Vad hände med ”Enough is enough”?

av Mike Forster, Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) // Artikel i Offensiv

Under hösten förra året lanserades kampanjen Enough is Enough (EiE, ”Det räcker nu”) främst av Mick Lynch från RMT (ungefär motsvarande svenska Seko), Dave Ward från CWU (kommunikationsfack) och Zarah Sultana, parlamentsledamot för Labour som tillhör vänsterflygeln, som snabbt fick uppmärksamhet och växande optimism mot bakgrund av Storbritanniens största strejkvåg på över 30 år. Kampanjens paroller och kraftfulla lanseringsvideor slog an en sträng och rörelsen byggdes snabbt upp och lockade över 700 000 som gav sitt stöd.

EiE ställde fem enkla krav: För en riktig löneökning, sänk elräkningarna, få slut på matfattigdomen, anständiga bostäder för alla, och beskatta de rika.
Detta var en enormt kraftfull gräsrotsrörelse som mycket snabbt kunde organisera massmöten med hundratusentals deltagare över hela landet. Ledningen för EiE var överväldigad och kunde inte fånga upp stämningen på plats, där många ville bilda lokala grupper.
Istället insisterade de på att lokalavdelningarna skulle bestå av fyra sponsrande grupper, däribland RMT, CWU, ACORN (Hyresgästföreningen) och Fans Supporting Food Banks, med ett onödigt komplext ramverk av regionala nätverk. I själva verket var det ett byråkratiskt försök uppifrån att kontrollera en massrörelse.
Aktivister som ville organisera sig kände sig förvirrade och marginaliserade. EiE utvecklades därför sällan längre än till ett passivt massnätverk av supportrar som mobiliserades för viktiga nationella eller lokala evenemang.

Vid den tiden argumenterade Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) för bildandet av lokala demokratiska församlingar öppna för alla. Vi föreslog en breddning av EiE som potentiellt också skulle kunna samla alla som är arga på och lider av krisen, vare sig de är ungdomar som kämpar mot klimatförändringarna, kvinnor och hbtq+-personer som gör motstånd mot förtryck och våld, de som kämpar mot rasism och många fler.
I EiE-avdelningarna i Huddersfield och Leicester spelade medlemmar i Socialist Alternative ledande roller och hjälpte till att göra EiE till ett aktivt och synligt verktyg i interventionerna. Detta uppnåddes genom att organisera strejkvaktsbesök, protester och andra levnadskostnadskampanjer. I Leicester lanserades en kampanj mot det Labourledda kommunfullmäktiges försök att fyrdubbla fjärrvärmeräkningarna för cirka 2 000 kommunala hyresgäster.

Lika viktigt var att vi argumenterade för behovet av att bredda de fem enkla kraven till ett kampprogram som kunde ta upp alla idéer om socialism och massmotstånd, inklusive kravet på bredare samordning av strejkerna och att placera uppmaningen till generalstrejk i rörelsens centrum.
I EiE-kampanjen fanns en inneboende längtan efter en ny vänstersocialistisk röst för arbetarna, eftersom aktivisterna blev alltmer frustrerade över Starmer (Labours partiledare), men de lokala grupperna instruerades av EiE-ledningen att detta INTE var en alternativ politisk rörelse. Det var inte så tusentals aktivister såg på saker och ting, men många i EiE:s ledning förblev knutna till Labourpartiet.
Efter en så lovande start började den nationella EiE-kampanjen att rinna ut i sanden, och i slutet av 2022 var den redan under avveckling. I bästa fall blev den en hejarklack för strejkvågen och i värsta fall reducerades den till att uppmana lokala grupper att samla in donationer till matbanker.
Ledningen slets mellan sitt radikala budskap om massmotstånd och rädslan för att uppröra Labour- och fackföreningshierarkin. EiE förblev fångat i detta dilemma och har nu nästan försvunnit.

Ett år efter lanseringen är det viktigt att vi drar lärdomar. EiE visade på den enorma potentialen för en massrörelse av motstånd, baserad på lokala grupper i varje stad i Storbritannien. Denna potential slösades bort av dess ledning, men ur den har många fackliga gräsrotsaktivister börjat komma samman, till exempel Troublemakers Conference som hölls i juli i år och Workers Summit som hölls i september.
Grupperna ”NHS Workers Say No and Educators Say NO” (Sjukvårdsarbetare säger nej och pedagoger säger nej) samlar också arbetare inom sjukvård och utbildning som kommer att fortsätta kampen för bättre löner och finansiering.
Vissa EiE-avdelningar fortsätter sitt arbete, exempelvis i Luton och Huddersfield, där de bygger för en protest mot könsrelaterat våld och transfobi den 25 november.