Vad säger Kreabaffären om V?

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

För några veckor sedan avslöjade Dagens Opinion att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl – ett av partiets tunga namn i åratal – går över till PR-byrån Kreab.

Kreab är inte vilken lobbyistgrupp som helst; det är en blåbrun och rakt igenom reaktionär koncern som driver Svenskt Näringslivs och Tidöpartiernas agenda, som jobbar åt den rikaste procenten och kunder som Investor, Scania, Goldman Sachs samt politiska intresseorganisationer på högerkanten. Kreab ”hjälper sina kunder att påverka” beslut i svenska riksdagen, andra regeringar såväl som EU-parlamentet.
”Den turbulenta omvärlden gör att efterfrågan på våra tjänster ökar”, säger Kreabs vd Charlotte Erkhammar nöjt i ett pressmeddelande om koncernens rekordvinster 2023.
Vill du stoppa miljökrav för exploateringar i fattiga länder eller på ockuperad mark är Kreab företaget för dig. Det var Kreab som Lundin Oil anlitade för att ”rentvå” deras namn efter det blev känt att de hade medverkat i krigsbrott mot civila i Sudan. Kreab öppnade en hel filial i det ockuperade Västsahara på uppdrag av Wallenbergskoncernen som med sitt industriföretag Atlas Copco hjälper gruvföretag att utvinna fosfatmalm medan civila skjuts och fördrivs. Det var Kreab som Svenskt Näringsliv med flera anlitade för att få SD att svänga till att stödja vinster i välfärden.

Det var inte bara middagar och sprit på lyxkrogar för att säkra en svängning i frågan om vinster i välfärden, Kreabkunder har även själva deltagit i att spökskriva SD-motioner i riksdagen. Esse non videri, att ”vara, inte synas”.
Med ägandet av opinionsföretaget Demoskop (med publiceringsplattformar som SvD och Aftonbladet) utgör Kreabägarnas konsortium ett mäktigt instrument som också kan påverka opinion genom att ha inflytande över opinionsmätningarnas utval och frågeformuleringar.
Under de senaste veckorna har vänstermedia, som Flamman, med rätta ifrågasatt Jenny Lindahls omdöme när hon gick vidare till Kreab, och V:s partisekreterare Aron Etzler uttryckte till tidningen Flamman att de ”behöver ha en diskussion om karens[tid]” för att förhindra att viktiga kunskaper hamnar i fel händer.
Men huvudproblemet är inte Jenny Lindahl – det är Vänsterpartiet. Lindahl är bara ett symptom på djupare problem. Partiets kommunikatörer, tjänstemän och politiker är alla skapelser av ett inomkapitalistiskt parti som alltid har satt positioner och poster först; kamprörelser och verklig samhällsförändring har kommit allra sist och bara symboliskt.
De har byggt ett ”parti som andra” med samma borgerliga spelregler, där poster och tjänster har kommit med höga löner. Resultatet har blivit politiker som röstar för nedskärningar och tjänstemän som verkar helt isolerade från kampen för samhällsförändring.

Lindahl själv skriver att hon byter jobb för att ”förverkliga hela min potential” och ”med de stora kunder som Kreab har […] komma till min rätt”. Detta kan inte vara drivkrafter som bara plötsligt infann sig; hon var aldrig chefskommunikatör i V för att kampen behövde det – det var ett steg i karriärstegen, och nu har hon klättrat vidare.
I ett genuint socialistiskt arbetarparti – med vanliga arbetarlöner – skulle bara de som har socialismen och kampen som enda drivkrafter sitta på ledande positioner, och för de flesta skulle ett jobb i ett sånt parti innebära en uppoffring både i tid och pengar. Det är ett sånt parti socialister behöver: ett kampparti, inte ett karriärparti.