| BOK | Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon… |
| Författare | Philip Gourevitch |
| Förlag | Atlas (2009) |
Den lider bitvis av en staplande översättning, vilket kanske kunde ursäktas med vikten av att snabbt ge ut boken 1998, men som borde ha kunnat rättas innan föreliggande pocketutgåva trycktes.
Som journalist utmärks Gourevtich av att han låter dem han talar med komma till tals istället för att själv glänsa.
Det är människorna han möter i Rwanda som får stå för de brighta citaten och större delen av bokens slutsatser och poänger: han har talat med rwandier och västerlänningar, ledare och underlydande, bödlar och offer. I centrum står Västs dubbelmoral.
År 1946 antog FN den folkmordskonvention som skulle vara en garant för att förintelsens brott aldrig mer skulle upprepas genom att förpliktiga länderna att ”förebygga och bestraffa” gärningar som var avsedda att helt eller delvis förinta en etniskt bestämd grupp.
Exakt hur värdelös den här konventionen var i Rwanda, låter Gourevtich en amerikansk soldat förklara. Soldaten säger att folkmord är som en ostsmörgås. Vem bryr sig om en ostsmörgås? Brott mot mänskligheten, sa Väst efter förintelsen, men vilka är mänskligheten, frågade soldaten: varken han själv eller Gourevitch hade blivit utsatta för några brott –bara en miljon rwandier.
”Folkmord, folkmord, folkmord. Ostsmörgås, ostsmörgås, ostsmörgås. Vem fan bryr sig?”, sa amerikanen, och tillade att FN:s folkmordskonventionen kunde användas till att vira in smörgåsen med.
”Vi får aldrig glömma”, så löd mantrat i den kampanj om förintelsen som pågick i väst samtidigt som folkmordet pågick i Rwanda. Att minnas räcker inte. Och varför skulle det?
Den intressanta frågan är varför, och i svaret vilar ofta en liten elits hunger efter makt och pengar – och förmåga att domptera en majoritet att springa dess ärenden.
Så i nazismens Tyskland, så i folkmordets Rwanda. Ras är en effektiv förevändning.
I Rwanda kom det att bli folkgruppen hutuer som mördade folkgruppen tutsier i vad som väst försökte få till en konflikt mellan stammar, helst en som pågått i århundraden. Men som Gourevitch påpekar att om man bortser från de senaste hundra åren, finns inga källor som tyder på djupare konflikter mellan de båda folkgrupperna, som levt sida vid sida länge.
Även om ingen på 1900-talet med säkerhet kunde säga vem som tillhörde vilken grupp, fanns de fysiska sterortyperna – tutsiern som högrest och tunn, hutun som kort och bred – och de agrara – tusierna skötte boskap, hutuerna brukade jord.
Den grundläggande klasskillnaden låg i inkomsten, inte i folkgruppen. Boskap var det värdefullaste, och tutsierna blev herrefolket.
Men rasbiologin var högsta mode i Europa kring det förra sekelskiftet, och den tog engelsmännen med sig till Rwanda.
De tyckte sig genast se en "högrest ras av stolta krigarkungar” och en ”undersätsig ras av tjänare och jordbrukare”.
Dessvärre hade engelsmännen också ett behov att identifiera sig med den stolta rasen”: Och formulerade en teori om att tutsierna i själva verket härstammade från de handelsmän som stigit i land längs Östafrikas kuster.
De hade behållit sina asiatiska drag men också sina gamla kristna värderingarna så pass intakta att de med lite utbildning kunde bli, som Gourevitch skriver, ”lika överlägsna i allt som engelsmännen själva”.
Detta är den hamitiska myten, vilken skulle få en dov folkmordsklang i Rwanda 100 år senare, när hutuer hetsades till att döda tutsier som utmålades som ohyra som kommit till Rwanda för att parasitera på landet och dess egentliga folk.
På kolonialtiden ville Väst alltså ingripa för att gynna sina intressen.
På 1990-talet gynnade det västimperialismens intressen att stå utanför. Som bokens titel antyder var det så kallade världssamfundet ytterst välinformerat om vad som höll på att hända 1994.
Men USA hade året innan tappat ansiktet i det gigantiska misslyckandet i Somaliaoperationen Black Hawk Down och gjorde allt för att hindra FN från att ingripa.
Samtidigt hade Frankrike egna nationella intressen av att Rwandas regering satt kvar vid makten, och finansierade därför hutumaktens utrotningskrig folkmordet igenom.
Gourevitch skildrar inte bara folkmordets osannolika förlopp utan också dess minst lika osannolika efterspel med fortsatta konflikter och massavrättningar i Rwanda och sporadiska gerillakrig i grannländerna, framförallt i Demokratiska Republiken Kongo.
Hur går ett land vidare efter ett folkmord där omkring miljonen varit offer och ungefär lika många, i värsta fall tre gånger så många, varit förövare?
Lidandena fortsatte – och omvärlden fortsatte att se på.
För att återvända till Rwandas blivande handelsminister: ”Vi har ingen olja så det spelar ingen roll att vi har blod eller att vi är människor.”
Ulrika Waaranperä
