Vad bör göras efter fiaskot för COP28?

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Att FN:s klimatförhandlingar, denna gång under ledning av Förenade arabemiratens (UAE) statliga oljebolagschef Sultan Al Jaber, först på sitt tjugoåttonde toppmöte, COP28, ens nämner nödvändigheten av ”en övergång bort” från fossila bränslen är absurt. Att detta hyllas som en historisk framgång av rika länders och oljestaters makthavare är dubbelt absurt. Särskilt under ett år då den globala uppvärmningen ser ut att bli mer än 1,4°C, upp från rekordhöga 1,2°C 2022 och snubblande nära den kritiska nivån 1,5°C.

Enligt FN:s klimatpanels (IPCC) beräkning inför COP28 skulle världen för en 50-procentig chans att klara 1,5°C och undvika förödande tippunkter behöva minska sina utsläpp från 2019 års nivåer med 43 procent under de kommande sex åren, med 60 procent till 2035 och nå nettonoll till 2050. Men enligt de 200 forskarna bakom Global Tipping Points Report, som har letts av professor Tim Lenton vid University of Exeter’s Global Systems Institute och presenterades vid COP28 den 6 december, underskattar de flesta bedömningar, inklusive IPCC, att den globala uppvärmningen inte är linjär.
Rapporten varnar för att vi redan har nått ytterst nära kritiska tippunkter (klimattrösklar), där självförstärkande effekter accelererar uppvärmningen och även kan trigga ”kaskader av tippunkter”.
”När ett klimatsystem tippar – ibland med en plötslig chock – kan det permanent förändra hur planeten fungerar”, varnar forskarna. Därmed bekräftar också den nya jordsystemforskningen vad Marx och Engels kallade naturens dialektik.

Den accelererande metaboliska revan i mänsklighetens ämnesomsättning med naturen, som redan Karl Marx förknippade med kapitalismen, har fört oss till randen av en avgrund som hotar att tippa världen mot en ”växthusvärld” med barbariska konsekvenser. Det är ett hot som utgör det mäktigaste av alla argument för nödvändigheten av att avskaffa detta system.
Det uppgivna syftet med COP28 var att anta en Global Stocktake (GST), det vill säga en inventering av hur långt som ländernas nationellt bestämda målsättningar fem år efter Parisavtalet 2015 stämmer överens med målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C och max 2°C detta århundrade tillsammans med vissa förstärkande förslag.
I GST-avtalet i Dubai, kallat UAR Consensus, som förhandlades fram uppmanas nu världen med ytterst vaga och mångtydiga ordval till ”en övergång (transition) från fossila bränslen i energisystem, på ett ordnat och rättvist sätt (…) för att uppnå nettonoll till 2050 i enlighet med vetenskap.” Ord som ”snabb”, ”utfasning” eller ”nedfasning” av fossila bränslen avvisades. Inte heller angavs någon närmare tidtabell för övergången.
Den stora vikt som lades vid ”tekniker för minskning (abatement) och avlägsnande såsom avskiljning, användning och lagring av koldioxid” (CCUS) har omedelbart tolkats som att det är fritt fram för fortsatt produktion och investeringar i kol, olja och gas om man bara installerar utrustning för att försöka fånga upp och begrava en del utsläpp av koldioxid och metangas (abatement), eller försöka kompensera sig med trädplantager någon annanstans.

Den accelererande metaboliska revan i mänsklighetens ämnesomsättning med naturen, som redan Karl Marx förknippade med kapitalismen, har fört oss till randen av en avgrund som hotar att tippa världen mot en ”växthusvärld” med barbariska konsekvenser.

De tekniker för koldioxidavskiljning som det har talats om i årtionden har hittills visat sig vara dyra, ineffektiva och oprövade i större skala. I en sidoöverenskommelse på COP28 mellan flera länder, däribland Japan, EU, Kanada och Egypten, anges målet att lagra 1,2 gigaton koldioxid till 2030. Enligt The Guardian motsvarar detta dock bara 3 procent av utsläppen 2022.
Det U som har petats in i CCS-förkortningen så att det skrivs CCUS står för användning, vilket i sin tur främst handlar om att oljebolag använder infångad koldioxid till att pumpas tillbaka ner i oljekällorna för att därigenom kunna pressa upp mer olja!
Att i stor skala utveckla ”kolmarknader” där rika länder och storföretag tillåts köpa sig rätten till fortsatta utsläpp på hemmaplan genom att till exempel plantera träd pekar mot ett omfattande mark-rofferi i fattiga länder, särskilt i Afrika, som kan få allvarliga konsekvenser som vattenbrist, förvärrad matsäkerhet och i många fall orsaka dödliga föroreningar som värst drabbar ursprungsfolk.
Avtalet förklarar också ”att övergångsbränslen kan spela en roll för att underlätta energiomställningen, samtidigt som energisäkerheten garanteras”. Det är ett ställningstagande som välkomnas av makteliterna i till exempel USA och Ryssland, liksom andra länder med massiva reserver och expansionsplaner för naturgas. Men ”blått väte”, som betyder naturgas med koldioxidinfångning, har visat sig läcka 10-20 procent koldioxid och samtidigt både vid källan och i transporterna orsaka stora utsläpp av metangas.

Som en företrädare för de små östater som redan idag hotas av stigande havsnivåer och katastrofala stormar förklarade är innehåller i avtalet ”en litania av kryphål”.
COP28 uppmanar till en tredubblad utveckling av sol- och vindkraft och fördubblad årlig energieffektivisering till 2030 samt att ett 50-tal oljebolag lovar att sätta stopp för sina utsläpp av metangas. Detta framhålls som framsteg på tre av de fem områden på kort sikt, som enligt det Internationella energiorganet (IEA) behövs för att inte överskrida 1,5°C. Men även om de fullt ut klaras skulle de ändå enligt IEA bara minska utsläppsgapet med 30 procent.
Som James Dyke, en ledande jordsystemforskare vid brittiska University of Exeter, säger till nyhetsbyrån Reuters betyder detta att vi kan ”glömma 1,5°C”.
Detta görs i en orealistisk förhoppning om att senare i massiv skala kunna placera ut biologiska CCS-tekniker (BEECS) under resten av århundradet för att åter dra ner temperaturerna med ”negativa utsläpp”. Men för att i industriell skala suga upp till exempel alla 2022 års globala utsläpp av koldioxid skulle det krävas uppodlingar av biomassa med hjälp av konstgödning på en yta som är lika stor som Indiens och Kinas tillsammans, i direkt strid med kraven på vatten- och matsäkerhet.
Att en fond för ”loss and damage” beslutades på den första dagen av COP28 hyllades av Sultan Al Jaber som en historisk framgång. Men de ynkliga bidrag som hittills har utlovats från UAE, Tyskland och EU har av kampanjgrupper uppskattats uppgå till 0,2 procent av behovet. De rika ländernas regeringar vägrar precis som förut att erkänna sitt historiska ansvar för klimatkrisens nödläge och att betala kompensation för detta.
Sverige och Frankrike var också två av de 30 länder som i samband med COP28 passade på att lansera en ny och storskalig utbyggnad av ”fossilfri” kärnkraft. Förutom att en sådan utbyggnad skulle kräva utvinning av enorma mängder uran och skapa enorma mängder kärnavfall som måste förvaras i 100 000 år skulle ett sådant stickspår också kräva gigantiska statliga subventioner som direkt inkräktar på den utbyggnad som krävs av sol- och vindkraft.

Toppmötet i det obeskrivligt luxuösa oljeparadiset Dubai med totalt mer än 97 000 oftast priviligierade deltagare som utan flygskam har flugit dit från hela världen har trots FN-chefen Guterres passionerade varningar knappast alls berört lidandet, de enorma utsläppen och kostnaderna för krig och kapprustning eller det faktum att världens rikaste 1 procent står för lika mycket utsläpp som de 66 procent fattigaste.
Så vad är konsekvensen av detta? Vi kan redan idag se hur spänningarna snabbt växer i en värld av outhärdligt växande klyftor mellan de obscent rika bakom sina allt högre murar i gated communities och världens egendomslösa. Och vad händer när de värst drabbade till sist får nog?
Akut brist på mat och vatten leder förr eller senare till massiv social oro. Redan den ”arabiska vårens” uppror i Tunisien, Egypten, Libyen och Sudan triggades, liksom det syriska inbördeskriget, i hög grad av torka som slår hårt mot jordbruket, tvingar landsbygdens fattiga till städerna och orsakar stigande matpriser. Klimatförändringarnas torka och extremväder undergräver tillsammans med krig och konflikter miljarder människors framtidshopp och får redan idag tiotusentals migranter att riskera sina liv för att ta sig till Europa och Nordamerika.
Säkert är att klimatförändringarna kommer att leda till sociala kriser och klassklyftor som förr eller senare får den kapitalistiska ordningen att skaka, först kanske i sina svagaste länkar. Vad som krävs i global skala är, som Naomi Klein, har uttryckt det massiva och mäktiga demokratiska ”rörelser av rörelser”, som för att segra till sist måste bli revolutionära och socialistiska.

Men vad är det som behöver göras? Greta Thunberg har säkert stöd av många bland de miljontals ungdomar som har demonstrerat med Fridays For Future när hon säger att ”om det är så omöjligt att finna lösningar inom detta system borde vi kanske ändra systemet”.
Klimatkrisen innebär att de planetära gränserna måste diktera avgörande delar av våra socialistiska övergångsprogram. Detta kräver nedväxt av allt slöseri med en maximalt hållbar användning av naturresurser i en så långt möjligt cirkulär ekonomi. Men en snabb och mer radikal omställning av all slags produktion och konsumtion än någonsin förut i historien kräver både radikal nedväxt av slöseriet med jordens råvaror och en socialt trygg tillväxt av fossilfria alternativ, allt inom ramen för en maximalt snål hushållning med naturens resurser.
Krav på stopp för fossila bränslen och energisystem måste kombineras med en kraftig utveckling av förnybar sol- och vindkraft – även denna med återanvändning av metaller och därutöver maximalt varsam gruvdrift och vindkraftsutbyggnad i nära samarbete med berörda lokalbefolkningar.
Städernas privatbilism måste så långt som möjligt begränsas med färre och mindre eldrivna bilar och liksom inrikesflyget i hög grad ersättas av en massivt utbyggd kollektivtrafik med eldrivna bussar och avgiftsfri spårtrafik. Inte minst för Sveriges del behöver de absurda subventionerna av stora villor i städernas utkanter ersättas av en ny, solidarisk och samordnad bostads-, trafik- och stadsplanering.

Stora satsningar kommer att behövas på ny och hållbar infrastruktur i form av järnvägar, elnät, klimatneutrala bostäder och va-system. Detta kommer att kräva en hel del stål, cement och trä i en industri som snarast måste göras fossilfri.
Även en omställning till ett hållbart skogsbruk och av industriellt jordbruk till ekologiskt hållbara odlingsmetoder kräver nya investeringar.
Krav måste riktas på att radikalt begränsa de rikas ekologiska fotavtryck. Det kan ske med progressiv beskattning av höga inkomster, förmögenheter och fastigheter, liksom med punktskatter som kan begränsa deras överkonsumtion av flygresor och stora bilar. Även för arbetare och ”vanligt folk” måste samhället organiseras så att privat slit- och slängkonsumtion i hög grad kan ersättas av en utbyggd offentlig och behovsstyrd välfärd i allt från skola, vård, omsorg och kultur till kortad arbetstid och meningsfull fritid.
Vad som krävs är inte en ”allmän nedväxt”, utan en kamp för en revolutionerande snabb och radikal omställning, som för att lyckas kräver att banker och stora företag socialiseras med statligt ägande och därmed kan bli verktyg för en demokratisk och planerad omställning, ett socialistiskt övergångsprogram. Den omställning som måste ske kan inte förverkligas utan dramatiska ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser för det stora flertalet om den inte genomförs på ett demokratiskt och planerat sätt.
Den snabba avveckling som krävs av alla kapitalägares, bankers, pensionsfonders och industriers tillgångar i form av fossil infrastruktur, oljebolagsreserver och andra tillgångar kan innebära finanskriser och kaos när enorma börsvärden går upp i rök.
Storbritanniens och Frankrikes centralbankschefer varnade 2019 för att mer än 200 biljoner kronor riskerade att utraderas som strandade tillgångar om inte världen kunde enas om en ”ordnad” omställning från fossila till förnybara energikällor, något som för dem betyder tillräckligt långsamt även om de också är pinsamt medvetna om att ännu större värden för kommande generationer går upp i rök med en alltför långsam omställning.

Bristen på samhällsplanering för bostäder, personal och en tydlig energipolitik för den gröna industrialiseringen av stål och batteritillverkning i norra Sverige visar på risken för att hela projektet havererar eller möjligen pyspunkar.
De nya fossilfria industrierna och systemen måste utvecklas i tid för att kunna ta över personal och tekniskt kunnande där de gamla avvecklas. Snabba tåg till Oslo, Göteborg, Malmö och kontinenten måste finnas när inrikesflyget avvecklas. Stockholms kollektivtrafik måste byggas ut när dagens nivå av privatbilism måste avvecklas och göras avgiftsfri, och så vidare. Framför allt kommer inget av detta att ske på grund av de problem som uppstår utan alternativ.
Inte allt är kört. Men kampen måste drivas på flera fronter, och det är inte genom att vädja till världens korrupta makthavare som detta kommer att vinnas, även om de ibland kan pressas till eftergifter.
Allt hänger på att de olika dramatiska konsekvenser som vi kan förutse som uttryck för vad Engels kallade ”naturens hämnd”, i tid kommer att trigga positiva, socialistiska tippunkter i medvetenheten hos världens unga och arbetare.
När detta väl sker och leder till socialistisk organisering i massiv skala skulle flera av rapportens positiva tippunkter kunna utvecklas som nyckelkrav i våra socialistiska övergångsprogram, ligga till grund för stora rörelser och till sist generera socialistiska genombrott i global skala.