någon kasta småmynt på polisen, och fler och fler tog efter. I dörröppningen gjorde någon annan kraftigt motstånd mot en polisman. Helt plötsligt började hbt-personerna i och utanför lokalen att slå tillbaka. Polisen stod handfallen. De hade inte förväntat sig något upplopp.
”Gay power!”
Massan gick över från att kasta mynt till att kasta flaskor och stenar, samtidigt som de befriade sina kamrater i polisbilen. Poliserna valde att ta betäckning i baren, vilket ledde till att en grupp homosexuella såg sin chans att tända på. En parkeringsmätare användes som murbräcka för att tvinga ut polisen ur baren.Folket skrek ”Gay power” medan polisen var tvungen att kalla in en extra styrka kallad ”Tactical patrol force”, som använts för att skingra demonstranter mot Vietnamkriget. När natten var till ända hade 13 hbt-personer blivit gripna och flera blivit skadade, däribland tre poliser.
Men upproret var inte över ännu. Fler och fler människor, till slut runt 2 000 homosexuella män och kvinnor, arbetare, latinamerikanska invandrare, svarta och vita samlades för att göra motstånd. Upproret varade i fem dagar, med övertända soptunnor, människor som tågade arm i arm skrikandes slagord, kastandes stenar och allt de fick tag på. Man delade ut flygblad med titeln: ”Få ut maffian och polisen ur gaybarerna”.
De kommande veckorna hölls flera möten om hur de homosexuella i New York skulle gå till väga för att nå sin frihet. I slutet av juli hade GLF, ”Gay liberation front”, bildats, och tack vare medias enorma uppslutning kring Stonewall blev det ännu lättare att sprida upprorsvindarna över världen. Detta gjorde att homosexuella började ta upp kampen för sina rättigheter på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.
Pride föddes
Nya Zeeland, Kanada, Frankrike, England, Tyskland och Nederländerna var några länder vars organisationer nu växte snabbt.Ett år efter upploppet marscherade ett tusental personer uppför Sixth Avenue, till minne av Stonewall-upproret. Denna marsch spreds först till andra ställen i USA, såsom Los Angeles, Chicago och San Fransisco för att senare också spridas utanför landets gränser. Prideparaden hade fötts.
Cecilia Hugosson