Opinionen mot högerregeringen är kompakt, men att det socialdemokratiska alternativet har svårt att väcka entusiasm visades tydligt i den slätstrukna TV-debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Vilken skillnad, till det sämre, detta var jämfört med de korta minuter då Septemberalliansens kritik av högerpolitiken ett år efter valet – dagen innan demonstrationerna den 18 september – företräddes på ett lysande sätt i SVT:s Gomorron Sverige av Lena Ezelius och Bilbo Göransson, båda lågavlönade kommunalare!Att Mona Sahlin flera gånger ifrågasatte att regeringen sänker skatterna för ”såna som du och jag, Fredrik Reinfeldt, med våra inkomster”, kändes inte bara som en, om än uddlös, kritik av orättvisorna. Sahlins kollegiala vi-ton i förhållande till Reinfeldt visar också samtidigt hur hon identifierar sig själv som en i gänget i den politiska eliten.
Visst upprepade hon flera gånger att s varken ställer upp på sänkta skatter på förmögenheter och fastigheter eller sämre a-kassa, samt nyheten om 2 000 kronor i sänkt skatt per år för pensionärer i den alternativa s-budgeten. Ändå stärktes intrycket av att socialdemokraterna samtidigt fortsätter att traska vidare åt höger i de nyliberala spåren, bara några steg efter moderaterna.
Mona Sahlin tvingades redan i debattens början medge att den förra s-regeringen inte lyckades ge jobb åt ”de som stod längst utanför”. Detta får nu socialdemokraterna att precis som högeralliansen orera om en ”arbetslinje” med skärpta ”plikter” för de arbetslösa. Dessutom vill s nu omfamna bemanningsföretagen, öka kommersialiseringen vid högskolorna, stödja tjänstesektorn och ta upp tävlan med Maud Olofsson om att framställa sig som småföretagarnas bästa vän.
Inte heller i frågorna till rådslaget om ett nytt jobbprogram säger s någonting om de skriande behoven av mer personal i till exempel äldreomsorgen, skolan och vården eller om svindeln på finansmarknaden och den extrema utsugningen i de svenska storföretagen. Som HTF och SIF visat, delar börsföretagen idag ut 50 procent mer pengar till aktieägare och direktörer än som avsätts till investeringar. Detta borde idag vara en huvudfråga, då det hänvisar både arbetar-Sverige och den offentliga sektorn till en existens långt under den svenska ekonomins produktionsförmåga.
I debatten om skolan fick Reinfeldt till och med en ”eloge” av Mona Sahlin för sitt enligt henne pedagogiska sätt att beskriva behoven i skolan – men Sahlins invit till ett samarbete över blockgränsen om skolan fick bara Reinfeldt att triumferande ropa att s kapitulerat.
”Men något måste vi väl vara oense om”, var det sedan Mona Sahlins tur att utropa. Detta sedan hon först med den borttagna stopplagen för akutsjukhus lyckades hitta en skiljelinje till den skamlösa retoriken från Reinfeldt, där denne utan att rodna ljög om att regeringen står för ”en solidarisk sjukvård” där inte plånboken ska avgöra.
Det är uppenbart att Mona Sahlin och hela s-ledningen borde se Michael Moores fantastiska film Sicko och reflektera över sitt eget ansvar för att svensk sjukvård mer och mer börjat påminna om USA-modellen.
Detta sker i dag med allt snävare svängrum för offentlig vård och en snabbt växande marknad för privata sjukförsäkringar, vårdvinster och gräddfiler för de rika.
”Mitt parti hade en tendens att säga att jorden skulle gå under om en enda vårdcentral bedrevs privat. I historisk backspegel var det en störttöntig inställning”, säger den fett avlönade socialdemokratiske landstingspolitikern Dag Larsson i tidningen Fokus. Utan ett klart nej, bidrar dock s själva till att öppna gaveln för en ”amerikaniserad vård”.
Vilken skillnad det hade varit om det idag funnits ett kämpande och klassmedvetet arbetarparti som också i TV-debatterna om regeringens klasspolitik kunnat representeras av till exempel ett lågavlönat vårdbiträde!
