foto: Garen M. / Flickr CC
Demokraterna vann Representanthuset, vilket är en reaktion mot Trumps reaktionära politik.
Mellanårsvalen i USA representerar en begränsad ”blå våg” [Demokraternas färg är blå, Republikanernas röd] och ett generellt förkastande av Trump från väljarkåren. Republikanerna är lättade över att deras motgångar inte var värre, samtidigt som många progressiva arbetare och ungdomar är besvikna över att utfallet inte var mer avgörande.
Detta kom i kölvattnet av en valkampanj där Trump försökte mobilisera sitt stöd genom att piska upp en rädsla för immigranter och använda öppen rasism, medan Demokraterna fokuserade på att ”förkasta hatet” och försvara Obamacare. De erbjöd dock få konkreta saker för arbetarklassens folk.
Samtidigt återspeglade det större antalet vänster- och progressiva kandidater – varav nästan alla ställde upp inom Demokraterna – den starka önskan hos miljontals om att pressa tillbaka högerns agenda. Ett antal självutnämnda socialister vann, däribland Julia Salazar som blir invald i New Yorks statssenat samt Alexandria Ocasio Cortez och Rashida Tlaib som båda valdes in till kongressen. Tlaib är också en av två amerikanska muslimer som valdes in i kongressen för första gången någonsin, vilket är historiskt.
Det var väldigt många som röstade i mellanårsvalen – 30 miljoner fler än senast det begav sig, 2014. Det verkar som att Demokraterna kommer att få 229 mandat i Representanthuset, en ökning med 36 mandat. De vann valet med 7 procents marginal, vilket ger dem en majoritet på 23 mandat. Då valet på många sätt blev en folkomröstning om Trump indikerar detta att stora samhällsskikt förkastar hans sexistiska och rasistiska budskap. Betydande är att åtminstone 100 kvinnor valdes till Representanthuset, den överväldigande majoriteten av dem från Demokraterna, för första gången i USA:s historia (omkring en fjärdedel av hela Representanthuset).
Å andra sidan utökade Republikanerna sin majoritet i senaten. Men vi måste komma ihåg att senaten är bra mycket mindre demokratisk i sin natur då varje delstat har två representanter, oavsett hur litet dess invånarantal är.
Medan Demokraterna nu kontrollerar Representanthuset är fortfarande en vildsint och reaktionär regim kvar i Washington. Vi kan inte vänta till 2020 och presidentvalet. Vi måste skyndsamt bygga en massrörelse, centrerad i arbetarklassens styrka, som tar sig an och besegrar högerns agenda samt avsätter Trump. De kommande månaderna kommer såväl ledningen för Demokraterna som de nya vänsterkandidater som valdes till kongressen och lagstiftande församlingar att prövas av de ökande förväntningarna och kraven på att konfrontera Trump och den härskande klassen.
Veckorna innan valet trappade Trump upp sin främlingsfientliga hysteri till en ny, fruktansvärd nivå – även med hans mått mätt – för att försöka piska upp en rädsla i syfte att få hans väljarbas att rösta. Innan använde han utnämningsprocessen av Kavanaugh [till Högsta domstolen] i samma syfte. Han utmålade migrantkaravanen från Centralamerika som nu snirklar sig igenom Mexiko som ”en invasion”, som han menar möjligen skapades av Demokraterna eller finansierades av den liberala judiska miljardären George Soros, vilken innehåller gängmedlemmar från MS13 och terrorister från Mellanöstern.
Sedan beordrade han tusentals trupper till gränsen för att konfrontera en fredlig marsch av några tusen desperata kvinnor, män och barn som flyr det sociala kaos skapat av den nyliberala politiken som USA-imperialismen har förespråkat.
Ledningen för Demokraterna å sin sida valde väldigt medvetet att fokusera på förortsdistrikten och särskilt på vita kvinnor ”med en högskoleexamen” som tidigare tenderade att rösta på Republikanerna.
Nancy Pelosi, som mycket möjligt kan bli talman för Representanthuset igen, visade hur verklighetsfrånvända Demokraternas ledning är när de gjorde ett uttalande strax efter valdagen om att de ska ta en ”tvåparti-approach” och ”söka samsyn där vi kan” med Republikanerna.
Trots segern för den högprofilerade demokratiska socialisten Alexandria Ocasio Cortez och andra progressiva på riks- och delstatsnivå var flera utfall väldigt nedslående för många progressiva arbetare och ungdomar. Däribland finns nederlaget för Andrew Gillum i Floridas guvernörsval mot den öppet rasistiska Ron de Santis likväl som nederlaget för Beto O´Rourke i Texas senatsval mot den avskyvärda Ted Cruz. Såväl Gillum som O’Rourke hade uttryckligen en modigare och progressivare approach än vad ledningen för Demokraterna hade. Gillum skulle också ha blivit den första svarta guvernören i Florida.
I grannliggande Georgia har Stacey Abrams, som skulle blivit den första svarta kvinnliga statsguvernören i USA:s historia, inte medgett nederlag. Hon gör rätt i att begära en omräkning av rösterna på grund av de olika oegentligheterna i Georgias val – en del av ett bredare landsomfattande republikanskt försök att trappa upp den så kallade ”voter suppression” i delstater de kontrollerar [att förhindra vissa grupper från att kunna rösta]. Dessa åtgärder är särskilt inriktade på att göra det svårare för svarta amerikaner att rösta.
Mellanårsvalets utkomst kommer brett att uppmuntra de som vill slå tillbaka mot Trump, medan en republikansk seger tydligt skulle ha fått en demoraliserande effekt. Dock är det omedelbara motståndet från det demokratiska etablissemanget mot de höjda förväntningarna en tydlig indikation på hur debatten om vägen framåt i kampen mot högern kommer att intensifieras den kommande tiden, särskilt i ljuset av en presidentvalskampanj som kommer att börja nästan omedelbart.
Det finns en ökande förståelse bland hundratusentals om att vi behöver en politisk kraft som bestämt är redo att kämpa för vanligt folk lika hårt som Trump är beredd att kämpa för miljardärernas intressen. Precis som vi konsekvent har argumenterat är projektet att försöka reformera Demokraterna eller pressa dem åt vänster – vilket har engagerat många unga aktivister – förståeligt, men nästan helt säkert dömt att misslyckas. Bernie Sanders presidentvalskampanj 2016, där han samlade in över 200 miljoner dollar i små bidrag för ett pro-arbetarklassprogram, pekade på den massiva potentialen för vad situationen kräver – ett nytt oberoende vänsterparti baserat på arbetarklassens och alla förtrycktas intressen.
Ett sånt parti behöver basera sig på sociala masskamper, vilket är det enda sättet som högern kommer att besegras och allvarliga framsteg vinnas. Detta året pekar på potentialen för att bygga en verklig, pågående massrörelse med de enorma mobiliseringarna från kvinnor, studentwalkouts mot skjutvapensvåldet och det högsta antalet strejker på nästan 20 år.
Särskilt lärarrevolten, koncentrerad i de republikanska delstaterna, visar på potentialen för klasskampen att radikalisera större skikt. Lärarna hade modiga krav, däribland att beskatta företagen för att finansiera utbildning och omvända årtionden av nedskärningar, vilket vann stort stöd även bland folk som hade röstat på Trump.
Under 2019 kommer vi helt säkert se en ännu en våg av kamp – detta måste kombineras med bygget av en vänster som kan utmana etablissemanget, vilket blir början till att sätta trumpismen på flykt för gott.
