V-toppar går höger i jakten på makten

Svar på V-trions debattartikel om nytt ekonomiskt-politiskt program och om ”framtidens ekonomi”

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

”Vänsterpartiet har kritiserats för att engagera sig mer i hur samhällets resurser ska fördelas och mindre hur de ska skapas. Det är delvis en befogad kritik. Vänsterpartiet har därför beslutat att ta fram ett nytt omfattande ekonomiskt-politiskt program efter tre bärande principer som kommer att leda till betydande förändringar i förslag till statsbudget.” Det skriver V:s partiledare Nooshi Dadgostar, V:s ekonomisk-politiske talesperson Ulla Andersson och V:s chefsekonom Sandro Scocco i en debattartikel i Dagens Nyheter.

V-trions debattartikel markerar ett betydande högerkliv. Borta är krav på att stoppa vinsterna i välfärden, borta är talet om gemensamt ägande, borta är socialismen. Istället ligger ”Vänsterpartiets själ i strävan mot ett mer jämlikt samhälle”. Vilken borgerlig partiledare som helst hade kunnat formulera sig på så sätt, om än radikalare.
Bara tre månader efter Vänsterpartiet värvat fd LO-ekonomen Sandro Scocco som sin nya ”chefsekonom” basuneras det alltså ut en ny ekonomisk politik. Sandro Scocco är inte bara känd som konsult i allmänhet, utan som konsulten vilken Västernorrlands landsting betalade 1,7 miljoner kronor (10 månaders ”deltidsjobb”) för att ”omstrukturera” – med resultatet att bland annat både akutkirurgin och akutortopedin försvann från sjukhuset.    

V-trion lyckas skriva om ”lösningar” mot ojämlikheten utan att ens ifrågasätta kapitalismen eller Sveriges superrika som upprätthåller ojämlikheten. Den rikaste procenten besitter 40 procent av alla förmögenheter i Sverige. Bara Sveriges miljardärers samlade förmögenhet 2018 utgjorde dubbelt så mycket som hela den svenska statens tillgångar (Konjunkturrådets rapport 2018). Dessa ”resurser” som den rikaste procenten lagt beslag på – baserat på arbetarklassens arbete och usla villkor – finns inte med i V-trions synfält.
Istället handlar den nya V-politiken enligt debattartikeln främst om ”kunskapslyft för höjd produktivitet och jämlikhet” (och hänvisar till ”modern nationalekonomi” där kunskap ”skapar ekonomisk utveckling”), ”lönedriven tillväxt” och om statens roll att ”agera och reglera”. I grund och botten en form av keynesiansisk politik, som bygger på inomkapitalistiska modeller med statliga ingripanden för sysselsättning och konjukturstabilitet, dock på kapitalets villkor.

Vänsterpartiet borde röstat mot varje nedskärning i sparandets namn lika mycket som de borde formulera sin ekonomiska politik utifrån arbetarklassens intressen, inte den ekonomiska elitens

Som socialister står vi i första ledet i att kräva rättvisa och höjda löner samt massiva offentliga investeringar till välfärden och klimatomställning. Men att som V-trion försöker ge sken av, att det är tillräckligt eller ens möjligt inom dagens ekonomiska system, är vilseledande i en tid då vi inte har mer tid att förlora på illusioner om en ”annorlunda” kapitalism. Det är också att gå i otakt med den växande globala klimatrörelsen som kräver systemförändring.
”Nyliberalismen har nått vägs ände. Ingen tror på den längre”, skriver V-trion och hänvisar till Internationella valutafondens (IMF) uppgörelse med de nyliberala principerna. V-trion citerar IMF-chefen: ”… vi kan inte – vi borde inte – gå tillbaka till gårdagens ekonomi med långsam produktivitetstillväxt, stor ojämlikhet och en förvärrad klimatkris”.

Men det går inte ihop. Även när tillväxten varit hög så har ojämlikheten fortsatt öka. Och att ha högre ekonomisk tillväxt som främsta mål minskar inte klimatpåverkan, tvärtom. Det menar också de sju miljöorganisationer som i sin replik på V-trions debattartikel konstaterar att ”Vänsterpartisternas tillväxtförslag är oförenligt med miljömålen”.
I V-trions repliksvar till miljöorganisationerna hänvisar de, som IMF, till ”den gamla ekonomin” och pekar framåt mot en ”hållbar tillväxt” som blir möjlig i ”framtidens ekonomi”. Men vilken ekonomi är det? Är den socialistisk? Nej, för v-trion är den är kapitalistisk.

Skillnaden mellan gårdagens nyliberala agenda och dagens agenda från de kapitalistiska institutionerna (”framtidens ekonomi”) är att de vill använda staten som kassako för industri som målas ”grön” men fortsatt innebär en mark- och mineralanvändning som ökar utsläppen.    

Johan Ehrenberg på Etc ifrågasätter också, med rätta, hur V-trion formulerar sin ekonomiska politik utifrån de globala kapitalistiska institutionernas perspektiv:
”Det kan ju inte vara så att goda marxister är beroende av att IMF, denna internationella globala fond som varit en så viktig del i förstörelsen av fattiga länders ekonomi, nu ändrar sig och inte vill fortsätta den gamla politiken. Hela den väldiga snabba omkastningen av global penningpolitik, nygammal finanspolitik med nya miljardstöd till företag och medborgare är ju gjord av samma borgerlighet globalt som skapat kriserna. Det är inget tungt argument att OECD vill ha en ‘inkluderande tillväxt som gynnar alla och som är miljömässigt hållbar.’ (…) Istället för nedskärningar offentligt på grund av ‘statsskulden’ blir det gigantiska bidrag till finansmarknaden för ‘klimatets skull.’ (Vilket snarare kommer gynna börsen än klimatet)”.

Hur resonerar Vänsterpartiet? När kapitalismen uttrycktes genom de nyliberala principerna, så accepterade Vänsterpartiet dem. Och när kapitalismen allt mer uttrycks genom staten som verktyg för kapitalet, då sväljer Vänsterpartiet det och skriver om sitt program.
”De grundläggande nyliberala teorierna om statsskuldskris, om nödvändigt ‘sparande’ och regler om utgiftstak i budgeten och ‘reformutrymme’ utifrån överskott är inget partiet tagit strid mot”, påminner också Ehrenberg. Förra året avslöjade Rättvisepartiet Socialisterna i tidningen Offensiv att minst 53 av 58 kommuner styrda av Vänsterpartiet genomförde nedskärningar i skola och äldreomsorg – oftast i namn av dessa nyliberala principer om sparande, utgiftstak och överskottsmål.

Men det andra kapitalistiska alternativet, med massiva statliga investeringar, kommer också att innebära nedskärningskrav. Om inte den rikaste procenten eller storföretagen – som V-trion undantar som källa till resurser i sin debattartikel – ska stå för notan så kommer arbetarklassen och välfärden behöva göra det.
Vänsterpartiet borde röstat mot varje nedskärning i sparandets namn (och istället tagit kamp mot nedskärningarna tillsammans med kommunanställda) lika mycket som de borde formulera sin ekonomiska politik utifrån arbetarklassens intressen, inte den ekonomiska elitens.  

Utan en politisk ideologi, utan en genuin marxistisk analys och utan demokratisk diskussion från botten till toppen i ett parti, blir all ”ny” politik bara kosmetika

V-trions artikel borde resa en del frågor för medlemmarna i Vänsterpartiet. Har partiledningen värvat Sandro Scocco till Vänsterpartiets politik, eller har partiledningen i princip anlitat honom som en konsult för att formulera en ekonomisk politik som gör partiet ”regeringsdugligt” i Socialdemokraternas och Centerpartiets värld? Nooshi Dadgostar var i TV4 ”inte främmande för” att sitta i en regering med Centern och även Ali Esbati önskade i en intervju i Svenska Dagbladet att få Socialdemokraterna att ”erkänna Vänsterpartiet som en del av ett vänsterliberalt regeringsunderlag.”
Debattartikelns politiska innehåll – Scoccos version av smått socialdemokratiskt färgad keynesianism – såväl som konsultspråket som borde vara helt främmande varje socialist, berättar en bild av en partiledning som utan intern diskussion i medlemsleden tar ett rejält kliv mot mitten.

Utan en politisk ideologi, utan en genuin marxistisk analys och utan demokratisk diskussion från botten till toppen i ett parti, blir all ”ny” politik bara kosmetika; vänstertoppen förbereder en flytt i det politiska landskapet där de likt andra etablerade partier positionerar för det egna intresset av makt framför arbetarklassens intressen.