Samtidigt med att Almedalsveckan startade presenterades en rapport som
visade att förtroendet för riksdagen rasar. Allt färre
väljare är dessutom nöjda med vad riksdagsmännen
gör. Enligt undersökningen, som gjorts av SOM-institutet (Samhälle,
Opinion, Massmedia) vid Göteborgs universitet har förtroendet
för riksdagen sjunkit dramatiskt under de senaste fyra åren.
Bara 22 procent av de tillfrågade säger att de har stort eller
mycket stort förtroende för riksdagen, mot 34 procent 2002.
Endast 29 procent är nöjda med hur riksdagsledamöterna
sköter sina uppgifter.
Vid tidigare undersökningar har förtroendet alltid varit som
högst under ett valår, för att sedan sjunka och därefter åter
vända uppåt. Men under den senaste mandatperioden har i stället
förtroendet fortsatt att sjunka. Trots högkonjunktur och olika
valfläsk.
Riksdagens och politikernas förtroendekapital är lägre än
någonsin tidigare.
I en goddag-yxskaftliknande kommentar säger riksdagens talman Björn
von Sydow (s) att: ”Jag är bekymrad över de här
siffrorna, men jag har ingen bra förklaring till dem. Detta är
ju en väldigt negativ utveckling, men min förhoppning är
att den kan brytas när Sveriges Television ökar sina sändningar
från riksdagen” (Svenska Dagbladet 3 juli). Som om det var
brist på TV-tid och sändningar från riksdagen som ligger
bakom förtroenderaset. Orsaken är politikens innehåll,
de allt mindre skillnaderna partierna emellan och det allt större
gapet mellan politikernas livsvillkor och vanliga människors.
Inget av de etablerade partierna har längre någon folklig
förankring i form av medlemmar och aktivt stöd. Riksdagspartiernas
medlemsantal har halverats sedan 1991. Om medlemsraset fortsätter
i samma takt som nu kommer antalet partimedlemmar att nå nollpunkten
omkring år 2017. Partierna har reducerats till stats- och kommunfinansierade
samt toppstyrda valmaskiner som egentligen inte behöver några
medlemmar.
”Offentliga bidrag har gjort partierna nästan ekonomiskt oberoende
av medlemmarna. Politiken blir mer och mer ett yrke, allt fler anställda
sköter allt större del.” (Dagens Nyheter 30 oktober 2005).
Politikerna tillhör en maktelit som gör allt för att hänga
med i direktörernas lönejakt.
Moderaterna tjänar mest av kandidaterna till kommunvalet. Av riksdagskandidaterna är
det emellertid socialdemokraterna som har högst inkomster. Nästan
fyra av tio socialdemokratiska kandidater tjänar mer än 400
000 kronor om året.
Inget annat parti har heller så få låginkomsttagare
på valsedlarna. Knappt två av tio s-kandidater tjänar
under 200 000 kronor om året.
Socialdemokraterna ”har i stort sett mist sin folkrörelsekaraktär
och liknar mer ett kampanjparti av amerikanskt snitt … När Persson
går och köper sig en stor gård i Sörmland uppfattas
det med rätta som en ideologisk överklasssignal. En partiledare
nedbäddad i en levande folkrörelse skulle aldrig vågat
ge sig in på en sådan godsägarkarriär”, skrev
Göran Greider förra året.
Men Göran Greider är, sin träffsäkra kritik till
trots, fortfarande kvar i socialdemokratin istället för att
dra den enda och nödvändiga slutsatsen – att det krävs
ett nytt arbetarparti.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) står för bygget av
ett nytt stort arbetarparti.
I valet ställer RS upp, som enda parti, med kandidater på arbetarlön.
Vi slåss mot varje form av politikerprivilegier.
Genom att erbjuda ett socialistiskt och kämpande alternativ i valet
bidrar Rättvisepartiet Socialisterna till att lägga några
grundstenar i bygget av ett nytt arbetarparti och återupprättandet
av arbetarrörelsens socialistiska traditioner.
