Urfolk och klimat åsidosätts i regeringens gruvhets

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

De senaste striderna om gruvor i Sverige har berört samer, urfolksrätten och renskötseln, till exempel förslaget på en gruva i Gállok. Rasism och så kallad grön industri blandas ihop till försvar av kapitalismens våldsamma exploatering av naturresurser. Hur hänger allt detta ihop och vad behöver klimatrörelsen för att ta kampen vidare?

En stor del av de största gruvorna i landets historia, nutid och eventuella framtid ligger i den svenska delen av Sápmi, en nation utan stats- och riksgränser, dessutom på renskötselområden. Exploateringar av naturtillgångar såsom gruvor, skogsbruk och vattenkraft har en mörk historia av utnyttjandet av samer, undanträngande av samiska näringar och kultur.
Idag tränger gruvnäringen, skogsbruket och ”gröna” energisatsningar undan renskötseln. Renskötseln är en hörnsten av den samiska kulturen som efter hundratals år av rasistiskt undanträngande ses som fundamental för att de kvarvarande spillrorna av den samiska kulturen ska kunna fortleva.
Därtill handlar rennäringen om en möjlighet som grön näring som borde satsas på istället för att konkurreras ut av mer miljö- och klimatförstörande näringar.

Undanträngandet av samiska näringar som renskötsel, jakt och fiske sker på flera fronter parallellt, vilket leder till en känsla av att det sedan länge är nog.
Därför är det inte konstigt att flera utbrott av kamp har ägt rum de senaste åren – mot gruvetableringar, vindkraftsparker, kalhuggning av skogar, och så vidare. Oftast är det renskötseln som drabbats direkt av exploateringar, och det är även där det samiska samhället är mest ansatt.
Exempel på detta är hur statliga Sveaskog säljer ut skog till privata företag som skövlar skogen direkt, utan att föra samråd med drabbade samebyar (organisationer för renskötsel). Eller hur gruvföretag gärna tar stöd av rasism för att väcka opinion för en gruva som hotar renskötsel i området.
I frågan om en gruva i Gállok utanför Jokkmokk ställde S-regeringen gruvnäringen mot rennäringen och visade att staten bara har intresse av att stödja storföretag och miljardärer. De ägnade inte en enda mening åt att prata om gruvans negativa påverkan på klimat och miljö.

Renskötare har länge signalerat om klimatförändringarna, långt innan vi hamnade i den kris vi nu är i. Dels påverkas betet direkt av skogsbruk som kalhugger och tar bort gammal skog där exempelvis hänglav växer, som har blivit en viktig reserv under vinterbetet på grund av temperaturväxlingarna.
Under vintern kommer renarna inte åt marklavar under snön på grund av att snabba och fler skiftningar i vädret leder till att snön smälter och fryser, vilket bildar ogenomträngliga lager av is. Utfodring med lav eller processat foder har gått från att vara en nödåtgärd till djur som annars betar fritt till att nu vara standardåtgärd under vintrarna på grund av klimatförändringarna.

Skogsbruket i Sverige handlar inte bara om kalhuggning. Det handlar också om hur snabbväxande tallplantager har lett till minskad biologisk mångfald, monokulturer, invasiva arter och utslagning av undervegetation. Bland annat leder detta till att såväl hänglav som marklav försvinner.
Gruvor innebär (utöver gruvan) även maskiner och transporter till och från gruvan som kan skära av flyttleder för renskötsel samt bullerstörningar. Gruvor medför också på grund av djup och vattentillförsel en risk för sänkt grundvatten.
Klarningsdammar och andra anläggningar medför risker, som i många fall har medfört förgiftade vattendrag och dödade fiskbestånd vilket såklart påverkar kringliggande miljö. Statens geologiska undersökning (SGU) skriver om gruvors miljöpåverkan att:
”Störst miljöpåverkan är oftast utsläpp till vattendrag. Ofta är den mest betydande miljöpåverkan från gruvor utsläpp av metaller och andra ämnen till vatten och mark.”

Exempel från svenska och finska gruvprojekt har visat hur vatten förgiftats och hela vattendrag har dött på grund av läckage eller brustna dammar. I exempelvis Brasilien har brustna gruvdammar lett till förödelse och människor som omkommit.
En gruva i Gállok riskerar vid ett dammbrott tillsammans med redan uppdämda älvar ödeläggelse, men störst är risken att förgifta dricksvattnet för flera kommuner.
Gruvor kommer genom produktionen, transporten och verksamhet i anslutning till gruvan att bidra till fortsatta utsläpp. Även om gruvor som Kaunis jobbar med att utveckla en helt eldriven kedja från gruvmaskiner till lastbilar för transport står tillverkningen av dessa också för utsläpp. Förutom de rena utsläppen tillkommer damm och slam som kanske mest ses som nedsmutsande, men innehåller giftiga tungmetaller.

Lögnerna är många om metaller och mineraler.

Lögnerna är många om metaller och mineraler. Gruvlobbyn – det vill säga gruvföretagen och deras PR-maskineri – har den senaste tiden drivit på lögner om varför vi ”måste” ha gruvor. Det har gått så långt att näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) och regeringen helt okritiskt kopierar gruvföretagens argument som om att de vore regeringens egna.
Att klimatkrisen behöver en utveckling och omställning av industrin till att bli koldioxidfri är viktigt och något som socialister stödjer. Det är sant att elektrifieringen av samhället behöver sällsynta jordartsmetaller till exempelvis batterier, men här börjar lögnerna som handlar om behov och tillväxt.
Vilka metaller som behövs för en omställning har varit upprinnelsen till det senaste årets diskussioner om Gállok och även de norrbottniska projekten för vätgasframställt stål. Stål, som kommer från järnmalm, är ingen så kallad ”kritisk metall”. Detta väcker frågan om vilka metaller och mineraler som är viktigast. Vad är behovet, vad behövs för en utveckling mot en hållbar och fossilfri framtid?
Nästa fråga handlar om hur vi utvinner dessa metaller och mineraler. Om dessa redan finns ovan jord behöver vi inte gräva oåterkalleliga hål i naturen. Återvinningen av metaller och mineraler måste utvecklas; det kräver mycket mindre energi och utsläpp än att gräva upp nya.
Den tredje punkten handlar om tillväxt och vinster. Idag ska gruvindustrin producera vinster i första hand. Det handlar om att några få personer ska tjäna enorma summor på att förstöra natur, miljö och klimat.

Sverige har flera gånger fått internationell kritik för hur staten agerar gentemot urfolksrätten. Sverige har fortfarande inte ratificerat (skrivit under) FN:s konvention om stam- och urfolksrättigheter (ILO 169), som bland annat handlar om rätten till land och vatten.
Just detta blir tydligt i frågan om gruv- och skogsindustrin. Dels är staten ägare till gruvföretag och skogsföretag, dels tillåter staten att gruvindustrin och skogsbruket får gå före samiska näringar och möjligheten till kulturutövning.
Nyligen kritiserade FN:s rasdiskrimineringskommitté den svenska staten och kräver att regeringen drar tillbaka sitt positiva beslut för gruvan i Gállok. Även det svenska skogsbruket har kritiserats, bland annat inom EU där hyggesbruk, att skövla skogen på stora områden, inte används utan är utbytt för länge sedan till bättre metoder.
Andra frågor som rör urfolksrätten är den rena statliga rasismen som samer har utsatts för genom historien.

Samiska aktivister har tillsammans med miljö- och klimatrörelsen redan agerat gemensamt i blockader, protester, opinionsbildning och mycket mer, men än finns mycket kvar att göra. Idag använder gruvlobbyn och politiker arbetstillfällen som slagträ i debatten.
Som socialister försvarar vi urfolksrätten, klimatet, miljön och jobben. Men vi måste kämpa för ett samhälle som planeras och styrs gemensamt utifrån människans, naturens och klimatets behov. Vi måste satsa på jobben, men i en grön omställning av industrin eller ekologiskt skogsbruk istället för onödiga och smutsiga gruvor.
Samiska näringar och kulturutövningar måste få en särställning och lokalbefolkningen måste ha vetorätt mot gruvor och skogsskövling.