USA: Strejken på John Deere en framgång

av Luke Eckenrod & Steve Edwards, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA)

Från den 14 oktober till den 17 november strejkade arbetarna vid John Deere, en av världens största tillverkare av tunga jordbruks- och skogsmaskiner, i USA. Strejken blev en framgång, men mer skulle ha kunnat vinnas med en fackledning som svarade upp mot arbetarnas kampvilja.

Under de senaste två månaderna har arbetarna vid John Deere-fabrikerna, som tillverkar jordbruks- och skogsmaskiner, i fyra medlemsomröstningar sagt nej till de avtal som har förhandlats fram och ja till strejk.
I september, när de ställdes inför företagets krav att arbetarna, trots rekordvinsterna, skulle arbeta fler timmar för mindre lön och sämre förmåner, röstade 99 procent för att gå ut i strejk.
I oktober rekommenderade ledningen för deras fack (fordonsarbetarnas fack, UAW) ett avtal som innehöll löneökningar som inte ens översteg inflationen och som innehöll sämre pension och förmåner för nyanställda, vilket skulle skapa en ny tredje nivå inom en personalstyrka som splittrades upp redan 1997 då en tvådelad löne- och förmånsstruktur infördes. Under en rad stormiga möten röstade arbetarna ner erbjudandet med 90 procent och gick ut i strejk.

Två veckor senare återkom fackledningen med ett betydligt bättre erbjudande, som innebar en fördubbling av lönehöjningarna under det första året, förbättrade pensioner och hälsovård och, viktigast av allt, att hotet om en tredje nivå helt och hållet togs bort. Detta förkastades återigen, men med en mycket mindre marginal.
En majoritet av arbetarna, som visste hur stark deras ställning var med tanke på den nationella bristen på arbetskraft och som fick ett aldrig tidigare skådat stöd från samhället, såg sin chans att ta tillbaka de eftergifter som tidigare har gjorts och få samma lön och förmåner som de som anställdes före 1997 har.
Drivkraften för kampen kom från medlemmarna, då deras fackförening (UAW) befinner sig i kris. Femton ledande funktionärer, inklusive två tidigare ordföranden, har dömts för korruption under de senaste två åren, och fler facktoppar väntar åtal. UAW:s ledning har visat sig vara helt oförmögen att ge vägledning och driva kamp.

Denna brist på ledarskap är också anledningen till att arbetarna den 17 november röstade ja (61 procent för, 39 procent emot) till ett avtal som som förkastades i mitten av oktober. Intervjuer med strejkande arbetare visade att en majoritet av medlemmarna, som stod inför utsikterna till en strejk på obestämd tid under vintermånaderna, förstod att den nationella ledningen inte skulle kämpa för de omvälvande förändringar som behövs.
Ledningens roll de senaste decennierna har försvagat organisationen på golvet och det har ännu inte uppstått någon organiserad opposition som är tillräckligt stark för att utmana detta och återuppliva UAW:s kämpande traditioner.
Men strejken visade att John Deere-arbetarna, liksom snickarnas ”vilda” strejk i delstaten Washington, var beredda att gå ut i en offensiv kamp.

Om arbetarna ska kunna göra de senaste 40 årens eftergifter ogjorda och vinna verkliga vinster måste facken omvandlas till demokratiska, kämpande organisationer.

Strejken vann betydande vinster jämfört med vad företaget och ledningen för UAW erbjöd och i den meningen har den med rätta hälsats som en seger. Men den kan inte ses som en fullständig seger.
Kampen vann framgångar trots att det helt saknades en plan för att vinna utöver att strejka ”en dag längre” och trots att det helt saknades krav som skulle ha uttryckt exakt vilka mål som arbetarna kämpade för och som skulle ha kunnat användas för att mobilisera ett stort stöd.
Komplexiteten i detta kommer att lämna bestående avtryck inom fackföreningsrörelsen. Å ena sidan ser vi strejkens makt och möjligheter till att pressa fram eftergifter från arbetsgivarna. Efter decennier av bakslag för fackföreningsrörelsen är det viktigt att denna positiva lärdom lyfts fram. Men å andra sidan blev resultatet långt ifrån vad arbetarna hade förväntat sig.
I Facebook-grupperna ”Post 97” – uppkallade efter 97 års avtal, ett historiskt förräderi som delade personalstyrkan – reste de mest kampvilliga arbetarna krav på att man skulle strejka för att återgå till de villkor som rådde innan 1997.
För många var strejken en kamp för en återgång till åtta timmars arbetsdag, helger, pensioner, hälsovård och familjeförsörjande löner. Kort sagt, de krävde att få tillbaka sina liv.

Under ledning av John Deeres vd John May har företaget i allt högre grad följt Amazonmodellen, eller kanske egentligen Fordmodellen, och har inkräktat på arbetarnas liv på dystopiska sätt. Enligt den hatade CIPP-incitamentsplanen mäts arbetarna på hur lång tid det tar att tillverka produkter i full fart så att företaget kan sätta nya, högre krav och öka arbetstakten. 
Nyligen beskrev en arbetare vid East Moline Harvester-fabriken att arbetsledarna mäter hur lång tid det tar att gå till och från toaletten och hur mycket tid de tillbringar där. Detta auktoritära beteende sträcker sig in i arbetstagarnas liv, eftersom de inte längre får kontrollera sina helgscheman på grund av obligatorisk övertid och den missbrukande praxisen med obetald jourstatus under helgerna. Den ökade övertiden har resulterat i växande hälsoproblem.
UAW:s ledning släpade fötterna efter sig hela tiden i den här strejken. Redan från början av förhandlingarna hölls arbetarna i ovisshet och ledningen gjorde heller inga försök att utvidga strejken genom att begära sympatiaktioner från alla de som stödde strejken.

I de många diskussioner och samtal vi i Socialist Alternative hade med de strejkande slogs vi av viljan att kämpa för långtgående krav. Om det hade funnits en organiserad opposition inom UAW skulle nog en betydande del av de som röstade ”ja” ha kunnat vinnas över till ett alternativ som innebar fortsatt och upptrappad strejk.
Om arbetarna ska ha en chans att göra de senaste 40 årens eftergifter ogjorda och vinna verkliga vinster måste fackföreningarna omvandlas till demokratiska och kämpande organisationer, vilket förutsätter att en opposition organiseras underifrån med arbetsplatserna som bas.