foto: Natalia Medina
Regeringskrisen i juli reste flera viktiga frågor. Vad kan stoppa privatiseringarna? Hur långt ska vänstern, inklusive Vänsterpartiet, gå i sitt stöd till S-MP-regeringen? Hur ser alternativen ut inför valet om ett år?
Inom Vänsterpartiet, särskilt i partiledningen, fanns en besvikelse över att partiet ställdes utanför den regering som Stefan Löfven bildade efter valet 2014. Men vad hade blivit annorlunda om V suttit med i regeringen?
Allt handlar om vilken politik regeringen för. S-MP-regeringen under Stefan Löfven har inte brutit med den högerpolitik som olika regeringar har fört de senaste dryga 20 åren. Den har snarare fördjupat kursen: mer pengar till militären, inga förändringar av de enorma skattesänkningarna för rika och företag, inga återställare av privatiseringar, full acceptans av EU:s och riksdagens hårda budgetregler med mera. Ovanpå detta kommer chockdoktrinen i flyktingpolitiken, med gränskontroller och massutvisningar.
Vänsterpartiets begränsade roll visas i de kommuner och landsting där V styr tillsammans med andra partier, oftast utan synbar effekt för invånarna.
I riksdagen har Vänsterpartiet fått igenom vissa begränsade reformer, men till stor del har detta varit möjligt på grund av den ekonomiska tillväxten. När ekonomin vänder neråt har socialdemokratiska partier, i Sverige och andra länder, visat sig villiga att åter trappa upp nedskärningarna.
Erfarenheterna från andra länder visar att de vänsterpartier som har gått in i regeringskoalitioner har tappat stöd eller till och med kollapsat. Det sistnämnda gäller för Rifondazione Comunista i Italien, som gick från massparti till ickeexisterande efter en period i nedskärningsregeringar. Norska Sosialistisk Venstreparti hamnade ett tag under 4-procentsspärren efter att ha ingått i regering med socialdemokratiska Arbeiderpartiet (Ap).
Inom SV finns idag en stark opinion emot att på nytt gå med i regeringen. På SV:s kongress antogs ett hårt ultimatum med krav på stopp för vinster i välfärden, nej till oljeborrning i Lofoten, stöd till förbud av atomvapen (Norge är ju med i Nato), höjda barnbidrag och ökad lärartäthet i skolan. Ingen tror att Ap kommer att acceptera dessa krav, som har gett SV medvind i opinionen inför valet i september.
Vänsterpartiet har hittills agerat betydligt blygsammare. Under regeringskrisen i juli kritiserade Vänsterpartiet privatiseringen som låg till grund för krisen. Samtidigt uttryckte V-ledaren Jonas Sjöstedt stöd till både regeringsombildningen och försvarsminister Peter Hultqvist. V krävde att infrastrukturminister Anna Johansson skulle avgå, eftersom hon var ansvarig för Transportstyrelsen. V har också med rätta anmält den förra Alliansregeringen till riksdagens konstitutionsutskott.
Det är rätt av Vänsterpartiet att inte stödja högerpartiernas försök att vinna poäng, liksom det var rätt att år 2014 släppa fram en S-MP-regering framför en alliansregering. Det är däremot en helt annan sak att rösta fram regeringens budget i sin helhet, med extra pengar till militären, minskad offentlig sektor som andel av landets ekonomi och så vidare.
Den stora frågan i svensk vänsterpolitik är när de nya globala vindarna når hit. Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyns valmanifest i Storbritannien, valframgångar för Podemos i Spanien och Mélenchon i Frankrike – alla dessa har fört fram en politik långt till vänster om den kurs som V-ledningen driver i Sverige. I alla dessa fall har nya stora skikt av framför allt unga blivit aktiva, oftast med en klar antikapitalistisk profil.
Sverige behöver en samlande vänsterkraft, med hård kritik av den politik och de banker som nu blåser upp en ny finansbubbla och drastiskt ökar de ekonomiska klyftorna. Rättvisepartiet Socialisterna stödjer sopstrejken, vårdprotesterna och kampen mot utvisningar som tecken på vad som behövs för att stoppa privatiseringarna, liksom alla initiativ till samlad kamp mot högerpolitiken. ■
