foto: Rafael Matsunaga / Flickr CC
För hela 2018 föll världens aktiebörser med 12 procent. Fattiga och arbetare får betala.
Vad väntar världsekonomin i år? Kapitalister och spekulanter världen över håller andan, efter att aktiebörserna registrerat sina sämsta decemberresultat sedan 1931.
Julafton blev den svagaste börsdagen i New York 2018, medan annandagen visade upp den största uppgången på en dag någonsin. För hela 2018 föll världens aktiebörser med 12 procent, enligt FTSE All-World index. Störst var fallet, över 20 procent i genomsnitt, i de så kallade ”tillväxtmarknaderna”, alltså utanför Europa och Nordamerika. De kinesiska börserna i Shanghai och Shenzhen föll med 25 respektive 33 procent. Stockholmsbörsen minskade med sju procent.
Men det är inte bara börserna som orsakar oro. Tillväxten sjunker, särskilt i de viktigaste länderna som USA, Kina, Japan och Tyskland.
Och det är inte kapitalisterna som drabbas i första hand, även om deras förmögenheter på pappret har krympt med hundratals miljarder. Priset för varje nedgång betalas av arbetare och fattiga världen över, med arbetslöshet, lönesänkningar och nya åtstramningar.
År 2018 slutade tvärt emot ekonomernas prognoser i början av året. För ett år sedan talades det om en ny allmän global ekonomisk uppgång, den kraftigaste sedan krisen slog till 2008-09. Optimismen växte, särskilt som Trumps politik både sänkte skatterna och drev upp aktiekurserna.
Den svaga återhämtningen sedan 2009 har byggt på ökade skulder, inte minst den extrema stimulansen från världens centralbanker. Enbart den europeiska centralbanken ECB köpte upp statsobligationer (de enskilda staternas skulder) för över 2 150 miljarder euro (22 000 miljarder kronor) på drygt tre år, 2015-2018. USA:s centralbank, Federal Reserve, satsade över 3 500 miljarder dollar (31 300 miljarder kronor) på motsvarande köp 2008-2015. Centralbankerna sänkte också räntorna till rekordlåga nivåer, eller som i ECB:s och Sveriges fall, på minus.
Under 2018 ökade insikten att detta inte kunde fortsätta. Stimulanserna avvecklades eller bromsades och Fed började redan i slutet av 2015 att höja räntorna.
En helt avgörande faktor sedan 2009 är Kinas växande skuldberg. Från slutet av 2008 till första kvartalet 2018 ökade landets bruttoskuld från 171 procent av BNP till 299 procent (enligt Institute for International Finance). Även Kinas regim har därför försökt att bromsa ökningen av skulder. Totalt är de globala skulderna idag tre gånger större än för 20 år sedan.
De faktorer som ledde återhämtningen – som var svag och skapade ännu större klyftor – vänds nu till sin motsats. Ökade räntor slår hårt mot de företag, hushåll, kommuner och stater som har de största skulderna.
Oron kring jul och nyår förstärktes av rapporter om att USA:s finansminister Steven Mnuchin undersökt tillståndet hos landets banker samt att Apple varnat för ett skarpt fall i försäljningen, särskilt i Kina.
Siffrorna för tredje kvartalet, de senaste som har redovisats, bekräftar oron. I Tyskland, Japan och Italien krympte ekonomierna från juli till september. Om trenden fortsätter ytterligare ett kvartal är dessa länder officiellt i recession. I december hade även Frankrike negativa siffror.
I eurozonen som helhet var tillväxten bara 0,2 procent. Tillväxten i Kina – som redovisades till 6,5 procent – var den lägsta på 10 år. Även USA bromsar, och prognosen för 2019 är nu 2,5 procent. De värsta krisländerna, som Turkiet och Argentina, är ännu hårdare drabbade.
Dessa trender har fått Trump att hårt kritisera Fed för dess räntehöjningar, som enligt presidenten är det ”enda problemet” i landets ekonomi. Trump och flera ekonomer förutser att höjda räntor kommer att öka dollarns värde och leda till global åtstramning, särskilt i ”tillväxtländerna” när kapital skulle söka sig till USA.
Trumps attacker har tydligt påverkat Fedchefen Jay Powell, som tidigare har sagt att minskade stimulanser och höjda räntor går på ”autopilot”, men nu har signalerat ett lägre tempo.
Till detta kommer Trumps nationalism och handelskrig. Hans fokus på Kina har hittills fått starkt stöd från politiker och kapitalister i USA, där frågan inte bara ses ekonomiskt utan även handlar om en global maktkamp mellan två imperialistiska stater.
Som vi har påpekat i Offensiv innebär inte ”avtalet” mellan Trump och Kinas president Xi Jinping i Buenos Aires i december att handelskriget är över. Utan en ny överenskommelse kommer Trump att öka tullarna från 10 procent till 25 procent på varor till ett värde av 200 miljarder dollar (1 800 miljarder kronor). Den kinesiska regimen har visat sig villig att backa något, efter att först ha underskattat hotet, men det finns också politiska gränser för hur långt den kan gå.
Trump har dessutom infört stål- och aluminiumtullar, plus ett hot om biltullar. De sistnämnda skulle enligt IMF kunna minska tillväxten i världen med 0,75 procent. Världshandeln har redan minskat som ett resultat av handelskriget.
Alla dessa faktorer har fått allt fler kapitalistiska ekonomer att varna för en ny kris. Tidskriften Economists bilaga om världsekonomin i höstas handlade enbart om ”nästa nedgång”. Nouriel Roubini, ekonomen som varnade inför kraschen 2008, förutser en ny kris 2020.
De flesta av dessa prognoser säger att världsekonomin idag är sämre förberedd än 2008. De åtgärder som användes då är redan förbrukade: räntorna, skulderna, stimulanserna.
”Vi är mindre förberedda på att hantera recessionen än vi borde vara – och mindre förberedda än vid den förra krisen 2008”, sa David Lipton, vice chef för Internationella Valutafonden i en intervju med Financial Times den här veckan (citerat från realtid.se, där också den svenska banken SEB:s chefsstrateg uttrycker liknande varningar).
En stor skillnad med 2008-09 är också den växande nationalismen och protektionismen från de olika nationella kapitalistklasserna och deras regeringar. Krisen ska betalas av arbetare och fattiga, i det egna landet och i konkurrentländerna.
För vänstern, socialister och arbetarrörelsen globalt understryker utvecklingen det akuta behovet av ett verkligt alternativ. Kapitalismen idag erbjuder enbart nya kriser – ekonomiskt, socialt och ekologiskt.
Det finns ett växande missnöje, som under 2018 har lett till ökad arbetarkamp i USA och nya rörelser, som de gula västerna. Det som behövs är massiv kamp för ett annat system – demokratisk socialism, där ekonomin planeras efter människans och miljöns behov.
