USA: Socialist Alternatives valkampanj orsakar chockvågor

Två Socialist Alternative-kandidater (Socialist Alternative CWI:s anhängare i USA) skickade historiska chockvågor över USA den 6 november. Båda kandidaterna, Kshama Sawant i Seattle och Ty Moore i Minneapolis, ställde upp i den starkaste valkampanj som genomförts av öppna socialister i storstäder i USA på många decennier.

 

Endast de initiala resultaten har tillkännagivits och fler röster kommer att räknas under kommande två veckorna. I båda fallen är för närvarande de preliminära valutgångarna för jämna för att kunna säkerställas. Moore ligger efter med endast 130 röster. Sawant ligger efter med endast 4% efter den första rösträkningsomgången jämfört med en beräknad röstandel på 38%, där de återstående rösterna sannolikt starkt kommer att vara till Sawants fördel.

 

Oavsett vilket det slutliga valresultatet blir så illustrerar rösterna på dessa tvättäkta socialistiska kandidater klart och tydligt USA:s politiska vakuum och ilskan mot det storföretagskontrollerade etablissemanget.

 

Det finns en enorm misstro, rotad i den stora ekonomiska nedgången och den ihåliga ekonomiska återhämtningen, mot det politiska etablissemanget, vilket har underblåst båda valkampanjerna. Regeringsnedstängningen eldade också på ett folkligt raseri som gjorde det möjligt för de socialistiska kampanjerna att få ett verkligt eko bland de arbetande. Under regeringsnedstängningen störtdök sympatin med kongressen i mätningarna till historiskt låga 5%. Enlig en gallupundersökning uppgav rekordmånga, 60%, att ett nytt parti behövs i USA och endast rekordfå 26% ansåg att de båda partierna gör ett tillräckligt bra jobb.

 

Många i USA känner sig ofta modfällda och demoraliserade av det till storföretagens fördel riggade vasystemet. Dessa kampanjer demonstrerade emellertid utan tillstymmelse till tvivel att oberoende kandidater och arbetarklassfolk kan utmana etablissemanget utan att ta emot en enda cent ifrån storföretagen! Ty Moore samlade in mer pengar än storföretagsuppbackade huvudmotståndare och Kshama Sawant samlade in ungefär 110 000 dollar, att jämföras med hennes konkurrents 238 196 dollar.

 

Socialist Alternatives kampanjer visar helt klart att det är möjligt för vanligt folk och unga att tillsammans organisera sig och kämpa för att förändra världen. Socialist Alternativ vill bygga vidare på denna rörelses momentum för de 99 procentens framtida kampanjer, som "Kämpa för en minimitimlön på 15 dollar och en fackförening" och kampen för att beskatta de superrika för att bekosta ett program för gröna jobb och grön kollektivtrafik.

 

Allt eftersom populära regeringsprogram som socialförsäkringarna sannolikt kommer att skäras ned, troligen under de närmast kommande månaderna, kommer de båda storföretagspartierna troligen att få sitt stöd ytterligare undergrävt. Dessa socialistiska kampanjer kommer i samband med mitt i mandatperioden-valen 2014 att kunna visa på de omfattande öppningarna för en oberoende arbetarklasspolitik. Koalitioner av kämpande fackliga ledare, socialister, gröna och medbårgarrättsgrupper kommer att byggas i varenda stad i hela landet för att organisera rörelser och ställa upp med oberoende kandidater.

 

Dessa valresultat har tillsammans med ”Den arabiska våren”, arbetarresningen i Wisconsin och Occupyrörelsen möjliggjort vad som verkade vara omöjligt. De öppnar för en helt ny process i samhället. Dessa valkampanjer leder inte bara till framväxten av en ny och livskraftig socialistisk rörelse i USA, utan de kommer också att tjäna som modeller som kommer att bidra till den till slut oundvikliga uppkomsten av ett nytt parti som kommer att bekämpa de rikaste 1 procenten – ett arbetarmassparti.

 

 

Många inom vänstern argumenterar att socialistiska idéer aldrig kan få masstöd i det här landet; dessa kampanjer visar att de har tvärfel. Pew Research Centers opinionsundersökningar visar gång på gång att en majoritet av de unga och icke-vita nu föredrar ”socialism” framför ”kapitalism”. Denna medvetenhet är uppenbart förvirrad, men den illustrerar att folk är less på den tilltagande ojämlikheten, de ohållbara levnadsomkostningsökningarna och på själva kapitalismen.

 

Sawants och Moores motståndare orkade knappt ens ta till ”röda faran”-retoriken mot socialistiska idéer. Richard Conlin i Seattle valde istället att använda ett nätt och jämnt maskerat invandrarfientligt och sexistiskt språkbruk mot Sawant, medan Alondro Cano i Minneapolis undvek negativ valkampanjsretorik och istället föredrag att förlita sig på sitt stöd inom fastighetsbyggbranschen och det politiska etablissemanget.

 

 

Ty Moores kampanj i distrikt 9 i Minneapolis byggdes sida vid sida med viktiga högprofilskampanjer för en rättvis bostadspolitik under ledning av Occupy Homes i Minnesota. Moore och Socialist Alternative hjälpte till med att grunda denna organisation, som framgångsrikt har försvarat många husägare från att bli vräkta av storbankerna och polisen. Centret för Occupy Homes ”Foreclosure and Eviction-Free Zone” (Utmätnings- och vräkningsfria zonen) låg i distrikt 9, som är en mångsidig arbetarklassstadsdel, där både Occupy Homes och Moorekampanjen ömsesidigt förstärkte varandra.

Sawants kampanj i Seattle hjälpte på samma sätt till med att placera ”Fight for 15” (Kämpa för 15) – lågavlönade arbetares strejker och protester för en minimitimlön på 15 dollar – i den politiska debattens centrum. Socialist Alternativ byggde energiskt denna rörelse, med stöd till förföljda strejkande arbetare och bemötande av argument emot en höjning av minimilönen. När de fackliga och arbetarorganisationerna utlyste en omröstning om en kampanj för en miniminlönehöjning till 15 dollar i förorten SeaTac, gick Kshama Sawants kampanj kraftfullt ut till stöd för denna rörelse, vilket bidrog till omröstningsinitiativets historiska framgång.

 

Till slut kom båda borgamästarkandidaterna, som inte nämnde minimilönen i början av sina valkampanjer, ut vagt till stöd för en minimtimlön på 15 dollar. Sawants framgångar med att vända den politiska debatten förmådde den största dagstidningen i Seattle, Seattle Times, att innan valet säga att ”Seattlevalets vinnare är redan nu socialisten Kshama Sawant”.

 

 

Dessa oberoende arbetarklassbaserade valkampanjer utgör värdefulla lärdomar för arbetarrörelsen, som står inför en allvarlig kris. Arbetarrörelsen befinner sig under attack från storföretagen och Tea Party-republikanerna försöker förstöra alla fackliga rättigheter. Demokratiska politiker är emellertid ofta också de som föreslår nedskärningar, privatiseringar och andra attacker på fackföreningar. Arbetarrörelsen behöver i denna situation återuppta sina kämpande traditioner och ställa upp med fler av sina egna oberoende arbetarklasskandidater.

 

Istället backar  fackliga arbetarledare ofta upp demokrater, antingen av rädsla för Republikanerna, vana eller faktumet att många fackliga ledare lever ett lyxliv som de har mer gemensamt med politikerna än med sina egna medlemmar. Moores och Sawants kampanjer visar dock arbetare i allt högre grad är less den vanliga politiken och att stöd från arbetare kan fås genom trovärdiga oberoende kampanjer med konkreta krav. Moore erhöll aktivt stöd från SEIU-facket för Minnesotas kommunalt anställda, som spelade en avgörande roll i kampanjen. Sawant fick samtidigt uppbackning från sex lokala fackföreningar, samt att en majoritet inom King County Labour Council (King Countys arbetarråd) röstade för att stödja Sawant (och missade precis nätt och jämnt den supermajoritet som krävs för ett sådant stöd).

 

Under de kommande månaderna och åren kommer fackliga medlemmar att ställas inför kontinuerliga attacker på sina rättigheter och levnadsvillkor. Under kampens gång kommer vi att behöva ta till protester, strejkvaktskedjor, strejker och direkta aktioner för att försvara oss själva. Arbetare kommer att tvingas kämpa för att vinna demokratisk kontroll över sina fackföreningar och välja ledare som faktiskt är villiga att stå upp mot storföretagens angrepp. Dessa strider kommer att inför arbetarna visa på nödvändigheten av att de har sin egen oberoende politiska representation. Moore- och Sawantkampanjerna visar att fackföreningarna kan ställa upp med väldigt framgångsrika oberoende kandidater, vilket kan bli ett steg i riktning mot bildandet av ett parti av och för de 99 procenten.

 

 

Många av de som stödde Moore och Sawant börjar nu bryta med Demokraterna, men är ännu inte beredda att bryta med dem fullt ut. Socialist Alternative kommer att fortsätta att argumentera inom sociala rättviserörelser och -koalitioner att Demokraterna i grunden är ett storföretagsparti och att arbetarklassfolk inte borde ge dem något stöd, ens till deras ”vänsterflygel"-kandidater.

 

Vi har ett trängande behov av ett parti för de arbetande, med band till sociala rörelser, kämpande fackföreningar, lokalorganisationer, gröna och socialister. Som ett konkret steg på vägen dit borde vi bilda koalitioner runt om i landet, med potential att gå samman på nationell nivå för att ställa upp med 100 oberoende arbetarklasskandidater i halva mandatperioden-valen 2014. De fackföreningar som stödde Moores och Sawants kampanjer och många andra borde ställa upp fullt ut med oberoende arbetarklasskandidater i halva mandatperioden-valen, på delstatlig och lokal nivå.

 

USA-kapitalismen befinner sig i en djup ekonomisk och social kris. Det politiska etablissemanget är diskrediterat och dess regeringssystem framstår som trasigt. En djupgående vrede håller på att växa fram mot ojämlikhet, rasism, sexism och homofobi. Miljöförstöringen förvärras. Situationen skriker efter ett alternativ.

 

Om socialister, gröna och fackliga ledare inte använder sig av denna öppning så kommer högern att göra det. En libertariansk kandldat i Virginias guvernörsval fick över 145 000 röster i detta val. Än värre är att rapporter visar att öppet rasistiska högerextrema grupper växer.

 

Situationen är brådskande. Vi behöver aktivt bygga den socialistiska rörelsen tillsammans med bredare koalitioner av och för de 99 procenten för att utmana storföretagens dagordning. De otroliga valresultaten för Ty Moore och Kshama Sawant är lysande exempel på vägen framåt.