Vänsterpartiet: Kamp eller nedskärningar?

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Den politiska kartan har vridits kraftigt åt höger, klassklyftorna skenar och S-MP-regeringens program är mer nyliberalt och arbetarfientligt än tidigare moderatledda regeringar. Det behövs ett alternativ som kan slå tillbaka både nedskärningar och en allt mer nationalistisk höger. Ett parti för arbetare, unga och pensionärer som vill ha och behöver en helt annan politik än idag.
Vänsterpartiet ökar i opinionen och är exempelvis största parti bland unga kvinnor. Kan V spela en roll i utvecklingen av ett nytt större parti till vänster om de allt mer högervridna Socialdemokraterna? Hur ser Vänsterpartiets politik ut i praktiken, i kommuner och regioner?

Runt om i landet växer protesterna mot nedskärningarna i äldreomsorg, vård, skola och fritids. Tidningen Kommunalarbetaren har börjat med en ny vinjett för att rapportera om demonstrationer och uppror.
För alla politiska partier och rörelser gäller på vilken sida de står – besluta om och försvara nedskärningar, eller vara en del av protesterna. Om vänsterpartister skriver under på nedskärningar – hur ska de då kunna föreslå kampinitiativ mot nedskärningarna? Eller ens delta i rörelser från anställda och brukare som själva kräver ett stopp på nedskärningarna? 

Vänsterpartiet ingår i styren i 58 kommuner och två regioner (tidigare landsting). Inte helt oväntat styr de tillsammans med Socialdemokraterna i många av kommunerna. Mer anmärkningsvärt är dock att de ingår i kommunstyren tillsammans med öppet nyliberala partier i en lång rad kommuner; Vänsterpartiet är med i koalitionsstyren med Centerpartiet i 19 kommuner, med Kristdemokraterna i 10 kommuner, med Liberalerna i nio kommuner och med Moderaterna i sex kommuner.
Region Västerbotten styrs av V, S och MP. I somras klubbades de största nedskärningarna i regionens historia igenom: 93 miljoner kronor 2020, varav 81 miljoner kronor på personal, främst inom specialistvården. Planen är att skära ned över en halv miljard kronor under de kommande åren.
I Region Gävleborg – där V styr med S, C och MP – ska över 400 miljoner kronor skäras ned i vården. 
Tankesmedjan Balans granskade vilka kommuner som skar ned i skolan 2019. När vi tittade vidare på vilka partier som styr i dessa kommuner fann vi att 40 av de 58 kommuner Vänsterpartiet är med och styr fanns med i granskningens skolnedskärningskarta (se grafik längst ner).
Tidningen Kommunalarbetaren undersökte vilka kommuner som skar ned i äldreomsorgen 2019. När vi tittade vidare på vilka partier som styr i dessa kommuner fann vi likaså att 39 av de 58 kommuner Vänsterpartiet är med och styr skär ned i äldreomsorgen (se grafik längst ner).

Utifrån uppgifterna från Kommunalarbetaren och Tankesmedjan Balans har det under förra året klubbats igenom nedskärningar i skola och äldreomsorg i minst 53 av de 58 kommuner där Vänsterpartiet är med och styr.
Bland nedskärningarna på de äldre i Trollhättan – där V styr med S och MP – finns bland annat fler arbetspass med samma lön, ”optimerad schemaläggning”, avveckling av särskilda boenden och kameratillsyn på nätterna samt övergång till kylda matlådor i hemtjänsten istället för varm mat.
I Skellefteå driver V igenom prishöjningar på bland annat bad- och träningsanläggningar och inför en badavgift för barn mellan 3-6 år. ”Det är naturligtvis inget roligt beslut, men vi har en budget att förhålla oss till”, sa nämndsordförande Joakim Wallström (V) till tidningen Norran. 
– Jag tror att alla måste dra sitt strå till stacken och hjälpas åt nu, sa Lars-Erik Simonsson (V) i SVT om nedskärningarna i Dorotea redan när V var i opposition fram till förra valet. 
Idag styr Vänsterpartiet Dorotea tillsammans med S, C, L och KD och inför kameraövervakning hemma hos äldre med hemtjänst för att spara på antal besök.

Att ”alla måste dra sitt strå till stacken” är något som vilken moderat politiker som helst hade kunnat säga. Så låter det i alla kommuner. Och det är genomfalskt. 
Regeringen underfinansierar kommunerna med 43 miljarder kronor (minst), samtidigt som de sprätter iväg långt mer till militär, storföretag och de absolut rikaste. 20 extra miljarder till militären, 12 miljarder i skattelättnader för fossilbaserad export, 15 miljarder i elsubventioner till storföretag och 6 miljarder i slopad värnskatt för de fyra rikaste procenten, bara för att nämna några av regeringens prioriteringar. 
Det ”saknas” inte pengar till den kommunala välfärden. Underfinansieringen är en medveten metod för att tvinga fram samma högerpolitik överallt och bereda vägen för ytterligare privatiseringar med syftet att berika den kapitalistklass som redan badar i pengar.
Ska en V-styrd kommun bocka och skära ned utifrån dessa förutsättningar? Svaret borde vara ett rungande Nej! Ett riktigt socialistiskt arbetarparti ska lägga fram en budget som motsvarar behoven. Istället för att vara en lydig administratör av den påtvingade högerpolitiken ska socialister ta initiativ till kamp och resa krav på att staten betalar vad de är skyldiga i volym-, lön- och prisökningar samt alla ofinansierade ansvarsområden som vältrats ned över kommunerna. 

Men det är inte bara underskott på grund av statens underfinansiering som är orsaken till nedskärningar i de V-styrda kommunerna. I många av kommunerna har man lagt budgetar med överskottsmål på omkring två procent eller mer, samtidigt som välfärden går på knäna. 
Ett riktigt socialistiskt parti skulle slopa överskottsmålen, drastiskt sänka politikerlönerna, kapa kostnader för konsulter, ta bort all representation och stänga penga­kranen till vinstdrivande privata företag. 
Ett minimum för vänstern borde vara att inte gå med på nedskärningar, privatiseringar eller försämringar för kommunanställda.
”Men det skulle aldrig Socialdemokraterna eller Centern gå med på”, gissar jag att vissa vänsterpartister invänder nu. Då borde valet vara enkelt: Sätt er inte i styret! Stå inte på fel sida när anställda demonstrerar mot nedskärningarna. Våga vara ett riktigt oppositionsparti som vägrar försämra för arbetarklassen och som organiserar samt deltar i kampen underifrån.
”Jamen, om inte vi samarbetar kan högerpartierna och SD ta över”, är också ett väl använt argument. Detta är en helt bakvänd logik. Det är socialdemokratins historiska svek och attacker på välfärden som är en av de främsta orsakerna till SD:s framgångar. 

Att vänstern dessutom sitter med och försämrar för vanligt folk i kommuner och regioner kommer bara ytterligare att förstärka SD:s falska propaganda om att de skulle vara ”den enda oppositionen”. 
Nedskärningar banar väg för ännu värre högerpolitik och försämringar, för med sig besvikelser och demoralisering hos alla som hoppats på en annan kurs, samt försvagar motståndet mot högern.
”Men vi har fått igenom delar av vår politik genom samarbetet”, är också ett vanligt resonemang. Men till vilket pris? Det blir samma sorts bedrägeri som de andra etablerade partierna använder när de skryter om sina ”satsningar”, exempelvis ”extramiljoner till äldreomsorgen” samtidigt som de minskar äldrenämndens totala budget. 
I samarbeten med de stora etablerade partierna är vänstern alltid de som offrar mest och uppnår minst. Självklart ska vänstern försöka få igenom sin politik. Och det gör man bäst som opposition. Det är genom kamp tillsammans med gräsrötterna som vänstern kan få sitt absolut bästa förhandlingsläge.

Rättvisepartiet Socialisterna har tillsammans med anställda, boende och kampanjgrupper visat att organisering och kamp lönar sig. 
I Luleå har exempelvis fasta vikariepooler införts i skolan, meddelarfrihet vunnits åt privatanställda, skolor har räddats från nedläggning och privatiseringar av lokalvård, parkförvaltning och fastighetsförvaltning har stoppats. 
I Göteborg har nedgångna bostäder kommunaliserats, simskola och entréer på kommunala simhallar blivit avgiftsfria och föreningslokaler, bad och gym har räddats. 
I Stockholmsförorten Husby har privatisering av badet och en av de värsta fotgängarfarliga strukturplanerna stoppats, liksom en exploatering av Husbys grönområde vid Järvafältet. 
I Haninge har kollektivavtalsvillkor vunnits inom kommunens upphandlade hemtjänst och färdtjänst, fältassistenter har anställts, skogar har räddats från avverkning, klimatåtgärder klubbats, skollunch­avgifter stoppats och lärartjänster räddats. 
Dessa axplock av exempel är enbart från några få orter. Ofta har det krävts långvarig organisering, demonstrationer och strejker. Ibland har de styrande tagit delar av RS förslag och genomfört dem i rädsla för att vi bygger en rörelse kring frågorna. Men i samtliga fall har vi visat att en kämpande vänster kan få igenom sina frågor utan vare sig eftergifter eller oheliga samarbeten. 

Det är inte allianser med borgerligheten eller förhandlingar och kompromisser i slutna rum som är metoden för att stoppa nedskärningar och ännu mindre vägen till ett socialistiskt samhälle. Det är kamp. 
De globala revolterna och växande förrevolutionära jäsningar vi har sett i världen under det senaste året visar vad som någon gång oundvikligen kommer att utspela sig även här i Sverige. Då behövs ett politiskt alternativ som har vuxit, blötts och stötts genom uppbygget av massrörelser – inte stukat sig själva som de styrandes vänsteralibi.

Kommuner där V har sagt stopp

Det finns också kommuner där V har vägrat att ingå i kommunstyren vars politik utarmar välfärden. Och det finns också kommuner där V först bildade majoriteter efter förra valet, men sen gått emot nedskärningspolitiken och gått i opposition.
I Lindesberg har V brutit med samarbetspartierna S och C på frågor som nedskärningsbudgeten och nedläggningar av byskolorna. ”Förslag som går emot vår politik kommer vi inte att rösta för”, konstaterar V Lindesberg när jag frågar. 
Nedläggningarna av by­skolorna gick igenom med hjälp av bland annat M. Däremot skrotades helt förslaget att ersätta en varm skollunchmåltid i veckan med filmjölk, då även flera S-ledamöter kände av pressen och tog ställning emot. 
I Valdemarsvik bröt V med samarbetspartierna S och C då budgetförslaget innehöll nedskärningar. V krävde en skattehöjning med 50 öre för att stoppa nedskärningarna, vilket S och C inte gick med på. 

Skattehöjningar är dock inget alternativ till nedskärningar. De slår hårdast mot lågavlönade utan att hindra nya nedskärningsförslag längre fram.
Det som behövs är en samordning av de många protesterna för att kräva mer pengar till kommuner och regioner, ett landsomfattande uppror för välfärden.