USA: Kvinnor drabbas hårdast av pandemin

av Erin Brightwell, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Arbetarklasskvinnor i USA har på många sätt fått ta största smällen av den katastrofala misskötseln av pandemin och den ekonomiska recessionen som den påskyndade. De är i frontlinjen mot pandemin som sjukvårds- och omsorgspersonal, har lidit av oproportionerliga jobbförluster och i många områden har skolorna inte varit öppna på nästan ett år, vilket har skapat en barnomsorgskris för miljontals.

Pandemin har visat vilka av samhällets arbetare som verkligen är essentiella, och kvinnliga arbetare inom särskilt sjukvårds- och utbildningssektorn leder arbetsplatskamper för nödvändiga skyddsåtgärder, såväl för arbetarna som deras patienter och studenter. För arbetarklassen, särskilt kvinnor, har frågan om att starta en familj ur ett ekonomiskt perspektiv alltid varit en skrämmande utmaning. Det finns ingen garanterad föräldraledighetspenning, ingen offentlig gratis barnomsorg eller förskola, med mera.
Pandemin har i flera regioner tagit bort den enda offentliga och gratis tjänsten för barn: skolorna, som erbjuder måltider, fysiska aktiviteter, utbildning, med mera. 
Miljontals försöker arbeta hemifrån samtidigt som man tar hand om barn – ofta en omöjlig uppgift. Den pågående psykiska ohälsokrisen gör föräldraskapet än svårare då barn lider av isolering och stress, och bland främst mammorna är utbrändheten stor.
För de essentiella arbetarna som inte kan arbeta hemma finns det väldigt få alternativ. Högre betalda arbetare kan ha råd med barnomsorg, och vissa har hjälp av sina familjemedlemmar. Men det finns också barn som får stanna hemma själva – det finns till och med rapporter om föräldrar som tagit med sig barnen till jobbet och gömt dem från sina chefer i oanvända rum. 

Kvinnor har knuffats bort från arbetsplatserna av höga arbetslöshetstal och bristen på barnomsorg: andelen kvinnor på arbetsplatser är nu tillbaka på 1988 års nivåer. New York Times uppskattar att en miljon kvinnor har tvingats sluta sina jobb på grund av bristen på barnomsorg.
Kvinnor som tvingats lämna arbetet förlorar inkomster, och tiden för att ta hand om barn istället för att arbeta är en nyckelorsak till löneklyftorna mellan könen. Kvinnor kommer att betala för denna barnomsorgskris i åratal framåt i förlorade löner och möjligheter att befordras på jobbet.
Allt detta slår också hårdare mot svarta och latinakvinnor än vita kvinnor, antingen för att bristen på barnomsorg tvingar dem att sluta eller för att de har blivit uppsagda. Svarta kvinnor jobbar också i större utsträckning på frontlinjen med essentiella jobb, vilket innebär att de inte kan välja att jobba hemifrån. 

Från bristen på skyddsutrustning till det emotionella traumat från att ta hand om så många döende covid-19-patienter har sjukvårdsarbetare ställts inför hemska förhållanden under pandemin. Åtminstone 3,000 sjukvårdsarbetare har dött av covid-19, men det verkliga antalet är inte känt eftersom pålitlig landsomfattande statistik skamligt nog inte bokförs. 
Samtidigt med kriminellt inhumana förhållanden har sjukvårdsarbetare, särskilt sjuksköterskor, fått kämpa för trygghet på jobbet.
Sjuksköterskor har anordnat demonstrationer och strejker, och sjuksköterskefacket NNU rapporterar nästan dubbelt så många nya organiserade arbetsplatser under 2020 jämfört med 2019. I ett land där den privatiserade sjukvården skapar en hisnande ojämlikhet kommer arbetare och patienter att gynnas av en starkare fackligt organiserad sjukvårdsarbetsstyrka. 
NNU har lett kampen för offentlig sjukvård för alla (Medicare For All) som skulle ge alla gratis sjukvård, något som har väldigt brett stöd i samhället.
Uppgången av arbetare som vidtar strejkåtgärder de senaste åren fick sig en knäck av nedstängningarna och alla förlorade jobb under 2020. Dock var kvinnor i täten av de arbetare som gick ut i strejk, där utbildnings- och sjukvårdsarbetare stod för 75 procent av alla större strejker under 2020.
Detta är en del av en global trend, där kvinnor är i ledningen för arbetare som slår tillbaka mot dåliga arbetsförhållanden som är ett resultat av årtionden av nyliberala nedskärningar på alla sociala tjänster. 

Ovanpå alla de olika svårigheterna som pandemin och den ekonomiska krisen har orsakat kvinnor håller aborträtten på att flisas bort. Tidigare i år tog Högsta domstolen bort möjligheten för apotek att skicka recept på p-piller via brev, en åtgärd som är särskilt viktig med tanke på covid-19 och bristen på barnomsorg. 
Delstaten South Carolina har nyligen förbjudit i princip alla aborter. Även om den lagen har upphävts då den utmanas i rätten är det en del av långtgående övergrepp på reproduktiva rättigheter från högern. Redan är tillgången till att få abort extremt begränsad: 38 procent av USA:s kvinnor bor i counties (län eller regioner) där det inte finns någon abortklinik. 

Livet under pandemin för arbetarklasskvinnor och särskilt mammor är extremt svårt, men trots detta är den kamp kvinnor för i facken och arbetsplatserna en verklig inspiration. Att Demokraternas Joe Biden har blivit president med den första kvinnliga vicepresidenten Kamala Harris ökar förväntningarna på att förhållandena för kvinnor och hbtq+-personer kommer att förbättras.
Men den feministiska kampens historia visar oss att kvinnors rättigheter och sociala roller genomgick massiva förändringar tack vare gräsrotsorganisering och mass­kamp. Uppgiften att befästa abort som en laglig, tillgänglig och gratis del av sjukvården kommer att behöva tas upp av en framtida feministisk rörelse.
En ny rörelse för reproduktiva rättigheter, liksom gratis, högkvalitativ barnomsorg och garanterad, betald föräldraledighet, kan se på de segrar som feministiska massrörelser har vunnit i Irland och Argentina för inspiration.