foto: Alexander Gerst / Flickr CC
Med kapitalismen som dominerande system är mycket av livet på vår planet dödsdömt.
Klimattoppmötet COP24 i den polska kolstaden Katowice anses av media ha undvikit ett fullständigt fiasko genom att till sist och på övertid enas om en regelbok för att mäta och bokföra de koldioxidutsläpp som omfattas av Parisavtalets frivilliga åtaganden.
SVT:s klimatreporter Erika Bjurström kallar det för ”ett mindre mirakel” sedan USA, Saudiarabien, Ryssland och Kuwait chockat mötet genom att vägra ”välkomna” och bara ”notera” den senaste larmrapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Med Trump i spetsen slår dessa oljestater dövörat till budskapet att världen går mot 3,5 graders uppvärmning om inte länderna mångdubblar sina utsläppsåtaganden för att klara minskad förbrukning av fossila bränslen med 98 procent till år 2050.
Den dystra omgivningen i Katowice matchade enligt en krönika i Dagens Industri av den svenske klimatgurun Johan Rockström väl den dystra verkligheten. ”Två år innan vi måste böja den globala utsläppskurvan av växthusgaser nås vi av chockrapporten att de globala utsläppen ökar rekordsnabbt 2018, med hela 2,7 procent, att jämföra med 2 procent per år som har varit den ohållbara ökningstakten de senaste 20 åren”. Därmed står världen på klimatkatastrofens rand.
Trots detta gav mötet i Katowice ingen uppmaning om att länderna nu måste skärpa sina skandalöst otillräckliga åtaganden i Parisavtalet, bara att allt väsentligt än en gång sköts upp. Detsamma gäller alla försök att skärpa de så kallade regler för utsläppshandeln, som befriar all världens industrier från de drastiska statliga klimatregleringar som nu krävs.
Det är i detta tillstånd av mardrömslik handlingsförlamning från världens kapitalistiska regeringar som den 15-åriga Greta Thunberg med sina skolstrejker och kärva sanningar har blivit en sådan världskändis att hon bjudits in till klimatmötet av FN:s generalsekreterare.
”Vår civilisation offras för ett mycket litet fåtals möjligheter att fortsätta göra enorma mängder pengar. Vår biosfär offras så att rika människor i länder som mitt ska kunna leva i lyx. Det är de mångas lidande som betalar för några fås lyx”, förklarade hon strax innan midnatt på onsdagen i ett plenatal inför hela klimatmötet. ”Ni har kört slut på ursäkter och vår tid håller på att rinna ut. Vi har kommit hit för att tala om att en förändring kommer vare sig ni vill det eller inte. Den verkliga makten ligger hos folket”, löd hennes kaxiga avslutning som ett tydligt förebud om en radikaliserad klimatkamp.
Under mötets gång lyckades också de gula västarnas franska uppror ge ut en annan mäktig klimatsignal, nämligen att världens makthavare inte kan skicka notan för sina falska marknadsåtgärder som höga klimatskatter på de fattiga utan att dessa till sist reser sig.
Även i Sverige måste klimatkampen radikaliseras både till form och innehåll. När till exempel biljettpriserna nu än en gång ska höjas i Storstockholms lokaltrafik är det hög tid för en socialistisk vänster att förklara hur transportsektorns utsläpp istället måste bekämpas med omställning från biltrafik och motorvägsbyggen till en snabb utbyggnad av en avgiftsfri tunnelbana, spår- och busstrafik i större städer, tillsammans med stoppdatum för fossila bränslen i nya bilar och en snar omläggning av tung godstrafik till en upprustad järnväg.
De skatter som då krävs bör självklart läggas på storföretag, dyra villor och stora förmögenheter, som även kan begränsa de rikas överkonsumtion av lyxvaror och långa flygresor, inte på landsbygdsbor.
Omedelbara protester krävs också mot tingsrättens och Naturvårdsverkets klartecken för en utbyggnad som fördubblar utsläppen av koldioxid från Preemraffs oljeraffinaderi i Lysekil, ett absurt exempel på hur reglerna för industrins handel med utsläppsrätter står i vägen för all verklig klimatomställning. Det finns inte tid för något annat än en demokratiskt utarbetad plan för en snabb klimatomställning och reglering av industrin, något som i sin tur kräver samhällets makt och ägande av banker och nyckelföretag.
I Frankrike liksom i Sverige och resten av världen pockar det växande sociala missnöjet i missgynnade landsändar och förorter på nödvändigheten av en enad front för en rättvis samhällsomvandling i balans med naturen med såväl de kampvilliga fackföreningarna som med klimat-, student- och bostadsrörelserna.
Den gryende kamp för systemförändring mot både klockan, finanskapitalismen och de kapitalistiska regeringar som växer ur denna dynamik måste också beväpnas med demokratisk organisering och socialistiska övergångskrav.
