foto: Charles Edward Miller / Flickr CC
Det växande antalet strejker i USA är en viktig utveckling. Vad som nu behövs mer är en stridbar, kämpande ledning för arbetarklassen som helhet.
Sedan 1980-talet har facken i princip konstant varit på defensiven i USA, ställda inför hänsynslösa nyliberala attacker från cheferna. Trots några spektakulära kamper har trenden varit besegrade strejker och reträtter från fackliga ledare.
Detta har spelat en stor roll i att försvaga arbetarnas tilltro till förmågan att vinna genom att strejka. Men strejkaktioner är huvudvapnet som arbetarklassen har för att förbättra sin levnadsstandard. Misslyckandet med att vinna förbättrad levnadsstandard, tillsammans med en fackledning i reträtt, har försvagat fackens förmåga att organisera arbetare som ser sina levnadsstandarder och arbetsvillkor försämras.
Detta årtionde började med upproret i Wisconsin år 2011 [en kamp mot att delstatsstyret ville ta ifrån de offentliganställdas kollektivavtal], som hade en enorm potential men avleddes av fackledningen och Demokraterna. 2011 såg också den plötsliga uppkomsten av Occupyrörelsen som en reaktion mot de ökande klassklyftorna i USA.
Vi har sett fler tecken på ett växande motstånd de senaste åren, som att UFCW [fackförbund motsvarande Livs/Handels] har organiserat arbetare på Walmart, snabbmatsstrejker, och viktiga strejker från sjuksköterskor, lärare och kommunikationsarbetare.
I år har vi sett nya viktiga utvecklingar. Mest synligt har varit lärarnas uppror i södra och sydvästra delen av landet.
Dessa strejker innehåller flera viktiga nya kännetecken: gräsrotsorganisering; anammandet av ett program som drar till sig ett bredare skikt av arbetare; vägran att begränsas av fackledningens snäva strategi; att ta striden mot lagstiftarna och på så sätt vända hela den politiska debatten; samt att vinna tydliga segrar.
Sedan dess har det varit en betydelsefull ökning av antalet strejker och omröstningar till stöd för strejkaktioner.
Hotellstrejkerna i Chicago är en viktig utveckling och har lett till en omröstning för strejk i Boston.
En våg av lärarstrejker i delstaten Washington i september visar att lärarrevolten är långt ifrån över och eventuellt kan följas av en större lärarstrejk i Los Angeles. 30 000 stålarbetare på Arcelor Mittal och U.S Steel har godkänt strejkåtgärder. Det finns också en uppgång i fackens medlemsantal då fler ungdomar går med i facken.
Att den fackliga aktivismen har ökat beror på de hårda attackerna på levnads- och arbetsvillkor, vilket särskilt riktas mot unga arbetare, kvinnor och icke-vita. Vidare har den ökande boendekostnaden påverkat alla arbetare och en stor andel av medelklassen. En ny förståelse börjar sprida sig om att framsteg bara kan vinnas genom gemensam kamp.
En artikel för inte så länge sedan i Jacobin av Erin Drinbach redovisade en dramatisk ökning av antalet större arbetsnedläggelser, förvisso från en väldigt låg nivå, med 16 stycken under årets första halvår. I den här takten kommer siffran att bli den högsta sedan år 2000.
En artikel i Los Angeles Times med hänvisning till en Gallupundersökning som visade att 62 procent stödjer facken, den högsta siffran på 15 år, kommenterade: ”Amerikaner har behövt lite tid på sig för att förstå just hur förskräcklig deras situation har blivit”.
Artikeln pekar vidare på det ”överväldigande offentliga stödet för de strejkande lärarna denna vår i republikanska stater som West Virginia, Oklahoma, och Arizona (…) den aktningsvärda opinionsundersökaren PDK fann att 73 procent stödjer lärarnas strejk, med hela 78 procents stöd från föräldrar med barn i skolåldern.” Ytterligare bevis på skiftet hos den offentliga opinionen var två-mot-en-röstetalet om att dra tillbaka en så kallad ”rätt-att-arbeta”-lag i Missouri i somras [en antifacklig lag som bland annat förbjuder fackliga trygghetsöverenskommelser, förbjuder att arbetare automatiskt blir medlemmar i facket vid anställning och betalar medlemsavgift, med mera].
Den nyliga kampen av International Union of Operating Engineers Local 302 i västra Washington, som organiserar dem som sköter kranar, hissar och den tyngre utrustning som krävs för den massiva lokala bostadsboomen, visar att kampstämningen sprider sig till sektorer som vanligen anses vara mer ”konservativa”.
Gräsrötterna i facket organiserade två framgångsrika nej till kontrakt, liknande dem som har accepterats av resten av byggsektorn. En strejk röstades för med knapp marginal emot ledningen.
Den resulterande 17-dagarsstrejken stängde ner alla större fackanslutna byggarbetsplatser i västra Washington, inklusive Seattle. Fackledningen drogs in i en strejk de inte ville ha. Ganska snabbt togs koordineringen av strejken över av en facklig gräsrotsgrupp som kommunicerade via en stängd sida på Facebook. Strejken vann de flesta av sina krav, även om ratificeringsrösten inte är klar ännu.
Dessa strider ägde rum mot bakgrund av att fackmedlemskapet i den privata sektorn har fallit till under 7 procent av arbetsstyrkan, samt en fortsatt offensiv från den härskande klassen mot offentligfacken och strejkrätten.
Den största utmaningen är att underifrån och genom gräsrotsorganisering bygga en ny ledning. Det är därför som det alternativa ledarskap som börjar formats i lärarrevolten är så viktig, eftersom det är mer kämpande fack som NNU (sjuksköterskefacket) som kan ta arbetarrörelsen framåt.
Trots att en förkrossande majoritet av medlemmarna (90 procent) i juni hade sagt sig vara beredd att strejka och trots att medlemmarna nyligen röstade nej till det avtal som transportfacket Teamsters ledning slutit med fraktjätten UPS blir det inga omförhandlingar.
Fackbyråkraterna med James Hoffa i spetsen struntar helt i medlemsopinionen och vägrar att omförhandla avtalet som inte ens ger högre ingångslöner än på Amazon. Gräsrotsoppositionen inom Teamster samlar namn för nya förhandlingar. Det är Hoffa och hans klick som ska köras över – inte medlemmarna.
Teamsterledningens svek gynnar inte bara antifackliga UPS som gjorde en vinst på nära 45 miljarder kronor förra året, utan även övriga logistikbolag som håller ner lönerna och motarbetar facken.
