Valet måste bli en väckarklocka för Portugals vänster

av Pedro, ISA:s reporter i Portugal // Artikel i Offensiv

När kapitalisterna förbereder nya attacker mot arbetarnas levnadsvillkor måste arbetarrörelsen gå på offensiven för verkliga förbättringar för arbetare och fattiga.

Efter att den sexåriga alliansen mellan de vänsterreformistiska partierna Bloco de Esquerda (BE, Vänsterblocket) och Partido Comunista Português (PCP, Kommunistpartiet) och det prokapitalistiska PS lösts upp följde ett nytt parlamentsval den 30 januari som resulterade i att PS fick egen majoritet. BE och PCP led stora förluster i valet, men både det högerextrema partiet Chega och det extremt nyliberala Iniciativa Liberal (IL) fick ökat väljarstöd.
Chega ökade sitt väljarstöd till 7,15 procent och blev landets tredje största parti. Chega kommer utan tvekan att använda sin stärkta ställning till att ge ytterligare spridning till sina reaktionära idéer och förbereda sig för ett våldsamt försvar av kapitalistiska intressen. Valresultatet är en varning och måste bli en väckarklocka för vänstern.
Efter valet måste landets arbetarorganisationer rusta till strid för att slå tillbaka de attacker som hotar.

Den måttliga ekonomiska tillväxt som registrerades i Portugal under åren före pandemin vilade på turism, låga löner, bostadsspekulation och den privata tjänstesektorns tillväxt på bekostnad av den offentliga. Redan innan pandemin pressades arbetarna, särskilt lågavlönade med osäkra jobb, av dåliga villkor, höjda hyror och nedskärningar i offentlig verksamhet.
Den portugisiska ekonomins bräcklighet och dess beroende av turism medförde att landet drabbades särskilt hårt av de restriktioner som infördes under pandemin. Under 2020 krympte landets ekonomi med 8,4 procent och jobbförlusterna var enorma.
Många arbetsgivare tog krisen som en ursäkt för att göra sig av med fast anställda och ersätta dem med billigare arbetskraft, och klyftorna växte snabbt.

Regeringen kunde dock dra vinning av att vaccinationskampanjen blev en framgång. Under 2021 blev 89 procent av befolkningen fullt vaccinerade, vilket kan tillskrivas den höga grad av förtroende som befolkningen fortfarande hyser för den offentliga hälso- och sjukvården.
Framgången var alltså inte ett kvitto på att regeringen varit framgångsrik i sin hantering av pandemin. Tvärtom, Portugal hade ett tag en av de högsta dödssiffrorna i världen och som ett resultat av regeringens politik råder nu en akut kris inom den nationella hälso- och sjukvården med ett stort antal läkare som lämnar sina jobb och går över till den privata vården.

Trots att landet sedan 2015 har styrts av PS (”Socialistpartiet”, det prokapitalistiska socialdemokratiska partiet) med stöd från vänsterpartierna har vårdkrisen och andra kriser förvärrats. Varför?
Att de båda vänsterpartierna blev en del av regeringsunderlaget var ett samarbete som först motiverades med att det gäller att stoppa högern från att på nytt bilda regering och få ett slut på den förödande åtstramningspolitiken.
Till en början lyckades också vänstern, delvis med hjälp av konjunkturen, få igenom vissa förbättringar, som ökat stöd till arbetslösa, höjd minimilön och billigare kollektivtrafik, vilket i sin tur medförde att regeringen och vänstersamarbetet vann stöd från såväl arbetarklassen som delar av mellanskikten.
Men det var en politik som aldrig utmanade kapitalismen och trots samarbetet med vänstern var PS aldrig främmande för att också samarbeta med högern för att driva igenom ökat statligt stöd till bankerna och för att förhindra att tidigare försämringar i arbetsrätten revs upp samt att privatiserad verksamhet inte återfördes i offentlig regi.

Arbetarnas kamp och strejker hade ökat före pandemin, och särskilt under 2019 slog regeringen ner strejkerna med våld på ett sätt som inte hade förekommit sedan diktaturens slut 1974 – detta utan att BE och PCP utmanade regeringen. I synnerhet PCP använde sitt inflytande över den viktigaste fackliga centralorganisationen (CGTP) för att bromsa kampen. Inte ens strejkrätten har försvarats ordentligt och har ibland angripits av ledarna för dessa partier, till exempel när en välkänd BE-medlem var den högljuddaste rösten mot strejkerna i Volkswagens fabrik eller när PCP:s och CGTP:s ledningar angrep lastbilschaufförernas fackförening.
Engagemanget från ledningen för både BE och PCP för att PS-regeringen ska vara stabil bygger på illusionen om att man är bäst lämpad att ”tygla kapitalismen”. Denna politik för klassförlikning ledde vänstern till en väg mot förräderi och att man övergav all systemkritik, vilket spelade den växande extremhögern i händerna.
Vänsterledarna trodde att PS skulle belöna dem med regeringsplatser, men det motsatta inträffade och för många blev det till sist svårt att se vad som egentligen skiljde BE och PCP från PS.

Man bör dock inte förvänta sig passivitet från massorna.

Vänsterpartiernas svek skapade också en viss demoralisering och många aktivister förlorade sin politiska referenspunkt.
När BE och PCP slutligen insåg att deras inflytande och parlamentariska existens var i allvarlig fara tog de tillfället i akt att för första gången på sex år säga nej till regeringens budget, men de övergav inte hoppet om att få regera med PS.
Valet blev dock ett stort bakslag för de två vänsterpartierna, som gemensamt nu bara har 11 platser i parlamentet jämfört med 36 från valet 2015. Trots att BE och PCP har förkastat regeringens budgetförslag och krävt en ny arbetsrätt och vårdsatsningar reducerade man sin valkampanj till att vädja till PS om ytterligare parlamentariska överenskommelser och till och med om att få ingå i regeringen.
De kampanjade aldrig som ett politiskt alternativ till PS-regeringen med en stridbar enhetsfront för vänstern och ett oberoende program till försvar för arbetarklassen.
Eftersom PS-regeringen inte längre behöver stöd från vänstern och konfronterar en starkare högeropposition i parlamentet är det sannolikt att man tar ett ytterligare kliv högerut. Man bör dock inte förvänta sig passivitet från massorna. Det sociala missnöjet ökar tydligt och arbetarnas kamp gjorde comeback redan i höstas.

BE- och PCP-ledarnas försoningsstrategi har misslyckats. Massornas problem har inte lösts genom deras parlamentariska inflytande och de högerextremas frammarsch fortsätter. Kapitalisterna måste noga skydda sina vinster och kommer inte att ge upp betydande eftergifter om de inte tvingas till det av arbetarklassen.
Därför kan vänstern och arbetarrörelsen inte bara sikta på att skaffa sig inflytande inom den kapitalistiska staten. Arbetarklassens organisationer måste peka ut en väg framåt genom kamp i opposition till kapitalismen, rikta sina ansträngningar mot massmobilisering och organisering, och peka ut den enda lösningen på massornas problem: socialism, en demokratiskt planerad ekonomi som tjänar folkmajoritetens och miljöns intressen.