foto: Elin Gauffin
Den svenska staten utvisar allt fler till en säker död. Stoppa alla utvisningar omedelbart.
Under år 2018 trappades tvångsutvisningarna upp, som en del i S-ledningens signal- och splittringspolitik.
Trots att dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) redan i början av 2016 (strax efter införandet av den omänskliga ”tillfälliga lagen”) hävdade att 60 000-80 000 av de drygt 160 000 som sökt asyl 2015 skulle utvisas, genomförde Gränspolisen (Gräpo) totalt ”bara” 3 728 utvisningar av asylsökande det året.
Under januari till och med juli 2017 genomförde Gräpo 2 686 utvisningar, enligt Svenska Dagbladet. Av dessa var 1 134 tvångsutvisningar. Rekordhöga 1 552 av dessa utvisningar sades ha ”verkställts genom egen utresa” – alltså genom att personen vars ärende av Migrationsverket överlämnats till polisen i slutändan låtit sig utvisas ”frivilligt”. Gräpo-chefen Patrik Engström spekulerar i att den ”tillfälliga lagens” undandragande av boende och annat stöd för den som fått utvisningsbeslut kan ha bidragit till att andelen ”frivilliga” ökat.
Efter årets slut rapporterade dock Gräpo att 4 165 asylutvisningar hade verkställts 2017, vilket måste tolkas som att en kraftig upptrappning av utvisningarna skedde under årets slut. Den högre takten verkar ha intensifierats ytterligare under 2018, samtidigt som politiker och myndigheter ökat sin hets och press mot människor på flykt och särskilt papperslösa.
Den 7 april 2018 (på årsdagen av terrordådet på Drottninggatan och alltså opportunt kopplat till terroristskräck) gjorde statsminister Stefan Löfven (S) ett utspel som tryckte på för fler utvisningar: ”De som har fått nej måste lämna landet.” Han efterlyste bland annat effektivare utvisningar, fler förvarsplatser och någon sorts uppsamlingsläger för asylsökande.
Samtidigt började rapporterna om smygutvisningar, så kallade ”dolda avvisningar”, dugga allt tätare – utvisningar utan någon som helst förvarning till vare sig den utvisade, hens juridiska ombud, familj eller vänner. Flera av dessa smygutvisningar genomförs trots ”öppna ärenden”, alltså utan ett slutgiltigt beslut om att personen faktiskt ska utvisas.
Det senaste året har över 300 personer smygutvisats på det här sättet, enligt Gräpo. Under hösten 2017 genomfördes i snitt en ”dold avvisning” var tredje dag, enligt Sveriges Radio. Under hösten 2018 genomfördes en varje dag, i snitt. Den 27 november sa Gräpochefen Engström till SVT att hela tio procent av det senaste årets utvisningar är ”dolda avvisningar”.
Gräpos statistik för 2018 har inte publicerats ännu, men det rör sig alltså om minst 3 000 utvisningar. Utvisningarna till Afghanistan lär stå för en stor andel. Samtidigt som Afghanistan utmärkte sig som det blodigaste kriget i världen 2018 – krigsoffren i Afghanistan steg under 2018 till det högsta antalet döda sedan 1989 – etablerade sig Sverige som det land i EU där det är svårast för afghanska flyktingar att få asyl.
Under första halvåret 2018 avslog Sverige 70 procent av de 5 600 asylansökningar för personer med afghanskt ursprung som avgjordes.
I Frankrike, dit många utvisningshotade tagit sin tillflykt, har flera domar nyligen stoppat utlämning till Sverige med hänvisning till att det betyder utvisning till krigets Afghanistan. En liknande dom har också kommit i Tyskland.
Från 2015 till och med mitten av augusti 2018 hade 23 817 afghaner fått utvisningsbeslut, varav 5 209 klassades som barn och 18 608 som vuxna, enligt SvD.
Stegringen av utvisningarna sammanfaller med nya bottennivåer i flyktingmottagandet. Rekordlåga 21 502 personer sökte asyl i Sverige 2018, det lägsta antalet sedan år 2005, motsvarande 13 procent av toppen 162 877 personer år 2015, enligt nya siffror från Migrationsverket. Samtidigt var rekordhöga 68 miljoner människor tvingade att leva på flykt under 2018. Den ”tillfälliga lagen” som placerade Sverige i skamligans topp när det gäller solidaritet måste rivas under 2019.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv kämpar för ett omedelbart stopp på alla utvisningar till krig och förtryck, amnesti för alla som befinner sig på flykt i Sverige, för en ny, human flyktingpolitik och gemensam kamp för att omfördela samhällets resurser för arbete, utbildning, bostäder och välfärd åt alla.
