Uppsägningar – ny kampmetod?

av Johan Sand, sjuksköterska // Artikel i Offensiv

Både före och efter pandemin har missnöjet över arbetsvillkor, bristande löneutveckling och arbetssituation – inte minst stress – varit utbrett inom den svenska sjukvården. Missnöjet har varit återkommande i alla regioner, oavsett politisk majoritet, och under såväl den förra som den nya regeringen. Men några stora proteströrelser eller offentliga manifestationer har med några få undantag inte förekommit. Det mest lättillgängliga och därmed vanligaste sättet för vårdpersonal att uttrycka sitt missnöje har istället varit att säga upp sig.

Personalomsättningen bland de regionanställda sjuksköterskorna har ökat åren före pandemin, kunde Vårdförbundets tidning Vårdfokus redovisa redan 2018. Som exempel slutade på de två stora universitetssjukhusen Karolinska och Sahlgrenska under ett år (2017) 16,4 respektive 13,8 procent av de anställda sjuksköterskorna. Bara en mindre andel av dessa utgörs av pensionsavgångar.

Ett genomgående drag i den svenska akutsjukvården som återfinns i alla regioner är bristen på vårdplatser. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) påtalade detta i sin rapport som lades fram i januari. Men bristen på vårdplatser handlar inte om för få rum eller sängar på sjukhusen. Det finns både lokaler och all behövlig materiel så det räcker. Det som saknas är vårdpersonal.
Skälet till bristen på vårdpersonal är inte att för få utbildas, utan att för få vill stanna kvar hos regionerna som arbetsgivare. I ett yrke där brist på arbetskraft råder är det lätt att hitta ett nytt jobb, och tröskeln för att säga upp sig och pröva ett annat jobb blir därför låg för den enskilde individen. Det blir lättare att gå vidare än att stanna kvar och försöka åstadkomma förändringar.
Mellan 2020 och 2021 minskade antalet regionanställda sjuksköterskor med 1,1 procent, eller 618 stycken, enligt tidningen Arbetet den 28 juni 2022. Denna minskning skedde alltså mitt under en pandemi när behovet av vårdpersonal var som allra störst och någon arbetsbrist inte existerade i vårdsektorn.

Uppsägningar är dock inte bara enskilda individers sätt att fly från dåliga arbetsvillkor. De har också i praktiken använts som ett lokalt kollektivt påtryckningsmedel gentemot särskilt omedgörliga arbetsgivare. Exempel på det är sjuksköterskor vid barnintensiven i Lund redan 2013, barnmorskor på Danderyds sjukhus i Stockholm hösten 2021 och nu senast barnmorskor på Karolinska Huddinges förlossningsavdelning.
I samtliga dessa fall har det handlat om individer som var och en har fattat sitt eget beslut att säga upp sig, men eftersom många uppsägningar har kommit samtidigt inom några få dagar får de ändå karaktären av kollektiv protest.

Denna metod för arbetsplatskamp förutsätter att utbudet av arbetskraft är begränsat, vilket är fallet i legitimationsskyddade yrken. Det går inte att ersätta barnmorskor eller andra specialistutbildade grupper med annan arbetskraft utan nödvändig utbildning.
Eftersom verksamheten utgör en samhällsnödvändig funktion går det heller inte att lägga ned den – det enskilda sjukhuset har ett uppdrag gentemot den valda politiska ledningen och varje politiker som öppet föreslår nedläggning lär få svårt att bli omvald. Att säga upp sig från en anställning är alltid tillåtet, varför det är svårt för en arbetsgivare att bestraffa någon som säger upp sig.
Det fungerar heller inte riktigt att försöka skylla på den fackliga organisationen, då denna bara kommer att svara att man gärna hjälper arbetsgivaren att behålla de anställda – genom att tillgodose deras krav, förbättra deras villkor och därmed få dem att ta tillbaka uppsägningarna.

Massuppsägningar är alltså en kampform som har kommit för att stanna inom åtminstone delar av den offentliga sektorn. Inte sällan kan den också vara relativt framgångsrik. I Lund 2013 fick sjuksköterskorna behålla sitt poänglöne- och arbetstidsavtal, och på Danderyds förlossning justerades bemanningsmålen upp och politikerna i regionen tillförde all förlossningsvård mer pengar.
Så även om metoden med uppsägningar må vara okonventionell och inte passar överallt visar den ändå än en gång att kamp lönar sig.