Utsugning och grus på Dramaten

Av PER-ÅKE WESTERLUND // Artikel i Offensiv

Vredens druvor, John Steinbecks klassiska roman från 1939, handlar om dagens stora frågor – migration, klimat och bankernas makt. Det är därför väl valt att den spelas på Dramatens stora scen denna vår.

På 1930-talet i USA tvingades hundratusentals familjer bort från sina gårdar. Bankerna utnyttjade torkan och lät traktorer meja ner hus och gärdsgårdar. Jordbruksindustrier skulle ta över.
Vi får följa när familjen Joads liv helt förändras. De säljer sina ägodelar och packar in sig i en överlastad bil, på väg mot Kalifornien.
Bilen ersätts i Dramatens uppsättning av en fläkt som blåser grus (granulat) mot familjen som gående i en tät grupp försöker illustrera fordonets väg. Hela scenen är full av detta grus, som en öken eller ett grustag. Berättelsen inleds när Tom Joad, villkorligt frigiven efter fyra år i fängelse, kommer hem till familjen just innan avresan.

Stora delar av denna uppsättning av Mina Salehpour, som jag förstår är en hyllad internationell regissör, består av monologer från de sju skådespelarna. Detta följer Steinbecks roman, där vartannat kapitel är övergripande beskrivningar. Texterna ger en bra bild av verklighetens torka, oro och hopp, men det blir inte riktigt interagerande teater.

Joads är en av de familjer som kommer i tusental till Kalifornien, där drömmen om arbete, apelsiner och ett eget hem snabbt krossas. Mycket är likt idag, 2020-talet. När migranterna får arbete är det för en dag i taget och lönen är minimal. Skrämselpropagandan att ”okies” (från Oklahoma) är människor av lägre värde sprider hat mot nyanlända och mot tiggare. Polisen är kapitalets väpnade gren. Den före detta predikanten Casey blir strejkledare och dödas av jordägarnas uppbåd.
För några i publiken på Dramaten var det säkert obekvämt att de som protesterar när deras tältläger bränns ner kallas för kommunister. I Steinbecks original är varningarna för den röda faran ännu tydligare. Tom Joad säger själv vid ett tillfälle att han är en bolsjevik. Det fanns inte precis en massa liberaler som protesterade mot utsugning och nöd.
Boken visar att det finns alternativ till utsugning och splittring. Ett samhälle som familjen bor i under någon månad är kollektivt organiserat av de boende själva, med varmvatten såväl som danskvällar, samt total frånvaro av poliser. Här finns verklig solidaritet, liksom i familjen och berättelsens avslutning. Problemet är världen utanför. När familjemedlemmarna testat alla fruktodlingar runtomkring utan att få arbete tvingas de åka vidare.

När föreställningen är slut överhör vi en äldre man i publiken säga att han misstänkte att det inte skulle sluta lyckligt. Historien om familjen Joad är gripande, och var starkt bidragande till Steinbecks Nobelpris. Dramatens uppsättning har ett viktigt budskap, men hade tjänat på mer dialoger och mindre sand. ■