När Barack Obama i slutet på förra året vann presidentvalet kokade USA av förväntningar. Efter åtta år med Bush straffade väljarna republikanerna hårt och satte sitt hopp till Obama.Men hur ser Obamas USA ut efter hans första månader vid rodret? Har löftena om förändring infriats? Arbetslösheten ökar, människor förlorar fortfarande sina hem, nedskär- ningar väntar i delstater och städer och krigen i Irak och Afghanistan fortsätter.
Obama ser som sin viktigaste uppgift att rädda kapitalismen. Medan miljontals amerikaner har hopp om Obama, räknar Wall Street med att han återställer deras vinster.
Ekonomin för arbetare ser skrämmande ut, trots att Wall Street och massmedia försöker låtsas som att det värsta är över. Antalet vräkningar kan nå 2 miljoner i år och arbetslösheten ligger officiellt på 9,4 procent, men den verkliga beräknas ligga på över 15 procent.
På vems sida Obama står har tydligt bevisats i och med GM:s konkurs. Detta skedde bara några dagar efter att GM-arbetare hade godkänt försämringar i sina kontrakt. De handlade om att 20 000 jobb ska bort, 14 fabriker ska stängas, kortare raster och större möjlighet för företaget att anställa andra klassens arbetare till lägre lön, med mera. Nu när företaget har ansökt om en ”chapter 11”-bankrutt, kommer dessa eftergifter att bli ett tak över fallande löner och arbetsvillkor istället för ett golv.
Enligt Obama ska regeringen inte tillverka bilar. Istället vill han att GM ska ges tillbaka till privata investerare inom 18 månader! Skulderna förstatligas, och så fort företaget är på fötter igen kommer det att återprivatiseras tillsammans med vinsterna, utan hänsyn till de arbetare som förlorar jobben och hela områden, till exempel Detroit, som slås i spillror.
Nu behövs det kamp för att försvara sig mot dessa attacker och kräva ett fullständigt offentligt ägande av bilindustrin, inte i storföretagens utan i arbetarklassens och samhällets intressen. Ett sådant ägande skulle möjliggöra den ”krigsmobilisering” som är nödvändig för att möta klimathotet.
I nästan alla 50 delstater, och på lokal nivå, resulterar krisen i minskade skatteintäkter. I Kalifornien till exempel, varnade delstatsregeringens revisorer den 11 juni för att landets mest befolkade delstat riskerar finansiell härdsmälta inom 50 dagar om inte guvernör Arnold Schwarzenegger fyller igen budgetgapet på 24,3 miljarder dollar (193 miljarder kronor). Politiker ser de minskade skatteintäkterna som en möjlighet att genomföra stora nedskärningar. På många ställen är det Demokraterna som genomför nedskärningarna.
Över hela landet äger flera protester rum, vilket visar på en ilska som bubblar under ytan.
Det som nu behövs är att knyta samman alla protester till en landsomfattande kamprörelse som vägrar att betala för de rikas kris och som istället kräver jobb, skola och vård till alla. För att leda de kämpande och ge dem en politisk röst behöver det byggas ett arbetarparti.
En verklig och varaktig ”change” kommer inte att komma från Obama och Demokraterna. Vägen framåt går genom kamp för ett annat samhälle som styrs av människors och klimatets behov.
Det av storföretagen styrda politiska etablissemanget måste sparkas ut och ersättas med arbetarstyre, för ett demokratiskt och socialistiskt USA.
Johanna Evans
