Efter det massiva och omedelbara massmotståndet mot Trump har, tillsammans med hans nedgång i opinionsmätningarna, finns inget utrymme för någon tvekan; den nya administrationens sexistiska och rasistiska agenda har inte något mandat.
Det var inte någon tillfällighet att kvinnomarscherna den 21 januari blev den största enskilda protestdagen i USA:s historia, då den massiva vreden mot det nytillträdda “Högsta rovdjuret”fann sitt uttryck i form av miljontals kvinnor och män som gick ut på gatorna. Trumps ökända läckta video i vilken han skröt om sina sexattacker på kvinnor, det påföljande framträdandet av över ett dussin kvinnor som kom ut om blivit attackerade av honom och hans angrepp på Megyn Kelly under kampanjen avslöjar alla samma sak: Trump är en alltigenom misogyn individ vars sexism härstammar ifrån en förfluten era då kvinnor förväntades underkasta sig män och samhället inte hade någon plats i de ”privata förehavandena” mellan dem. Trump och republikanerna satte sig omedelbart efter att ha installerat sig vid makten i rörelse för att attackera reproduktiva rättigheter, återupprätta och utvidga det ”globala munkavlestyret” som blockerar finansiering av organisationer som tillhandahåller abortrådgivning eller hänvisar vidare till sådan; med hot om att dra in det federala stödet till mödravårdsorganisationen Planned Parenthood, vilket skulle få drastiska negativa effekter på hälsovården för miljontals kvinnor; samt fullföljandet av hans kampanjlöften om att nominera en abortmotståndare till Högsta Domstolen. Trump är en rakt igenom igenom kvinnofientlig president.
Samtidigt som Trump fortsätter att upprätthålla sin bas av stöd bland högerrepublikaner av båda könen, så ser miljontals kvinnor honom som illegitim och intolerabel. Den folkliga basen existerar för att bygga en ny och kämpande masskvinnorörelse som en del av ett bredare motstånd mot Trump.
Redan innan Trump var allt fler kvinnor beredd att ta kamp mot sexuella övergrepp och till försvar för reproduktiva rättigheter. I synnerhet yngre kvinnor har slagit tillbaka mot epidemin av sexuella ofredanden på universitetsområdena och mot universitetsadministrationernas vägran att hålla förövarna ansvariga.
Attackerna på kvinnors reproduktiva rättigheter började heller inte med att Donald Trump blev president. Bokstavligen hundratals restriktioner av aborträtten har genomförts av delstatsmyndigheter under de senaste fem åren och i många delstater har det blivit allt svårare att få abort.
Lagstiftarna i Oklahoma debatterar för närvarande HB 1441, ett lagförslag som kräva att varje kvinna som vill få genomföra en abort måste lägga fram ett skriftligt medgivande till det från hennes sexpartner. Författaren av HB 1441 refererade skrämmande nog i en intervju till gravida kvinnor som “värdar.”
Efter att denna våg av attacker till början var koncentrerad till sydstaterna har den också spridit sig till de delstater i Mellanvästern som kontrolleras av det republikanska partiet GOP (Grand Old Party) Republikanerna har i åratal använt sig av abortfrågan för att mobilisera de evangeliska väljarna, med följden att kvinnor – och i synnerhet fattiga kvinnor – får betala priset. De hemska utsikterna av åtal och fängslanden av kvinnor som genomgått aborter – eller kanske haft missfall – har blivit verklighet i Indiana under vicepresident Mike Pences reaktionära guvernörskap, likaväl som i andra delstater. Medan Republikanerna har gått i spetsen för attackerna har Demokraternas defensiva tillvägagångssätt ifråga om reproduktiva rättigheter misslyckats med att stå emot det årtionden långvariga angreppet. Vår uppgift är inte enbart att försvara Roe v Wade (Ett mål i USA:s Högsta domstol 1973, vars utslag var till förmån för aborträtten – ö a), utan att också vinna tillbaka den mark som vi har tappat samt kämpa för utökade reproduktiva rättigheter.
De massiva kvinnomarscherna var en väldigt betydande startpunkt, men vi måste gå mycket längre för att kunna beegra Trump, Republikanerna och miljardärskllassen.
En lärdom som kan dras av flygplatsockupationerna som exploderade som svar på Trumps inreseförbud för muslimer är att störande civil massolydnad kan vara en kraftfull taktik för att vinna. Men för att stoppa Trump kommer det att bli nödvändigt att stänga ner ”business as usual” (tingens vanliga ordning) i en mycket bredare skala: att ockupera motorvägar, flygplatser och andra infrastrukturella nyckelpunkter – och, av avgörande vikt, att bygga med siktet inställt på strejkaktioner utförda av den bredare arbetarklassen.
I oktober förra året gick kvinnor i Polen ut i strejk mot högerregeringen som försökte få igenom en lag som skulle ha det näst intill omöjligt att kunna få aborter genomförda. Massmöten och marscher utlystes över hela landet, tusentals kvinnor tog ledigt från jobbet eller slutade tidigt för att stödja strejken, och högerregeringen tvingades till reträtt.
Världen runt manas det nu till kvinnostrejker på den internationella kvinnodagen den 8 mars.
Organisatörerna av kvinnomarschen mot Washington har tillsammans med Angela Davis och andra aktivister anslutit sig och uppmanar nu till en kvinnostrejk i USA den 8 mars.
Detta är en betydelsefull utveckling. Om de stora kvinnoorganisationerna som Planned Parenthood och NOW (National Organization of Women, den nationella kvinnoorganisationen) skulle ansluta sig till maningen till strejkaktioner och hjälpa till med att bygga för dem, skulle hundratusentals kvinnor återigen gå ut på gatorna, men denna gång i en rörelse bortom symboliska protester. Många av dessa traditionella organisationer har olyckligtvis blivit timida, delvis beroende på deras band till det storföretagsuppknutna Demokraternas partietablissemang. Det skulle bli nödvändigt att bygga upp ett verkligt tryck ifrån botten och uppåt för att förmå dessa organisationer att bygga runt Internationella kvinnodagen och andra radikala massaktioner.
Vi bör använda massaktioner den 8 mars för att mobilisera för strejkaktioner där så är möjligt, likaväl som att organisera civil massolydnad för att stänga ner nyckelinfrastruktur. Det kan bli en en hörnsten i både upptrappningen av motståndet mot Trump och det snabba återbyggandet av en kämpande kvinnorörelse. Den 8 mars kan också bli en nyckelfaktor i uppbyggnaden inför kommande aktioner – och i synnerhet i riktning mot utlysandet av en landsomfattande strejkdag på 1maj, arbetarnas internationella kampdagen och en massaktionsdag för immigranters rättigheter.
Strejken är det mäktigaste verktyget som arbetare har. När vi lägger ner vårt arbete i masskala kan vi lamslå storföretagen och frysa företagsvinsterna. Vi behöver ett aktivt deltagande i arbetarrörelsen för få till stånd framgångsrika strejkaktioner, och en diskussion om det är redan på gång i en del fackföreningar, särskilt runt 1 maj. Fackliga grästrotsmedlemmar och vänsterarbetarledare borde uttala sig för strejkaktioner inom sina fackföreningar och lägga fram resolutioner liknande dem som nyligen röstades igenom i Seattle Education Association (SEA, Seattles lärarfack) och sjuksköterskefacket Minnesota Nurses Association “The Case for a Nationwide Strike on May 1“,(ungefär “Varför en riksomfattande strejk på 1 maj“). Kvinnligt dominerande fack som SEA, MNA, National Nurses United (NNU, mostavarnde Vårdfacket) och Chicago Teacher’s Union (CTU, Chicagos lärarfack) spelar en avgörande roll i återuppbyggandet av en vänsterflygel inom arbetarrörelsen.
Vi kan dra lärdomar av tidigare kamp. Rätten till abort i USA vanns av en radikaliserad kvinnorörelse, influerad av by 1960-talets sociala rörelser: framför allt medborgarrättsrörelsen. En konservativ högsta domstol, under den arkekonservativa presidenten Richard Nixon, gav i domslutet gällande Roe v Wade kvinnorna rätten att välja abort. Detta berodde inte på att domstolen plötsligt hade vänt sig i progressiv riktning, utan berodde på kvinnorörelsen och dess massaktioner med hundratusentals deltagare som som tvingade den härskande klassen till en eftergift. Det kommer att krävas en ny kvinnomassrörelse som är villiga att rubba status quo och gå bortom vad Demokraternas storföretagssponsrade partiledning är bekväma med för att stoppa Trumps attacker på aborträtten. Steg ett är att bygga ett enat massmotstånd mot hotet om avfinansiering av Planned Parenthood och mot nomineringen av ärkekonservativa Neil Gorsuchs till Högsa domstolen, inklusive krav på att Demokraternas partirepresentanter filibustrar hans utnämning (filibustrar: blockering av beslut i politiska frågor genom att motståndare håller väldigt långa tal i många, många timmar – ö a).
En ny kvinnorörelse håller på att komma på fötter. Den kommer för att kunna bli framgångsrik i kampen mot Trump och för reproduktiva rättigheter att behöva enas i kamp under 8 mars och på 1 maj tillsammans med immigrantrörelsen, hbtq-rörelsen, arbetarrörelsen, och andra på ett djärvt program som utan att be om ursäkt för det kräver fullständig rätt till lättillgängliga aborter likaväl som reformer som förbättrar livet för arbetarklasskvinnor generellt sett, som till exempel en minimitimlön på 15 dollar, kostnadsfri hälso- och sjukvård, kostnadsfri barnomsorg och betald föräldraledighet, allt finansierat genom beskattning av miljardärsklassens vinster. Detta skulle vara ett stort steg framåt, men det skulle endast kunna uppnås genom masskamp och det pekar på nödvändigheten av att gå bortom kapitalismen och i riktning mot ett demokratiskt socialistiskt samhälle om vi en gång för alla ska kunna utrota sexismen.
