Utvisningarna till Afghanistan stoppas

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Fyra år efter den sittstrejken och 1,5 år efter att pandemin omedelbart borde stoppat alla utvisningar kom den 16 juli äntligen beskedet om att Migrationsverket tillfälligt stoppar alla utvisningar till Afghanistan på grund av det ”förvärrade säkerhetsläget” (men säkerheten har aldrig kunnat garanteras). De 7,000 afghaner som fått utvisningsbeslut men hållit sig kvar måste nu släppas ur förvaren och beviljas uppehållstillstånd i Sverige, liksom alla de som har tvingats fly från krig, förtryck och terror. Utvisningsstoppet till Afghanistan bör permanentas.

Under 2015, speciellt hösten, kom många asylsökande till Sverige. Till att börja med hälsades de välkomna. Sedan ansågs de vara för många och vi fick se rubriker som ”systemkollaps”. Det officiella Sverige fick panik.
Men bara det officiella. Det inofficiella Sverige ställde upp. Hassan från Afghanistan, då 15 år, kommer ihåg: ”När jag kom till Stockholm stod folk och applåderade. De gav oss mat och vatten. Jag tänkte att det här är ett bra land. Här kommer jag att trivas.” 
Hassan var en av de cirka 23,500 ensamkommande från Afghanistan som kom till Sverige 2015. Just den gruppen har hamnat i skottgluggen och misstänkliggjorts på alla sätt. 

De ensamkommande ungdomarna träffade många svenskar: socialsekreterare, gode män, lärare, familjehemsföräldrar, personal på Hvb-hem med mera. Så småningom sökte sig ungdomarna ut och träffade bland annat fotbollstränare och kyrkopersonal. Det var människor som blev allt mer engagerade och allt mer oroade ju mer tiden led och ungdomarna aldrig fick svar på sin asylansökan. Så småningom bildades Facebookgrupper som ”Vi står inte ut”, ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan” med flera Där utbyttes erfarenheter och gavs goda råd om asylprocessen. 
Under hösten 2017 började en 58 dagar lång sittstrejk av afghanska ungdomar för rätten till asyl. Resultatet av strejken blev den nya gymnasielagen (NGL) som gav asylsökande ungdomar rätt att stanna för gymnasiestudier. Hittade de sedan ett fast jobb senast ett halvår efter avslutade gymnasiestudier skulle de få permanent uppehållstillstånd. En av ledarna för strejken, Fatemeh Khavari, sa att lagen var något av en seger, men inte en fullständig seger. 

Alla ungdomar omfattades inte: du måste ha registrerats före den 24 november 2015, du skulle vara 18 år eller äldre vid första avslag och du skulle ha väntat på svar minst 15 månader. Många föll där, speciellt på registreringsdatumet som sattes helt godtyckligt. 
Habib kom till Malmö på kvällen den 24 november, men uppmanades av Migrationsverkets personal att åka till Stockholm och registrera sig där nästa dag. I Malmö var de överhopade och hann inte med. Alltså registrerades han en dag för sent. 
De afghanska ungdomarna visste inte exakt när de var födda. Inte alla hade någon form av ID-handling med sig och de ID-handlingar de hade godkändes inte av Migrationsverket. De ”erbjöds” då ålderbedömning för att med Morgan Johanssons ord ”vuxna män”, de över 18, inte skulle bo tillsammans med barn. Ålderbedömningarna har kritiserats. Altaf visade sig vara 3 månader yngre än sin storebror. Brodern fick stanna för studier men inte Altaf.

De svenska ”rättssäkra” asylutredningarna är ett kapitel för sig. Rättssäkerheten är en chimär. Javad fick veta att hans personliga reflektioner gällande religiösa frågor och hans val att avsäga sig sin muslimska saknar djup, hur de nu kan bedöma det. Dessutom fick han veta att afghaner tolererar en ateist bättre än en kristen, något som motsägs av många afghanistankännare.
Under den tid ungdomarna fått dessa besked har det i många fall, kanske de flesta, funnits svenskar där som stöd och hjälp. De har fått hjälp att hitta en bra advokat eller kanske bara en axel att gråta ut mot. Nu har många ungdomar avslutat sin utbildning och söker desperat efter jobb. Även nu får de hjälp. Även de som utvisats eller gett upp och sökt sig ut i Europa får hjälp och stöd från Sverige, ekonomiskt och moraliskt. Det gäller även de som klamrar sig fast i Sverige. 
De här sex åren har fått många att ompröva tidigare uppfattningar. ”Jag kommer från en socialdemokratisk familj och jag har alltid röstat på socialdemokraterna, men aldrig mer”, är ett citat från en av Facebookgrupperna. 
Känslan av att kunna lita på myndigheterna har försvunnit från många. Kvar finns stödet från andra asylaktivister. Det stödet har betytt och betyder mycket.
Afghaner och flyktingar anses fortfarande vara ett stort hot mot ”hederliga svenskar”. Asylrörelsen och alla antirasister har ett stort jobb framför sig att motarbeta de rasistiska stämningar som har kommit till ytan under de senaste sex åren.