Vägen lång mot ett Afghanistan i fred

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

På trettondagen återupptogs fredsförhandlingarna mellan talibanerna och den afghanska regeringen efter en paus på några månader. Förhoppningarna är nu stora på vissa håll om en varaktig fred i Afghanistan. Blir det bara fred där borde det vara fritt fram att deportera folk dit eller…? 

Frågan är inte så enkel. För det första är återupptagna fredsförhandlingar bara ett steg på en lång och osäker väg till fred i det krigsdrabbade landet. Första ronden av förhandlingarna inleddes i september. 
Efter att fred slöts mellan talibanerna och USA den 29 februari ifjol utropade sig talibanerna som segrare i kriget mot USA. Eftersom de anser sig ha besegrat regeringens beskyddare USA tycker de att de kan diktera villkoren i de nuvarande fredsförhandlingarna. 
Regeringen vill först och främst komma överens om en vapenvila. Talibanerna har andra prioriteringar. De vill att förhandlingarna förs enligt den i Afghanistan vanligaste tolkningen av islam. Talibanerna är sunnimuslimer och de har gjort klart att de inte erkänner den shiamuslimska tolkningen av islam. 
Av de afghanska flyktingarna i Sverige är den överväldigande majoriteten shiiter tillhörande minoritetsbefolkningen hazarer.

I samband med att fredsförhandlingarna inleddes i september utförde talibanerna massiva attacker mot hazaradominerade städer och byar. Historiskt har talibanerna haft svårt att kontrollera hazaradominerade områden. Nu vill man tvinga iväg hazarerna från deras områden och på så sätt få kontroll. 
I fredsavtalet mellan USA och talibanerna bestämdes att USA skulle dra tillbaka sina trupper och att den afghanska regeringen (som inte satt med vid förhandlingsbordet) skulle frige 5 000 talibanska fångar. USA har dragit tillbaka de flesta av sina soldater och de flesta talibanfångar är frigivna. 
Efter att avtalet skrevs under har inga amerikanska soldater dödats, däremot har antalet civila offer ökat. 

Talibanerna har historiskt inriktat sig på militära mål; civila offer har mest varit misstag i arbetet. Att civila offer, främst shiamuslimer, nu har ökat tyder på att det är fler än talibanerna som har ett finger med i spelet. Nära till hands att misstänka ligger IS som länge har försökt etablera sig i Afghanistan. Det kan också vara mer hårdföra talibaner som är missnöjda över vad som händer vid förhandlingsbordet. 
Talibanerna rycker fram i Afghanistan och de tycker nu att de kan ställa allt fler krav. De vill att USA friger 7 000 fångar och tar bort talibanmedlemmar från FN:s svarta lista. Afghanistans nationella säkerhetsrådgivare Hamdullah Mohib påstår att samtliga 5 000 talibaner som frigavs som ett led i freden mellan talibanerna och USA har anslutit sig till de väpnade styrkorna. Ytterligare 7 000 frigivna kan betyda fler hårdföra talibaner i strider. Talibanerna har enligt uppgift ytterligare ett krav för att stoppa kriget: att president Ghani avgår.

Även om ett fredsfördrag mellan talibanerna och den afghanska regeringen undertecknas imorgon betyder inte det fred och säkerhet för Afghanistans befolkning. 
Den första osäkerheten är förstås hur ett sådant fredsfördrag ser ut. Talibanerna vill diktera villkoren och Afghanistans president Ghani har sagt att han är beredd att se över konstitutionen om det skulle kunna föra diskussionerna framåt. Det blir i så fall en förändring i en riktning som talibanerna önskar. Det innebär med stor sannolikhet sämre förhållanden för kvinnor och minoriteter. 
Efter attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 gick USA in med trupper i Afghanistan för att driva ut al-Qaida. För att ytterligare sockra pillret sade man sig vilja befria kvinnorna. USA:s president George Bush förklarade senare att USA hade vunnit kriget och besegrat talibanerna. 
För snart ett år sedan slöts fred mellan USA och talibanerna, där talibanerna såg sig som segrare (USA hade ju redan vunnit). Hur blir det nu med kvinnornas frigörelse?

Vägen till fred i Afghanistan är lång. Vägen till en fred som gynnar kvinnor, minoriteter och den fattiga befolkningen är ännu längre. I ett sådant här osäkert läge kan det inte vara rätt att skicka folk som bott i Sverige i flera år dit.