USA: Hur kan vi försvara aborträtten och slå tillbaka högern?

Artikel av Erin Brightwell och Emily McArthur (Socialist Alternative, ISA:s sympatisörer i USA)  

Den 24 juni upphävde Högsta Domstolen aborträtten, genom att riva upp det 50 år gamla domslutet ”Roe mot Wade”. I USA utlyste Socialist Alternative tillsammans med andra omedelbart protester mot den oemotsvarade attacken på kvinnors rättigheter. Hur ska vi rädda aborträtten och slå tillbaka högerns attacker? Den frågan är akut brännande efter Högsta domstolens domslut.

Enligt president Joe Biden är svaret på den frågan: rösta på Demokraterna. Men alla som deltog i protesterna den 3 maj, dagen efter att utkastet till beslutet läckte, kan berätta att många unga människor med rätta är upprörda över Demokraternas långa, dystra historia av passivitet vad gäller att skydda aborträtten. I nära 50 år har Demokraterna haft möjlighet att fatta beslut som skyddar aborträtten, men inget har hänt. Det visar tydligt att en ”rösta blått”-strategi (blått är Demokraternas färg) inte kan säkra våra reproduktiva rättigheter.
Men Demokraternas tillkortakommande betyder självfallet inte att den politiska vägen utgör en återvändsgränd i kampen för aborträtten. Det var masskampen på Irland som 2018 tvingade de styrande att utlysa den folkomröstning som blev till en jordskredsseger för abortkampen, och abort upp till tolfte graviditetsveckan är nu lagligt och gratis. I den kampen spelade Socialist Alternatives motsvarighet i Irland, Socialist Party och ROSA, en nyckelroll och utgjorde masskampens socialistiska flygel. Med djärv taktik för direktaktioner bidrog man till att tvinga fram en folkomröstning.

Även i andra delar av världen, särskilt Latinamerika, har abortkampen under senare år vunnit historiska framgångar. Efter flera år av kamp vanns rätten till abort i Argentina i slutet av 2020. I Colombia och Mexiko var det feministiska massrörelser som låg till grund för domstolarna (författningsdomstolen respektive Högsta domstolen) att fatta beslut om att legalisera eller avkriminalisera abort. Tidigare i år tvingade demonstranter i Guatemala den impopulära högerpresidenten att backa och lägga in sitt veto mot en lag som skulle ha fängslat kvinnor som dömts för att ha gjort abort. I fallet Roe mot Wade var det trycket, revolterna och 1960- och 70-talets historiska kvinnokamp som låg till grund för utslaget från Högsta domstolen, som högern kontrollerade även då.
När Högsta domstolen i slutet av förra året beslöt att pröva ett lagförslag från Mississippi – fallet Dobbs mot Jackson women’s health organization – sändes en varningssignal om upptrappade attacker mot Roe mot Wade. Vi, Socialist Alternative, manade till omedelbara protester. Det är genom att bygga en massrörelse av arbetare och unga som kämpar för aborträtt inom ramen av ett Medicare-For-All-sjukvårdssystem (kostnadsfri och allmän sjukvård), som också inkluderar all könsbekräftande vård och behandling, vilket borde betalas med ökad beskattning av superrika och storbolag, som vi kan slå tillbaka högerns offensiv. Andra viktiga krav som en rörelse för reproduktiv rättvisa bör ta upp är gratis barnomsorg, fullt betald föräldraledighet samt gratis och utbyggd skola i offentlig regi.

Om kampen, massrörelsen, ska kunna besegra högerns angrepp på Roe mot Wade och inte låta sig ledas in i en återvändsgränd av Demokraternas passivitet måste den vara verkligt massiv och använda sig av en taktik av upptrappade protester, inklusive ockupationer och andra former av civil olydnad –och eventuellt till och med strejker – för att skapa en politisk nödsituation i samhället som tvingar den härskande klassen att agera. Det skulle behövas kamporganisationer där demokratisk debatt om vägen framåt kan äga rum och samordnade aktioner kan planeras, och det skulle behövas ett ledarskap som kan ta djärva initiativ. Inom ramen för en sådan här historisk rörelse är det möjligt att de högerextrema i Högsta domstolen tvingas till reträtt och en kompromiss, det krävs bara att en domare ändrar ståndpunkt, vilket åtminstone delvis skulle rädda Roe mot Wade. Det skulle också utan tvekan sporra till mer organisering och mer kamp.

Skandalöst nog har de största och mest kända kvinnoorganisationerna som NOW, Planned Parenthood och Women’s March i huvudsak saboterat utvecklingen av en massrörelse för att försvara aborträtten istället för att bygga motståndet. Även ledningen för Democratic Socialists of America (DSA), den största socialistiska organisationen i USA på årtionden, har gjort väldigt lite för att bygga kampen.
Aborträtten ses med rätta som en hörnsten i de feministiska framstegen i USA, och om det fanns ett ledarskap som var villigt att fullt ut engagera sig för att bygga upp den, skulle aktionsdagar med miljontals människor på gatorna absolut vara möjliga. Istället har Women’s March och Planned Parenthood organiserat två dåligt marknadsförda och avpolitiserade evenemang under det senaste året trots det massiva, överhängande hotet mot aborträtten.
Istället för en rörelsebyggande taktik, som att mobilisera till mass­möten och protester har en stor del av budskapet från DSA, organisationer för reproduktiva rättigheter och den bredare vänstern syftat till att uppmuntra människor att donera pengar till abortfonder, som en del i en taktik som brukar kallas ”ömsesidig hjälp”.
Det är positivt att abortfonderna finns, och de kommer absolut att vara en livlina för de individer som kan få tillgång till dessa fonder. Det är ett bevis på det progressiva medvetandet och solidariteten hos vanliga människor att dessa fonder finns. Men som en strategi för att hålla abort tillgänglig är det helt enkelt inte realistiskt att försöka samla in pengar för att täcka kostnaderna för resor och abortvård för alla de kvinnor och gravida som kommer att tvingas resa hundratals eller tusentals kilometer för att få tillgång till vård om Roe mot Wade upphävs.

pengarna finns för att betala vår sjukvård, men det kommer inte ske genom att skrapa ihop växelpengar från arbetarklassen

Ledningen för organisationer som Planned Parenthood, Women’s March och DSA bör kämpa för att övertyga aborträttsvänliga människor om att det är möjligt att tvinga Högsta domstolen att ändra sin ståndpunkt. De borde peka på att beskatta miljardärernas och företagens kassakistor för att betala för gratis abort på begäran som en del av ett bredare Medicare for All-system. Pengarna finns för att betala för vår sjukvård, men det kommer inte att ske genom att skrapa ihop växelpengar från arbetarklassen. Att samla in pengar för ett ”Post-Roe America” i stället för att göra allt som kan göras för att mobilisera en massrörelse sänder motsatt budskap och i stort sett accepterar ett nederlag.
Kvinnoorganisationer som Planned Parenthood, NOW och Women’s Marchs långvariga anknytning till det demokratiska partiet är kärnan i varför dessa organisationer vägrar att ta ett seriöst grepp för att bygga upp den rörelse som är nödvändig. Demokraterna är faktiskt rädda för sin egen bas. Det sista de vill ha är en ny massrörelse av unga kvinnor och HBTQ-personer som fyller gatorna och kräver aborträtt, Medicare-For-All, betald föräldraledighet och gratis barnomsorg, särskilt när en demokratisk president sitter i Vita huset. Demokraterna föredrar istället att använda abort som en fråga för att tvinga fram röster och donationer från en väljarbas som är alltmer missnöjd med tvåpartisystemet och alltmer rasande över Demokraternas passivitet. En rörelse för att försvara aborträtten kommer att behöva vara oberoende av det demokratiska partiet och kommer att behöva nya kamporganisationer eller helt omvandla de organisationer som finns i dag.

Om abort är förbjudet i halva landet, vilket sannolikt blir fallet efter att Roe mot Wade upphävts, kommer abortaktivismen troligen att ta sig olika uttryck, bland annat genom att driva underjordiska abortnätverk som trotsar de statliga lagarna. Rebecca Gomperts från Aid Access och Veronica Cruz, en feministisk aktivist från den mexikanska organisationen Las Libres, har lovat att tillhandahålla abortpiller till kvinnor som behöver dem i USA. Feminister i USA kommer troligen att starta sina egna olagliga nätverk. Medicinska aborter via piller som tillhandahålls antingen illegalt eller genom en utlandstjänst kommer att vara oerhört viktiga för dem som kan få tillgång till dem, men de kommer inte att kunna ersätta tillgången till piller från abortkliniker och läkarmottagningar.
Informellt, underjordiskt tillhandahållande av abortpiller kan vara en livlina för många människor, men vi kan inte se detta som ett självändamål. Vi kan inte organisera oss kring en vision av en framtid där människor måste riskera hårda straff för att få tillgång till sjukvård. Målet för en rörelse för reproduktiv frihet kan inte vara att framgångsrikt upprätta permanenta, underjordiska, olagliga nätverk. Det måste vara att kämpa för lagliga, fria och säkra aborter som är tillgängliga för alla på begäran.

Att Roe mot Wade rivs upp är ett stort nederlag för kvinnor och arbetarklassen, och ingen så kallad
”ömsesidig hjälp” kommer att kunna kompensera för förlusten av laglig aborträtt i halva landet. Det brådskar därför med att bygga en massrörelse och det är i ljuset av detta som vi måste se att betoningen av ömsesidig hjälp pekar bort från behovet av en massrörelse.
I allmänhet kommer taktiken för ömsesidig hjälp att vara mest användbar som en del av masskamp för att besegra reaktionärerna och deras lagar. Lärarna i West Virginia 2018, och andra strejkande lärare efter dem, tillhandahöll mat till elever som annars skulle ha missat måltider på grund av lärarnas strejkdagar. Det bidrog till att stärka den bredare rörelsen i West Virginia, vars viktigaste taktik var strejk och ockupation av delstatens huvudstadsbyggnad. Ömsesidig hjälp är dock ingen ersättning för ett program för klasskamp mot kapitalistklassen. Vår taktik bör peka på kraften hos arbetare som agerar kollektivt för att lamslå ekonomin, och i slutändan för att styra ekonomin demokratiskt i massornas intresse i stället för att producera groteskt stora vinster till ett litet fåtal.

Distributionen och användningen av abortpiller för att trotsa orättvisa och kvinnofientliga lagar användes av aktivister från Socialist Party på Irland (den irländska sektionen av vår internationella organisation ISA) under rörelsen för att upphäva abortförbudet i det landet. Socialist Partys medlemmar, inklusive den dåvarande parlamentsledamoten Ruth Coppinger, organiserade buss- och tågresor genom Irland tillsammans med ROSA Socialist Feminist Movement, där de olagligt och säkert delade ut abortpiller med hjälp av läkare, en utmanande handling som spelade en viktig roll i att inspirera den bredare rörelsen.
Denna taktik spred också medvetenheten om abortpiller, och användningen av medicinska aborter ökade faktiskt efter Socialist Partys agerande. Detta var mycket betydelsefullt eftersom det visade att aborter skedde på irländsk mark, trots det hårda förbudet (och hotet om 14 års fängelse enligt en lag från 2014) och detta blev en enorm påtryckning på det politiska etablissemanget, inte bara för att upphäva förbudet utan också för att på begäran tillåta tidig abort. Denna taktik av direkta aktioner avslöjade också gränserna för de liberala feministerna i rörelsen som avrådde från att bryta mot lagar, oavsett hur orättvisa dessa lagar var och oavsett hur mycket lidande de orsakade.

I en kamp för att återvinna rätten till abort i USA skulle direkta aktioner med abortpiller kunna användas som en kraftfull stödtaktik, precis som på Irland. Men vi måste vara tydliga med att medan den katolska kyrkan, vars läror låg till grund för åtgärderna mot abort, var på långvarig reträtt i Irland, marscherar däremot högern i USA för närvarande framåt med sin reaktionära sociala agenda och möter relativt begränsat motstånd. Detta kan naturligtvis ändras snabbt med tanke på att majoriteten i samhället stödjer aborträtten, men för att besegra de starkt organiserade antiabortstyrkorna krävs en massiv rörelse som kraftigt skakar om och som gör ”business as usual” till en omöjlighet. Den främsta taktiken i en sådan rörelse kommer att vara arbetarklassens traditionella taktik – massprotester och strejker. Att bygga upp en sådan rörelse bör vara den viktigaste uppgiften för socialistiska feministiska aktivister.
Kvinnorörelsens kamp och segrar för aborträtten på 1960- och 1970-talen revolutionerade den reproduktiva vården för miljontals människor. Även om stigmatisering kring abort absolut fortfarande är ett problem, finns det nu en förväntan bland breda lager av befolkningen att kvinnor ska kunna få tillgång till abort och preventivmedel genom hälso- och sjukvårdssystemet, utan att dömas och på ett fullt informerat sätt. Naturligtvis är detta ideal inte dagens verklighet, utan kvinnor och transpersoner fortsätter att förtryckas av institutionell sexism, rasism, homofobi och transfobi inom sjukvården. Miljontals människor kan inte alls få tillgång till nödvändig sjukvård på grund av det barbariska vinstdrivande sjukvårdssystemet i USA.

En ny massrörelse för aborträttigheter skulle inte utgå från 1960-talets breda medvetande, då abort inte hade majoritetsstöd. Dagens rörelse börjar på en mycket högre nivå när det gäller rätten till kroppslig autonomi, medvetenhet om hur rasism och andra former av förtryck påverkar den reproduktiva hälsovården och framför allt ilska över hur ett vinstdrivande sjuk- och hälsovårdssystem och läkemedelsindustrin har en förödande inverkan på arbetarklassens hälsa och välbefinnande. Detta är anledningen till att det demokratiska partiet och deras allierade i de viktigaste kvinnoorganisationerna är så rädda för en massrörelse för aborträttigheter.
Om arbetare och ungdomar segrar när det gäller att trycka tillbaka högerns offensiv mot aborträtten kommer de inte att stanna där, utan gå vidare, vilket vore ett mardrömsscenario för den härskande klassen. ■