I spåren av Carema-gate inom äldrevården har Lärarnas Riksförbund (LR) nu även undersökt de stora riskkapitalbolagens plundring av skolan. Och kritiken är svidande mot hur de varje år tar ut ”enorma” och ”häpnadsväckande” summor på bekostnad av lägre lärartäthet, sämre stöd för elever med särskilda behov, avsaknad av bibliotek o s v.– Att skattemedel som går rakt ned i ägarnas fickor och sedan förs över till skatteparadis i stället för att komma skolorna, eleverna och lärarna till del, det är inte acceptabelt, säger LR:s ordförande Metta Fjellner, som nu hoppas på en ordentlig debatt och även lovar att använda detta argument i avtalsrörelsen.
Enligt LR ligger vinstmarginalen ofta på 9-16 procent för skolföretag som Procivitas, Baggium utbildning AB, Pysslingen Förskolor och Skolor AB, Kunskapsskolan i Sverige AB och Jensen Education College AB. Enligt de årsredovisningar som har granskats ligger de till och med högre än för riskkapitalbolag inom äldrevården. Detta är enligt förbundet extra intressant eftersom riskkapitalet trots namnet inom skolan lättare kan ”vanvårda” förhållandevis ”riskfri verksamhet”.
Bara de privata skolbolag som LR har granskat har fört över drygt en halv miljard kronor av skattebetalarnas pengar till sina moderföretag via koncernbidrag eller motsvarande. Till detta kommer direkta utdelningar till aktieägarna och ofördelaktiga köp/lån från moderbolagen.
Medan Stockholms moderater efter alla vårdskandaler överväger att byta privatiseringsmodell från upphandlingar till ”peng” även inom äldrevården, hävdar LR att pengmodellen gör det ännu svårare att specificera krav på verksamheten. De enskilda elever och föräldrar som ska göra valet har både en svag styrkeposition och ett informationsunderläge.
LR ironiserar över de ”naiva förväntningar om positiva konsekvenser av konkurrens och marknadstänkande som låg bakom” privatiseringen. Om det verkliga resultatet sägs att: ”Valfriheten och ökad konkurrens har inte medfört bättre kvalitet och mindre byråkrati. I stället ser vi att behovet av kontroll och styrning har ökat”.
Som konkreta exempel på missförhållandena pekar LR på att var fjärde grundskolelärare i konkurrensutsatta kommuner har utsatts för påtryckningar från sin rektor eller huvudman att sätta högre betyg. Även föräldrarna till elever i friskolor försöker i högre grad än i de icke konkurrensutsatta skolorna påverka lärares betygssättning. Konkurrensutsättningen leder också till en överetablering, som försvåras av den demografiska utvecklingen. Inte heller har konkurrensen lett till någon utveckling av pedagogik eller arbetsformer: ”Nu ser vi att flertalet friskolor istället drivs av rent vinstintresse, och inte av alternativ pedagogik som den stora drivkraften”.
Men även om LR är att gratulera till slagkraften i analysen så är de lösningar som föreslås helt otillräckliga. LR vill till exempel precis som Socialdemokraternas talesperson i skolfrågor Mikael Damberg att Skolinspektionen ska få rätt att kräva långsiktighet hos ägarna för att beviljas tillstånd – hur nu det ska kollas i förväg?
– Ett annat förslag är att förbjuda vinstuttag tills problemen med dåliga villkor för lärarna och låga kunskapsresultat hos eleverna är åtgärdat, säger Metta Fjelkner, som även vill pröva tidsbegränsade tillstånd med kontrollstationer och säkra att friskolor har samma krav på bibliotek med mera som kommunala skolor.
Men inget av detta kan mer än i bästa fall få bort ett eller annat av de mest ruttna äpplena, till priset av en gigantisk kontrollapparat.
Man kan inte kontrollera det man inte äger, och privata skolföretag måste enligt den kapitalistiska konkurrensens spelregler göra minst lika god vinst som på annan kapitalistisk verksamhet på bekostnad av skattebetalarna, eleverna och de anställda.
För att driva ut månglarna ur välfärdstemplen krävs en skola, vård och omsorg som drivs helt utan vinstintressen.
