Vård enligt behov kräver en socialistisk systemförändring

• 

• 

• 

Den numera permanenta krisen i vården med överbeläggningar och utlokaliseringar på sjukhusen, långa väntetider på akutmottagningar, underbemanning och beordrat arbete är inget som de etablerade partierna vill lyfta i valrörelsen. Trots att vårdkrisen i flera regioner har fördjupats under sommaren och trots att hälso- och sjukvården alltjämt ligger i topp när människor ska ange de viktigaste politiska frågorna.

KATJA RAETZ, specialistsjuksköterska

Under sommaren har det getts nya och återkommande exempel på vårdkrisens följder. I Helsingborg slog en läkare larm efter att runt midsommar ha fått vara ensam i akutsituation utan sjuksköterska, vilket fördröjde läkemedelsbehandlingen med några minuter som kunde ha varit livsavgörande. I Norrtälje har personal fått avbryta semestern. På Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan har huvudskyddsombudet gjort en 6:6a-anmälan efter ”värsta sommaren någonsin”, enligt Läkartidningen. ”Värsta sommaren hittills”, larmade också personalen på Danderyds akutmottagning i Stockholm på Facebook, där en sjuksköterska kunde vara ensam ansvarig för 60 patienter under en kväll. Danderyds sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm har under sommaren blivit kritiserade av Inspektionen för vård och omsorg, IVO, för att ha för få vårdplatser för att kunna garantera god och säker vård. Region Stockholm hör idag med omkring 2 700 vårdplatser till regionerna med minst vårdplatser per capita, efter Halland, Gävleborg och Östergötland.

Med tanke på det har ett allvarligt resonemang kring hur sjukvården kan återuppbyggas till en adekvat vård efter behov med en dräglig arbetsmiljö för personalen närmast lyst med sin frånvaro under valrörelsen. Stockholms sjukvårdsupprop för en viktig kampanj kring att visa att ansvaret för sjukvården ligger hos de styrande i regionerna, vilket i till exempel Stockholm är alliansen sedan 16 år tillbaka (sedan förra valet ingår även Miljöpartiet) i regionens högerstyre. Ett exempel på hur viktigt detta är, är Kristdemokraternas paroller i Stockholm för en ny akutmottagning och fler vårdplatser, trots att de har varit med och styrt sedan 2006 och bland annat varit med om att stänga akuten vid gamla Karolinska i Solna, dragit ner på vårdplatser och varslat om uppsägningar av Solnas vårdanställda 2019. Det var först under pandemins andra våg som dessa varsel drogs tillbaka.

I debatterna kring vårdkrisen är det primärvården som lyfts fram som stomme inom vården, som behöver fungera för att avlasta sjukvården. Primärvården, vilket är framförallt vårdcentraler, barn- och mödrahälsovård och rehab, är dock sedan många år allvarligt underfinansierad. I Sverige läggs ungefär 16 till 17 procent av den totala sjukvårdsbudgeten på primärvården enligt Svensk förening för allmänmedicin, vilket kan jämföras med 30 till 40 procent i grannländerna. I nästan alla regioner saknas det allmänspecialister, så att den enskilde husläkaren har för många patienter. Det kan vara uppemot 8 000 menar Distriktläkarföreningen, medan rekommenderat antal är 1 500 patienter per husläkare.

Utöver det läggs allt fler uppgifter på primärvården utan vare sig adekvat ekonomisk eller personell kompensering. I Stockholm är till exempel vårdcentralerna sedan flera år första linjens psykiatri för vuxna, sedan i december förra året även för barn och unga. Regionens högerstyre står bakom neddragningar av barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar från 16 till 9 i regionen som ska genomföras under hösten. Även uppdraget för de specialiserade barn- och ungdomsmedicinska mottagningarna har bantats så att fler av deras tidigare patientgrupper nu ska vända sig till vårdcentraler. Mot denna bakgrund framstår det moderata finansregionrådet Irene Svenonius uttalande om att alla förortens barn adhd-testas som högerpopulistiskt och som en illa dold rasistisk propaganda som ingenting har att göra med de faktiska behov som finns av stöd och vård.

Men primärvården slåss inte bara med underfinansiering. Primärvården i Sverige är genom ett riksdagsbeslut 2009 tvingad att drivas som vårdval inom samtliga regioner, vilket innebär att det öppnades upp för privata vårdgivare att fritt konkurrera om patienter. Ett av de första landstingen i Sverige som införde vårdval redan januari 2008 var Stockholm. I det ingår också för vårdgivare rätten till fri etablering utan någon som helst styrning. Inte långt efter införandet stod det klart att det flesta nya vårdcentralerna öppnades där de friskaste människorna bor, i Stockholms innerstad, medan vårdcentraler i socioekonomiskt svaga förorter drabbades av minskade resurser. Vården hade blivit mindre jämlik, som Riksrevisionen slog fast redan 2014. Efter det har alliansen här mer än i någon annan region i Sverige upphandlat vårdområde efter vårdområde, ofta mot professionernas protester, som exempelvis vid införandet av Vårdval reumatologi i november 2019. I dagsläget finns det närmare 40 olika vårdval där olika verksamheter inom samma område i konkurrens med varandra ska erbjuda vård.

Bakom detta finns New Public Management (marknadsstyrning istället för vård efter behov), där vården har styckats upp i enskilda enheter och verksamheter som drivs med ledorden effektivisering och budgetdisciplin. Därmed är patienter med enkla åkommor som snabbt kan behandlas de mest kostnadseffektiva, medan äldre, multi­sjuka människor, patienter med komplexa besvär eller psykiska problem är minst eftertraktade då de driver upp kostnaderna för de enskilda verksamheterna. Det är också de tankesätt som ligger bakom att till exempel Södersjukhuset i Stockholm fortfarande har sparbeting över sig, trots att regionen under de senaste åren har redovisat ett årligt överskott på flera miljarder kronor. I och med införandet av vårdval för primärvården öppnades också marknaden för de så kallade nätläkarna upp, som dränerar primärvården genom att ta hand om de relativt enkla, snabba och därmed mest vinstgivande ärendena.

Vårdvalsystemet har inte bara inneburit att vården öppnades upp för privata företag att göra vinster på skattepengar. Vårdvalen innebär också en enorm detaljstyrning och ökning av administrationen. De har också medfört en fragmenterad vård där samarbete mellan olika vårdområden och verksamheter har ersatts med stuprörstänk. Häri ligger också det motsägelsefulla i att Stockholmsmoderaterna kan skryta med Sveriges kortaste vårdköer samtidigt som krisen på sjukhusen fortgår. De relativt enkla åtgärder som kräver korta vårdtider kan tas om hand av privata företag inom vårdvalen, medan de komplicerade fallen med äldre personer med flera sjukdomar skickas tillbaka till vårdcentralen och får vänta på att komma till storsjukhusen.

Trots alla löften har mycket lite av verkliga satsningar skett. Socialdemokraterna som i Region Stockholm är i opposition driver som sitt viktigaste löfte att bygga ett nytt närsjukhus i förortskommunen Haninge, söder om Stockholm stad. Vid närmare granskning blir det synligt att det framförallt handlar om flytt av nuvarande geriatriska avdelningar och närakut till nya lokaler, inte nödvändigtvis fler vårdplatser. Intressant nog lovar Socialdemokraterna även en gynmottagning i de nya lokalerna då detta saknas söder som Stockholm. Men det finns inget som hindrar någon att öppna en mottagning redan idag. Precis som med vårdcentraler har även det så kallade vårdvalet resulterat i att specialistmottagningar till övervägande del etablerats inom Stockholm stads gränser och lämnat förortskommunerna som exempelvis Haninge, där det tidigare fanns flera specialistmottagningar. Socialdemokraterna har ingen avsikt att göra några strukturella ändringar i vårdvalssystemet och därmed är vallöftet ihåligt.

I kölvattnet av vårdvalet har även privata sjukförsäkringar fått ett uppsving. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterade i en rapport 2020 att försäkringspatienter går före i kön på privata kliniker, även om dessa har avtal med den offentligfinansierade sjukvården. I och med detta urholkas principen om att de med störst behov ska få vård först. Idag finns det cirka 750 000 personer med privat sjukförsäkring, vilket underminerar tanken om sjukvården som en del av den gemensamma välfärden. I stället ökar risken för en tudelad sjukvård där en del enbart finns för de som kan betala. Exempel på det är bland annat Barnsjukhuset Martina i Stockholm och Citysjukhuset i Göteborg.

Det finns ett uppenbart behov av att öppna upp stängda vårdplatser och vårdavdelningar i hela Sverige, som har minst vårdplatser per capita inom EU och stora delen av den industrialiserade världen. Detta skulle minska väntetiderna på akuterna, men även förhindra att patienten vårdas på fel avdelning eller i korridorer, vilket alltid ökar risken för vårdskador.

Men för att kunna anställa och ännu viktigare behålla erfaren personal krävs det bättre arbetsmiljö. Inte minst pandemin har avslöjat hur New public management också har inneburit en slimmad personalstyrka där det saknas marginaler. En bra arbetsmiljö betyder att det inte är direkt kris om någon kollega är sjuk eller vabbar, att det finns utrymme för reflektion och kompetensutveckling, att det finns möjlighet att gemensamt diskutera och vidareutveckla sin arbetsplats och på så sätt få kontroll över sin egen arbetssituation. Den kräver också en adekvat löne­utveckling efter erfarenhet och kompetens, inte som idag där det straffar sig att stanna på samma arbetsplats, vilket har lett till brist på erfaren personal.

Detta visar att det inte bara handlar om mer resurser till hälso- och sjukvården, utan att det också krävs strukturella förändringar. Rättvisepartiet Socialisterna står för att vårdvalen helt ska rivas upp, i synnerhet vårdval för primärvården. Detta skulle ge förutsättningar för att inrätta vårdcentraler utifrån befolkningens behov runtom i regionerna, därtill husläkarjourer med lokal anknytning som kan ge basal vård efter kontorstid. Detta skulle ge de nödvändiga förutsättningarna för att på allvar kunna ha fasta husläkare, inte som idag bara på pappret. Att bli av med vårdvalen skulle även gynna samarbetet mellan de olika professionerna i stället för som nu ”bolla” patienter fram och tillbaka. Specialistmottagningar behöver ta tillbaka en del av ansvaret för uppföljningar av sina patienter, i samarbete med husläkare på vårdcentralerna.

Genom gemensam planering där resurserna fördelas efter de faktiska behoven skulle det alltså kunna ges förutsättningar för bra och lika vård efter behov. Detta skulle innebära att detta gigantiska resursslöseri med upphandlingar, vårdval och privata vinster avskaffas. Konsulter blir i ett sådant system överflödiga då experterna finns på arbetsplatserna.

För detta krävs dock kamp. Tyvärr har den fackliga kampen helt lyst med sin frånvaro sedan många år tillbaka och har begränsat sig mest till olika förhandlingar. Chansen fanns att under de gångna avtalsrörelserna kräva mer till vården och till personalen, som dock inte togs tillvara. Även tillfälliga nedskärningar kan bli permanenta om de inte bemöts med kamp. Vårdförbundets tidning Vårdfokus gjorde en kartläggning i juni i år, där 13 av 21 regioner inte kommer att klara sjukvårdsbudgeten trots besparingar. Region Västernorrland, som redan har genomfört hårda nedskärningar som Offensiv tidigare rapporterat om, uppger att man inte vet om budgeten kan hållas. Detta visar att det aldrig finns någon sista nedskärning. Personalen och befolkningen har tidigare samlat sig i olika upprop såsom ockupationen för BB Sollefteå, Instagramkontot Gula lappen, Nätverket En annan vård är möjlig och Stockholms sjukvårdsupprop, för att nämna några. Nu krävs det att samla sig igen i ett gemensamt riksomfattande vårduppror, för oavsett vilka som vinner i de olika regionerna i september så krävs det nya krafttag för att tvinga fram förändringar efter befolkningens och personalens behov.■