foto: CC0
Lärarrevolten i USA under året har verkligen visat vad gemensam kamp kan åstadkomma, och har spritt sig till fler yrkesgrupper.
Kommentarer om USA fokuserar mycket på viktiga politiska utvecklingar, däribland de nyliga mellanårsvalen där en uttalad ”blå våg” [blå är Demokraternas färg] uttryckte ett avvisande från tiotals miljoner av Trumps brutalt reaktionära regim. Men det finns flera andra viktiga utvecklingar.
Särskilt har lärarrevolten, som började i West Virginia och sedan spred sig till flera andra delstater i våras, öppnat en ny fas i den amerikanska klasskampen. Detta i kontexten av en viss ekonomisk tillväxt som inte gynnar arbetare, men har ökat deras självförtroende i att kämpa.
USA är på god väg att ha flest strejker på ett år sedan slutet av 1990-talet. Med de 376 000 grundskolpersonal som strejkade i våras, samt de tiotusentals högre utbildningsarbetare, tusentals hotellarbetare och tusentals andra lärare som gick ut i strejk i delstaten Washington i höstas, är det troligt att fler arbetare har varit inblandade i strejker än något annat år sedan 1980-talet.
USA är verkligen i en ny ”gyllene era” där massiva rikedomar görs av nya rånarbaroner som Amazons vd Jeff Bezos. Men andra sidan av myntet är utsugningen av arbetare. Medan företagen gör jättevinster har det knappt varit några verkliga reallöneökningar. Detta efter årtionden av arbetarnas reträtt under nyliberalism och globalisering då miljontals välbetalda fackanslutna jobb eliminerades eller outsourcades.
Nästan 80 procent av heltidsanställda amerikanska arbetare säger att de lever från lön till lön; 71 procent är skuldsatta och de flesta arbetare har inte nog för ett medicinskt-, anställnings- eller bostadsakutfall. Detta är viktiga delar av bakgrunden till den nuvarande vågen av arbetarkamp, däribland lärarrevolten. Många av lärarna som strejkade i södra och sydvästra republikanskt dominerade delstater som West Virginia, Kentucky, Arizona och Oklahoma är tvingade att ha två jobb för att kunna leva.
Det är för tidigt att säga om detta verkligen är början på en ny, kämpande arbetarrörelse – som 1934 då tre lokala generalstrejker blev det som bildade den fackliga centralorganisationen Kongressen av Industriella Organisationer (CIO) som vann betydande segrar för arbetare. Det fackliga medlemskapet i privata sektorn är fortsatt under sju procent.
Vi ska heller inte underskatta faran som fortsatta attacker på facken innebär, däribland Janus-beslutet av Högsta domstolen nyligen. Det attackerar facken i offentlig sektor, där den fackliga tätheten är mycket högre än i den privata och tar bort fackens förmåga att ta ut kollektiva medlemsavgifter från arbetare som gynnas av kollektivavtalen, men inte vill gå med i facken.
Hursomhelst återspeglar den senaste tidens arbetarkamp en stor förändring och en önskan hos arbetare att slå tillbaka mot stagnerande löner, fruktansvärda arbetsförhållanden och kraftigt ökade bostadskostnader. En Gallup-undersökning visade att stödet för fackföreningar är på 62 procent, det högsta på 15 år.
Lärarrevolten hade många nyanser, däribland förkastandet av den drastiska åtstramningspolitiken och den nyliberala offensiven för att privatisera utbildningen de senaste 20 åren. Den politiken har främst drivits på av Republikanerna, men stötts av Demokraterna – på riksnivå under Obama samt på lokal nivå. Nedskärningarna och attackerna gick så långt att stora delar av arbetarklassen inte trodde på löftena om en utbildningsreform. De ledde också till en dramatisk brist på lärare på grund av låga löner och fruktansvärda arbetsförhållanden.
Därför kunde lärarna självsäkert trotsa de reaktionära politikernas hot, trots att de flesta av deras aktioner var olagliga. Detta var också en revolt i en till största delen kvinnlig arbetssektor som har behandlats nedlåtande och sexistiskt av myndigheter samt blivit beskyllda för samhällets våndor.
Med början i West Virginia gjorde lärarna direkta uppmaningar till arbetarklassen i stort. Framför allt höll de stånd och vann verkliga segrar: en 5-procentig löneökning för alla offentliganställda i West Virginia; en årlig löneökning på 6 000 dollar (54 000 kronor) i Oklahoma; och en 20-procentig löneökning i Arizona. Vissa krav vanns inte, men när i den amerikanska arbetarrörelsens historia vanns alla krav med bara en strejk? Oftast har det krävts flera bittra strejker för arbetare att vinna betydande framsteg.
Lärarna var också i revolt mot lärarfackens ledning som inget gjorde. Lärarna förbigick den fackliga ledningen och använde sociala medier för att skapa en alternativ ledning med en kämpande gräsrotsorganisering där socialister spelade en viktig roll.
Sedan lärarrevolten i våras har vi sett andra viktiga utvecklingar. 6 000 hotellarbetare gick ut i strejk i Chicago. I ett eko av lärarnas kamp var deras paroll ”Ett jobb borde vara tillräckligt”. Hotellstrejken spred sig till åtta andra städer. 53 000 högre utbildningsarbetare i University of California gick också ut i strejk.
Mycket viktigt är också att Metoo-rörelsen mot sexuellt våld och trakasserier har tagit sig in till arbetsplatserna. Det började med strejker på McDonalds mot sexuella trakasserier i tio städer i september och walkouten av 20 000 på Google i november i USA och internationellt. Denna utveckling i tekniksektorn – som man tidigare trodde var omöjlig att organisera – visar hur kampen mot trakasserier kan bli en gnista för generell självorganisering bland arbetarna.
Inte heller är lärarrevolten över. Lärarstrejker i små och större städer i delstaten Washington i september vann stora löneökningar för lärare, på sina håll så stora som 20 procent. På strejkvaktskedjorna slöt flera arbetargrupper upp: hamnarbetare, brandmän, snickare, vårdpersonal, elektriker och så vidare.
Den härskande klassens största rädsla är att revolten som har börjat sprida sig bland offentliganställda och delar av servicesektorn ska sprida sig till industriarbetarnas kärndelar. Distributionsnätverk som används av storföretag som Amazon och Walmart förlitar sig på tusentals arbetare inom lager, försändelser, leveranser och transport.
Massiva distributionscenter har koncentrerats i knutpunkter runtomkring storstäder. Över 50 finns runtom i USA, där det i Chicago, Los Angeles, New York/New Jersey-hamnen och Memphis finns 100 000 arbetare vardera; totalt 4 miljoner i hela landet. Var dessa knutpunkter ligger beror på deras närhet till stora stadscenter (marknader), hamnar och flygplatser. Dessa är också områden med en hög koncentration lågbetalda arbetare som söker anställning, framför allt svarta, latinos och asiater. Detta pekar också på den växande etniska mångfalden inom den amerikanska arbetarklassen.
Det förklarar också beslutet från Amazons vd Jeff Bezos att ge 15 dollar (136 kronor) i minimilön till alla Amazons anställda. Där finns också den politiska påverkan som segrar för 15 dollar har haft där Socialist Alternative i Seattle och vår socialistiska stadsfullmäktigeledamot Kshama Sawant har spelat en nyckelroll. Det är också påverkan från Tax Amazon-kampen i Seattle i år där Bezos mobbartaktik och hot om att sparka 7 000 belyste Amazons tillvägagångssätt och ytterligare skadade dess företagsimage. Bernie Sanders har nyligen också lagt fram ett lagförslag om att beskatta Amazon och andra stora arbetsköpare.
Ovanpå detta finns också hotet om uppjagade unga arbetare som börjar slå tillbaka. I Europa var det i somras flera strejker på Amazons anläggningar. Den 14 december strejkade hundratals av Amazons varuhusarbetare i Minneapolis mot ökat arbetstempo, en arbetsplats där 60 procent är östafrikaner.
Samtidigt som det finns en enorm potential i att återuppbygga en kämpande arbetarrörelse i USA är huvudproblemet bristen på ett tydligt socialistiskt ledarskap istället för den nuvarande trötta, konservativa ledningen inom facken. Socialister har tydligt en viktig roll att spela här, vilket de har haft i varje framsteg för den amerikanska arbetarklassen, inklusive bygget av CIO på 1930-talet.
Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) har tagit steg framåt och vunnit viktiga fackliga positioner och då särskilt att vår medlem Ryan Timlin blivit vald till ordförande för bussförarefacket i Minneapolis.
De mer livliga och progressiva facken innefattar flera i kvinnodominerade yrken, som Nationella Sjuksköterskefacket och Chicagos Lärarfack. Andra är Amerikas Kommunikationsarbetare som ledde en storstrejk på Verizon 2016 och Det Sammanslagna Kollektivtrafikfacket. Alla dessa fack stödde Bernie Sanders presidentvalskampanj 2016.
Även om en ny ekonomisk nedgång tillfälligt skulle skära av denna våg av arbetarkamp skulle den inte ha samma förlamande effekt som 2008-09.
Arbetare som har genomlevt den perioden har fått en ögonöppnare angående verkligheten i kapitalism på nedgång. Om inte vänstern och en ny kämpande flygel av arbetarrörelsen erbjuder ett tydligt alternativ till budskapet från de rasistiska och sexistiska högerpopulisterna finns det en fara i vägen framåt. Det visar hur brådskande vår uppgift är.
