USA:s nya fackliga våg

Från Striketober till Starbucks och från Amazon till Trader Joe’s – vi bevittnar hur den sovande jätten som är USA:s arbetarklass börjar röra sig i den globala kris som kapitalismen har skapat. Den nya fackliga vågen representerar ett viktigt organisatoriskt skifte för arbetare och ungdomar överallt.
Nu när miljontals människor är medvetna om kraften i organiseringen på arbetsplatsen är det viktigt att vi drar de bästa lärdomarna av denna våg av nya fackliga kampanjer.

Starbucksarbetare i Pittsburgh

Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA)

Den amerikanska arbetarrörelsen år 2022 är på många sätt oigenkännlig från situationen för några år sedan. Enligt The Guardian ”har NLRB [Arbetsmarknadsstyrelsen] sett en 58-procentig ökning av omröstningar om facklig anslutning under de första tre kvartalen av 2022. Antalet strejker ökade med 76 procent under första halvåret 2022 jämfört med 2021, med nästan tre gånger så många strejkande arbetare”.
Detta står i kontrast till flera decenniers motstånd från de stora fackförbunden mot att ta upp kampanjer för att organisera de oorganiserade. Fackföreningsgraden har minskat dramatiskt sedan Reagans regeringar i början av 1980-talet, då en av fem amerikanska arbetare var fackligt anslutna. År 2021 har den siffran minskat till en av tio.
Men den senaste tidens fackliga uppsving, särskilt inom tjänste- och logistikbranscherna, blåser nytt liv i rörelsen. Den 30 augusti hade 220 Starbucksbutiker vunnit rätten till att bilda fack med nästan 6 000 anställda som representeras av Starbucks Workers United (SWBU).
Det är ingen tillfällighet att kvinnor och queerpersoner, som utgör merparten av Starbucks butikspersonal, står i spetsen för kampen både på gatorna och på arbetsplatserna.

Organiseringsvågen på Amazon, som sporrades av genombrotten med segern på lagret JFK8 i New York, sprider sig över hela landet i en sektor som är hjärtat i den amerikanska och globala kapitalismen. Nu börjar Amazon Labor Union (ALU) utvidga kampen till andra delar av landet, bland annat i Kentucky och Albany.
Även om det motiveras av samma djupa frustration över arbetsvillkoren är den senaste tidens uppsving på arbetsmarknaden motsatsen till ”den stora resignationen” (att folk säger upp sig från sina jobb). Det är ett övertygande och inspirerande tecken på att arbetare är allt mer villiga att slå tillbaka istället för att ge upp.
2020-talet ser ut att bli ett årtionde av explosiv organisering. Den senaste Gallupundersökningen om fackföreningar visar att stödet är det högsta sedan 1965, 71 procent – nästan samma nivå som under den banbrytande arbetarrörelsen på 1930-talet.
En av de första stora arbetsplatskonflikterna i år var en strejk som organiserades av baristor från Buffalo Starbucks alla butiker i protest mot företagets usla säkerhetsåtgärder mot covid.
Arbetare i generation Z ärvde många bördor. Studieskulder, höga boendekostnader, inflation, den globala ekonomiska krisen har tillsammans med steg vänsterut i medvetenheten radikaliserat unga arbetare, som nu försöker slå tillbaka på arbetsplatserna.

Den politiska situationen i USA understryker vikten av stridbar arbetarorganisering. I takt med att extremhögern växer i både antal och legitimitet till följd av Trumps framväxt har Demokraterna både misslyckats med ekonomiskt stöd till arbetare under krisen och med att stå upp mot Republikanerna. Trots detta lyckas Biden och andra etablerade krafter klamra sig fast vid makten på grund av hotet om ytterligare högerextrema reaktioner.
Även om organiseringsvågen fortfarande är hög är det viktigt att vi är medvetna om att kapitalisterna fortfarande är starka och har kontroll. Hittills har Jeff Bezos, Howard Schultz och deras gelikar föga förvånande visat sig vara grymma motståndare i klasskampen.
JFK8:s seger var ett verkligt lyft för Amazons arbetare i hela landet, men det är uppenbart att det inte är någon enkel sak att upprepa denna bedrift. Bara några veckor efter att arbetarna på Staten Island sopade golvet med Bezos plockade Amazon upp hela sin antifackliga verksamhet och satsade allt mot den närliggande sorteringscentralen LDJ5 för att förhindra att segern spreds.
Takten i fråga om anmälningar om att bilda fack på Starbucks har också minskat betydligt, och den 25 augusti hade Starbucks motvilligt börjat förhandla i bara tre av sina över 200 fackanslutna butiker.
Arbetare ser nu hur brutalt företagen är villiga att använda sina enorma resurser. Avskedanden som vedergällning är ett centralt vapen som används för att demoralisera och avskräcka organisatörer, men vi har ännu inte sett SBWU:s ledning inleda en lämplig motattack.

Företagen använder sig av en slemmig taktik. Amazon satsar pengar på Pinkertonspioner och konsulter med uppgift att krossa fack, förklädda till oroliga arbetskamrater. Deras företagsledare övervägde förra året att utveckla en chatt-app för anställda som skulle ha förbjudit orden ”slavarbete”, ”plantage” och ”löneförhöjning”.
Starbucks erbjuder förmåner enbart till butiker som inte är fackligt anslutna, skapar fientliga arbetsmiljöer för organisatörer och går till och med så långt som till att stänga butiker. Företagen har också använt sig av domstolarna för att utmana valresultatet vid varje tillfälle och utnyttjar NLRB till sin fördel istället.
Socialister vet att NLRB, liksom Högsta domstolen, styrs och utses av storföretagspolitiker som har noll intresse av att verkligen tippa vågskålen emot kapitalisterna. Arbetarrörelsens historia lär oss att ingenting som är viktigt för arbetare någonsin har vunnits genom smart juridik.
Att vinna ett starkt avtal är absolut avgörande för att vinna konkreta framsteg på arbetsplatsen och för att inspirera arbetarna i de över 8 000 fackligt oorganiserade Starbucksbutikerna, de 109 fackligt oorganiserade Amazonleveranscentralerna i USA och otaliga andra butiker till att ansluta sig till den landsomfattande fackliga kampanjen.

Det kan verka som om miljardärerna har en omöjlig fördel gentemot oss, men missta er inte: det har de inte. Alla rörelser kommer att ha sina toppar och dalar, men framtida framgångar beror på vår förmåga att lära oss av motgångar.
Först och främst måste vi komma ihåg att vår makt som arbetare kommer från arbetsplatsen, inte från domstolarna. Om cheferna fortsätter att göra vinster kan de i all oändlighet betala advokater för att fördröja, överklaga och försvaga vår drivkraft. Samordnade strejker, stora och effektiva strejkvaktskedjor och massprotester är avgörande för att tvinga cheferna till förhandlingar.
Våra krav måste utgå från våra behov som arbetare, inte från vad som är acceptabelt för chefen. De kan bara utvecklas genom demokratiska diskussioner med våra arbetskamrater.

På ett liknande sätt har cheferna två politiska partier som företräder deras intressen, medan arbetarna inte har något eget parti. Demokraterna kommer aldrig att bli vårt parti: de motsätter sig viktiga frågor och krav lika brutalt som chefen gör. Vi måste stödja oberoende kämpar från arbetarklassen som utan att tveka kommer att föra fram våra kollektiva krav i ett fientligt politiskt system.
Slutligen måste vi snabbt öka våra ansträngningar för att organisera de oorganiserade. Organiseringskampanjer kan inledas på arbetsplatser över hela landet, ledda av demokratiska organisationskommittéer beväpnade med tydliga krav och den kunskap som vi kommer att behöva för att konfrontera chefen på arbetsplatsen.
På denna grund kan vi återuppbygga en kämpande, demokratisk arbetarrörelse som bekämpar alla bossar, deras politiska allierade och hela det kapitalistiska systemet.■