USA efter mellanårsvalen

av Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

När Trump ställde upp i presidentvalet blev han utskälld av liberaler för sin protektionistiska America First-politik. Sex år senare fortsätter Joe Biden Trumps protektionism, om än på ett mindre bombastiskt sätt.

Under Trump gick den genomsnittliga amerikanska tullsatsen på kinesisk import från tre procent till tjugo procent. Biden har upprätthållit de höga tullarna och uttryckt noll intresse för att dra tillbaka dem. The Economist skrev: ”Bidens tillvägagångssätt ser mindre ut som en reträtt från Trumps bråk med Kina och mer som en professionalisering av det”.
Fokus för Bidens ekonomiska krig mot Kina har varit att begränsa den kinesiska regimens förmåga att helt och hållet styra över marknaden för halvledare – avancerade mikrochips som är ”hjärnan” i den mesta moderna tekniken. Trump startade denna process och Biden har trappat upp den.
Ett motiverande mål för den amerikanska härskande klassen är att sätta Kina permanent bakom USA inom högteknologisektorn, där militärtekniken är en viktig arena. Trots Trumps och Bidens bästa försök att resa en mur mellan den kinesiska regimen och avancerade halvledare har de hittat lösning efter lösning. KKP-regimen nådde ett nytt genombrott förra sommaren när de tillverkade en halvledare med kretsar som är 10 000 gånger tunnare än ett människohår, vilket gör den jämförbar med de chip som tillverkas i Taiwan.

Detta fick Biden att ta Trumps protektionism ett steg längre och inte bara driva igenom CHIPS-lagen i kongressen och underteckna den i augusti, utan även införa en ny exportkontrollpolitik i oktober.
Han förbjöd i praktiken försäljningen av avancerade halvledare som tillverkats med amerikanska insatsvaror till någon enhet i Kina och förbjöd också alla amerikanska personer (medborgare eller innehavare av gröna kort) att arbeta inom den kinesiska halvledarindustrin.
Bidens egen ”Amerika först”-protektionism hotar de transatlantiska lojaliteterna. Vid sitt senaste besök i USA sa Frankrikes president Emmanuel Macron till tv-programmet Good Morning America: ”Inflation Reduction Act och CHIPS Act är val som splittrar västvärlden eftersom de skapar sådana skillnader mellan USA och Europa”.
Bidens protektionism, särskilt i samband med kriget i Ukraina som har utlöst en energikris i Europa, har skapat växande frustration hos europeiska allierade som anklagar presidenten för att stödja den amerikanska industrin på bekostnad av den europeiska produktionen.
Det faktum att Bidens och Trumps prioriteringar i det nya kalla kriget med Kina på pappret ser ganska lika ut är ett bevis på att det ovala rummet mer än något annat är ett högkvarter för den amerikanska imperialismens intressen.
Rivaliteten mellan USA och Kina blir alltmer den axel kring vilken alla världshändelser kretsar. Storleken på de kriser som världen står inför just nu påskyndar bara denna process, från covid till kriget i Ukraina.

Att övervaka kris efter kris har inte varit okomplicerat för varken Demokraterna eller Republikanerna. De har båda stått inför olika uppror sedan 2015, med Bernie Sanders som tävlade om den demokratiska presidentkandidaturen (två gånger) och Trump som erövrade ledningen för Republikanerna 2016.
Nu efter ett mellanårsresultat som inte var lika brutalt för Demokraterna som väntat är det värt att titta på tillståndet för dessa två partier, deras ”upproriska” flyglar, och vem som verkligen har kontrollen nu.
I oktober skrev Socialist Alternative: ”Genom att inte ta hänsyn till hur impopulära dessa attacker [mot aborträtten] är för de flesta väljare i hela landet, kommer Republikanerna snart att upptäcka att denna ’vinst’ kommer att kosta dem valmässigt.”
Denna förutsägelse bekräftades bara en månad senare när Republikanerna dramatiskt underpresterade i mellanårsvalen, vilket framkallade en kris inom partiledningen om vilken strategi som kan ge dem vinster i valet 2024.
Det råder ingen tvekan om att Trump har försvagats, både i form av valnederlag för hans kandidater, men också på det sätt som dessa nederlag har gett andra högprofilerade republikaner möjlighet att ge honom skulden för partiets totala förluster. Men detta är långt ifrån den liberala sagan om att detta innebär slutet för Trumpismen.

Trumpismen som fenomen fortsätter att förstärkas av händelseutvecklingen. Demokraternas beslut nyligen att krossa järnvägsarbetarnas strejk är ett bevis på detta, eftersom det gav utrymme för republikaner som Josh Hawley att framstå som ”järnvägsarbetarnas försvarare” genom att rösta nej.
Med en global ekonomisk kris som snart når USA kommer Demokraternas förräderi med största sannolikhet att accelerera och driva arbetare i armarna på högerpopulismen. ”Aldrig Trump”-flygeln inom Republikanerna krossades fullständigt i mellanårsvalen, vilket inte lämnar någon verklig ideologisk motvikt till Trumpismen.
Trumpismen är den dominerande ideologiska drivkraften inom Republikanerna, men balansen i partiet har rubbats och det är oklart vem som ”leder det”. Trump själv har skadats av sin fixering vid alltmer konspiratoriska idéer, och denna skada förstärks sedan av att han uppvaktar högerextrema personer som Nick Fuentes.
Med detta sagt är det fullt möjligt att han kommer att kunna ta tillbaka auktoritet inför valet 2024 – särskilt i avsaknad av en övertygande figur som kan ersätta honom. Och är det inte Trump som bestämmer kommer det att finnas någon lika reaktionär (och möjligen mer kompetent och därmed farligare) som är redo att ta hans plats.

Medan balansen i Republikanerna har rubbats har Demokraterna gått stärkt ur mellanårsvalen – både tack vare högerns överskridande i abortfrågan och det totala misslyckandet för partiets ”vänster”-flygel att erbjuda något alternativ för arbetarklassen och de fattiga.
Demokraternas ledning levererade partiet en ”seger” i mellanårsvalen genom att behålla senaten och förlora representanthuset med endast en liten marginal. Detta är dock en mycket bräcklig grund för Demokraterna, särskilt när de gör saker som att krossa arbetarnas strejker och helt misslyckas med att leverera grundläggande skydd som att kodifiera Roe.
Demokraterna körde också in kniven ytterligare i de ”progressivas” alltmer slöa kampanj för att ta över partiet. I primärvalen 2022 besegrades de progressiva kandidaterna till stor del av moderata sittande kandidater. I primärval med öppna platser vann progressiva kandidater med en betydligt lägre marginal än 2020.

Som Socialist Alternative har varnat för i flera år: Om inte ”The Squad” [”vänster”-falang inom Demokraterna] ändrade kurs skulle Demokraternas etablissemang förvandla dem från en oppositionsgrupp till lojala medkonspiratörer. Detta visade sig tydligast när alla utom en ledamot i ”The Squad” röstade för att krossa järnvägsstrejken i slutet av november.
Det har funnits retroaktiva rättfärdiganden för detta förräderi från alla hörn av vänstern, från Jacobinartiklar till uttalanden av ledande DSA-figurer, men ingen ”strategisk manöver” kan upphäva det mycket enkla faktum att progressiva i kongressen skrev under ett lagförslag som hindrade järnvägsarbetare från att gå ut i strejk. Denna omröstning visar att dessa valda representanter värderar Demokraternas stabilitet och det kapitalistiska system de representerar högre än arbetarnas rätt att utöva sin makt genom att strejka. Detta diskvalificerar dem från titeln ”socialist”.

Den största organisationen inom den amerikanska vänstern är fortfarande Democratic Socialists of America (DSA). Deras nationella kongress i sommar kommer att ge organisationen möjlighet att ta ett liknande ställningstagande – officiellt bryta banden med Demokraterna och åta sig att ställa upp med oberoende, socialistiska kandidater över hela landet. Socialist Alternatives medlemmar kommer att fortsätta att föra fram denna sak inom DSA och i våra fackföreningar.
Mycket står på spel och en viss uppgörelse väntar den amerikanska vänstern om den misslyckas med att ge en ledning. Det tydligaste steget som kan tas är att omedelbart påbörja bygget av ett politiskt massparti för arbetarklassen som är fundamentalt förankrat i masskampen kring arbetarklassens frågor, från skyhöga priser till rasistiskt polisvåld.