Vad ligger bakom LVU-härvan i Älvsbyn?

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

Ett hastigt upphävt LVU-beslut och återförening, fem avstängda handläggare som kan polisanmälas för tjänstefel följt av en dramatisk stormning av de biologiska föräldrarnas hem bara några veckor senare av polisens insatsstyrka. Det finns inget annat sätt att beskriva LVU-härvan i Älvsbyns kommun än som en enda röra.

Under hösten 2020 beslutade socialutskottet i Älvsbyn att omhänderta tre barn med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Beslutet fattades efter att skolpersonalen hade gjort en orosanmälan till socialtjänsten då ett av barnen berättat att hen har utsatts för våld av pappan.
Trots fler överklaganden till förvaltningsdomstolarna under åren fortsatte barnen att vara placerade på familjehem, dels då föräldrarna inte hade bedömts vara mottagliga för att ta emot frivilligt stöd, dels då barnen fortsatte att berätta för skolpersonalen, familjehemsföräldrar och socialtjänsten om det våld och de övergrepp som de hade upplevt.

Nästan tre år senare, vid slutet av augusti månad, upphävdes placeringarna i ett hastigt fattat beslut av socialutskottet. Anledningen till upphävandet var en rapport som togs fram av en extern konsult på uppdrag av utskottet, med dess ordförande och en ny tillförordnad enhetschef, som hade hittat allvarliga brister i såväl utredningen som dokumentationen som låg bakom omhändertagandena.
Bristerna, menade konsulten, var så pass allvarliga att det tydde på att omhändertagandet fattades på helt fel grund och att förvaltningsrätten eventuellt hade vilseletts utifrån hur uppgifterna hade förvanskats. Konsulten rekommenderade att kommunen även skulle överväga att polisanmäla de inblandade handläggarna för tjänstefel.
Socialutskottets ordförande var snabb med att uttrycka sig i medierna och hävdade att hela utredningen byggdes på ”lögner”. Barnen placerades snabbt tillbaka hos sina föräldrar och kommunen gick med på att ersätta föräldrarna för förlorade arbetsinkomster för att de skulle ha umgänge med barnen.

Under en längre period har mycket kritik riktats mot LVU – båda vad gäller socialtjänstens utredningar som leder till besluten, men även den vård som har tillhandahålls efteråt, oavsett om det sker i familjehem eller i de ungdomshem som Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för. Och på ytan verkar detta fall vara en tydlig bekräftelse på den kritiken.
I början av september avslöjade dock Dagens Nyheter att barnens pappa under tre års tid har varit föremål för en utredning om grovt barnpornografibrott, avseende innehav av drygt 180 000 bilder och filmer i pappans dator. Utredningen påbörjades i januari 2020 och datorn beslagtogs i mars månad samma år, det vill säga innan LVU-beslutet.
I samband med DN:s granskning uppgav åklagaren i fallet att kommunen kände till utredningen (vilket förnekas av ledningen och politikerna) och att det var väldigt oroväckande att barnen återplacerades med pappan. Några dagar senare, den 6 september, stormades föräldrarnas hem av den regionala insatsstyrkan. Åklagaren tog det ovanliga beslutet att inte informera socialtjänsten i förväg, då det inte gick att lita på de högre tjänstepersonerna eller politikerna i kommunen och att det fanns en risk för att föräldrarna skulle förvarnas!
Barnet har nu återplacerats på familjehem medan pappan sitter häktad, då det nu även har tillkommit misstankar om grovt utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt sexuellt övergrepp mot barn. Mamman, som är misstänkt för underlåtenhet att avslöja pappans brott, är på fri fot.

Det är enklare att skylla på individuella socialsekreterare än konsekvenser av ens egen politik.

Det är fortfarande högst oklart om hur allt har gått till. Kommunen har fortsatt med sin arbetsrättsliga utredning som nu rekommenderar att kommunen gör en polisanmälan i ärendet utifrån de brister som har framkommit i utredningen. Och det kan troligtvis inte uteslutas att det faktiskt har förekommit allvarliga brister och eventuellt även lagstridiga beslut i ärendet, även om beslutet i grund och botten var korrekt.
Men det kvarstår frågor över hur barnen kunde lämnas tillbaka till sina föräldrar utan något som helst övervägande om föräldrarnas förmåga. Den nu avgångna utskottsordföranden menade att utredningen och därför beslutet var så bristfälligt att de inte hade något annat val. Trots det hade barnen ändå varit familjehemsplacerade i flera år och inget övervägande av hur de skulle påverkas av att bara ryckas ut ur det sammanhanget skulle påverka dem.

Socialtjänsten har sedan juli 2022 till följd av det tragiska Lilla hjärtat-fallet en förstärkt skyldighet att ta ställning till barnets bästa och föräldrarnas förmåga när ett LVU-beslut upphör.
Men en bidragande faktor till att hemflyttningen gått så fort är den drivande rollen som den nu avgångna utskottsordföranden spelade i hela processen. I efterhand har det framkommit att han har haft löpande kontakt med föräldrarna under konsultutredningens gång och att han aktivt lagt sig i ärendet. Det har också framkommit att rapporten är baserad på dokumentationen (som konsulten ändå menar är bristfällig) och samtal med föräldrarna – ingen kontakt har tagits med barnen, trots att de hela tiden har upprepat sina berättelser.
Men det har nu väckt många frågor kring gränserna mellan tjänstepersoner och politikerna. Det är endast politiker som har rätt att fatta ett beslut om att ansöka om ett omhändertagande enligt LVU. Det innebär att en socialsekreterare, som ska vara utbildad, kan anse att det finns allvarliga skäl till att omhänderta ett barn, men att en kommunpolitiker som saknar någon form av kunskap helt enkelt kan säga nej.
Liknande frågor har väckts i domstolarna när politiskt tillsatta nämndemän har dömt utifrån sina egna reaktionära åsikter.

På ytan kan det verka rimligt och till och med önskvärt att politikerna kan granska socialtjänstens arbete. Socialtjänsten har en maktposition och det förekommer brister, stora såväl små. Men dessa brister är inte sällan orsakade av bristande resurser och stora arbetsbelastningar.
Snarare än att överflytta resurser vill högern istället införa krav på ett förstärkt tjänstemannaansvar. Det är enklare att skylla på individuella socialsekreterare än konsekvenser av ens egen politik.