Vård på olika villkor

av Vikram Lindelius Mahoon, läkarstudent på Karolinska Institutet och undersköterska på Karolinska Sjukhuset, Solna // Artikel i Offensiv

Bland regnbågsfärgade nyckelband, mängder av affischer för jämlikhet och arbetare från alla möjliga kulturer och delar av vårt samhälle är det lätt att intala sig själv att diskriminering inte längre är ett problem inom svensk sjukvård. Faktum är att incidenter av rasism, sexism och i princip alla former av diskriminering fortfarande förekommer inom svensk sjukvård, både riktade mot patienter och personal. 

Dessa problem belyses av ett nytt upprop av över 1,000 läkare och läkarstudenter som nu kräver att myndigheterna ska vidta åtgärder mot rasism inom vården.
Hur kan en miljö som är så präglad av ett internationellt utbyte av kunskap och erfarenheter upprätthålla en så förlegad människosyn? Är rasism ett utbrett problem inom svensk sjukvård?
Sjukvården existerar inte i ett vakuum, utan är tvärtom en av de platser i vårt samhälle där vi alla möts, oavsett bakgrund. De åsikter och värderingar som finns i samhället återges i mötet mellan patient och vårdgivare, ett möte som dessutom ofta är präglat av starka känslor. 

I en sådan situation är det kanske inte förvånande att vissa blir osäkra och agerar utåt. Men det är ingen ursäkt.
Rasism och annan diskriminering mot personal viftas ofta bort. Förklaringen är ofta att de bara behöver ventilera, ta ut sina känslor på någon och patienten behöver ju vård så vi kan inte skicka iväg dem. 
Men det ingår inte i sjuksköterskans arbetsuppgifter att även agera slagpåse för att andra ska få utlopp för sina känslor. Vårdpersonal blir inte sällan utsatta för både otrevliga och ibland rent ut våldsamma patienter, men detta tas inte alls på samma allvar som på andra arbetsplatser, även som i andra blåljusyrken där starka känslor också ofta är inblandade och folk från alla samhällsgrupper möts.

Något som varken kan ursäktas eller ens förklaras på samma sätt är rasism från vårdpersonal riktad mot patienter. Att vara patient upplevs för många som mycket utlämnande; du lägger ditt förtroende hos främlingen framför dig i hopp om att denne ska hjälpa dig med din hälsa.
Det förtroendet är inte något man ska ta lättsamt på och dessa handlingar underminerar förtroendet. Det är därför viktigt för både patienter och vårdpersonal att ta upp situationer där de upplever att någon blivit utsatt för diskriminering. 
Inte sällan är den ansvariga en person med auktoritet som har undgått konsekvenser då personalen har känt sig obekväma med att tillrättavisa en mer senior kollega och patienter antingen bara velat lägga händelsen bakom sig eller inte blivit tagna på allvar när de har anmält.

Många av oss kan minnas en dålig upplevelse vi själva haft med sjukvården. Oavsett om vi talar om diskriminering, en otrevlig läkare eller känslan av att inte bli tagen på allvar kan ett dåligt vårdmöte forma vår bild av hur det är att söka vård. 
En sådan dålig upplevelse kan göra en person ovillig att söka vård i flera år och även medföra stress och obehag när man väl gör det.
Denna nervositet är så vanligt att ungefär var femte person har vad som kallas ”white coat syndrome”, en ofrivillig stressreaktion i form av förhöjt blodtryck i närvaro av vårdpersonal.
Om rasism är ett större problem inom vården än på andra platser är egentligen en mindre viktig fråga än hur den hanteras. Om en polis blir slagen eller spottad på blir det i princip alltid allvarliga påföljder för den ansvariga. Sällan ses liknande påföljder om övergreppet skett mot en sjuksköterska, trots att de skyddas av samma lagar.
Konsekvenser ses även sällan efter att en patient behandlats illa, mer än prat i fikarummet och detta reflekteras i statistiken för psykisk ohälsa bland vårdpersonal. Det är just bristen på handling som är huvudpunkten i upproret som publicerades i våras.

Det är dags att sluta tolerera rasism och annan diskriminering inom vården. Alla i vårt samhälle har rätt till den vård de behöver, oavsett bakgrund och på lika villkor. Det är upp till alla – personal, patienter och anhöriga – att stå upp mot diskriminering för att få stopp på kulturen av att sopa problemet under mattan.
Det är dags att koppla konkret aktion till affischerna, regnbågsbanden och den väl brukade retoriken om jämlikhet och lika värde.

VÅRDPERSONAL OM RASISMEN

När jag har pratat med kollegor berättar de bland annat:

”Patienten sa att nattpersonalen på avdelningen inte var så duktiga. Han sa att det var två (n-ordet) som jobbade igår natt och man vet ju hur de är.”
Undersköterska på vårdavdelning

”Läkaren sa skämtsamt att han inte orkade med svarta patienter då de enligt honom var högljudda och gnällde om småsaker.” 
Läkarstudent på vårdcentral

”En patient sa att det måste vara trevligt att som utlänning kunna komma hit och nyttja våra resurser genom att studera gratis. Jag är född och uppväxt i Stockholm.” 
Läkarstudent på akutmottagning

”Jag har flera gånger haft patienter som ber att få träffa min kollega istället för mig. Det är sorgligt att efter all den tid man har studerat och praktiserat bli avfärdad för en så löjlig anledning.” 
Läkare på sjukhus

”Min patient sa att han inte trivdes i sitt bostadsområde då det har flyttat in en massa blattar i området. Eftersom jag ser svensk ut tänkte han väl inte på vad han sa.” 
Undersköterska på sjukhus

”Min handledare som har flyttat hit från Mellanöstern berättade för patienten om dennes tillstånd och förklarade vår plan för behandling. Efter att min handledare pratat klart (på helt korrekt svenska, om än med brytning) vänder sig patienten till mig och frågar vad han sa, pekandes med ett finger mot handledaren.” 
Läkarstudent på kirurgavdelning

”Patienten satt och väntade på vård i flera timmar då hon inte kunde tala svenska. Hon har ju då rätt att kräva tolk för att förklara sina behov, men det visste hon inte. Vad hjälper våra rättigheter om man inte känner till dem eller hur man nyttjar dem?” 
Läkarstudent på sjukhus