foto: Andrew Herbert
Jättedemonstrationen den 24 april och den omfattande gräsrotsrörelsen mot vårdnedskärningarna är bidragande faktorer till delsegern.
Tre dagar efter att en stor del av hela Ådalens befolkning hade manifesterat sitt stöd för Sollefteås akutkirurgi/ortopedi och medicinska rehabiliteringen i Härnösand stoppade en majoritet på landstingsfullmäktigemötet i Västernorrland landstingsledningens förslag om att flytta verksamheterna till Ö-vik respektive Sundsvall.
Detta blev möjligt sedan först Moderaterna och sedan resten av Allianspartierna hade övergivit den socialdemokratiska och miljöpartistiska landstingsledningen och röstat med Vänsterpartiet för en återremiss till landstingsstyrelsen.
Det är kampen och inte minst jättedemonstrationen den 24 april som ligger bakom beslutet om återremiss. Ådalen reser sig igen och skriver på nytt historia.
Allianspartierna är inga vänner av vården. Det visar inte minst vad som hände när de styrde 2010-2014. Även då var det nedskärningar och miljonrullning i chefsbonusar och fallskärmar. Nedskärningarnas arkitekter, konsultbyråerna, fick också gräva guld i landstinget.
Nu är Moderaternas uttalade syfte att privatisera och sälja ut Sollefteå sjukhus till privata vinstintressen. Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna gav en återremiss, men kan inte vara en plattform för den fortsatta kampen. Inlandet har rätt att kräva ett sjukhus och en sjukvård ägd och styrd av samhället och inte privata vinstintressen. Vad har Vänsterpartiet lovat Moderaterna?
Som svar på Alliansens nedskärningar och plan på att bit för bit dra ner på verksamheten vid akutsjukhusen i Sollefteå och Ö-vik samt som en följd av opinionen lovade Socialdemokraterna under valrörelsen 2014 att länet skulle ha tre akutsjukhus. Nu vet vi att att det löftet inget var värt.
S-ombudsmannen Stefan Wikén gjorde sig en löjlig figur när han dagen efter demonstrationen hävdade att den bara samlade dryga 2 000. Detta kan bara tas som ett ytterligare uttryck för S-topparnas desperation och isolering.
Socialdemokraterna, liksom alla partier i länet, är skakade av den folkliga vrede som har visats och viljan som finns att kämpa för en rättvis, jämlik vård. Det är denna folkliga vrede och kampvilja som utgör den verkliga oppositionen – inte den borgerliga så kallade vårdalliansen.
Återremissen ger respit och möjlighet att trappa upp. Men det är naturligtvis inte enkelt i ett läge när man bakom sig har en sådan jättemanifestation som den i Ådalen den 24 april.
Dagen efter landstingsledningens nederlag meddelade chefen Nina Fållbäck Svensson att inga akuta kirurgiska eller ortopediska operationer kommer att utföras i Sollefteå under sex veckor i sommar. Orsaken sägs vara att landstinget inte har lyckats rekrytera personal till detta över sommaren.
Beskedet ledde till kraftiga reaktioner i Sollefteå.
– Jag är förbluffad med tanke på den patientsäkerhetsanalys man gjorde i mars. Vårt landsting har landets högsta sjuktal, 7,4 procent. Och det här kommer att påverka sjukhusen i både Örnsköldsvik och Sundsvall, vars personal redan går på knäna. Vårdplatser är redan nu överbelastade och sjukhusen har även en kraftig minskning av vårdplatser inför sommaren i Sundsvall. Hur ska det fungera?, kommenterar Lars Rocksén, vice ordförande i Ångermanlands läns läkarförening, i Tidningen Ångermanland.
Vårdprotesterna hördes sedan på 1 maj i både Sollefteå och Kramfors.
Rättvisepartiet Socialisterna säger om den fortsatta vårdkampen: Kräv av länets fackföreningar att de säger nej till vårdnedskärningar och ja till en rättvis, jämlik vård. Sätt press på varje enskild landstingsfullmäktigeledamot, låt dem svettas och kräv svar. Partipiskan eller vården?
Om politikerna inte backar behöver vi diskutera nya stora demonstrationer och möjligheten till en ockupation av sjukhuset i Sollefteå och medicinsk rehab i Härnösand samt lokala strejker för vården, men också vad som kan göras för att staten ska skjuta till de pengar som krävs.
Susanne Sjöstedt på Tidningen Ångermanland har rätt när hon efter söndagens demonstration i en ledare den 25 april tog upp att kraven också behöver ställas gentemot regeringen. Vad säger ångermanlänningen Stefan Löfven? Och vad gör sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ”för att alla – oavsett var de bor – ska få den vård de behöver?”
Även här krävs kamp, en folklig vrede som organiseras i ett nationellt uppror mot nedskärningar och för en vårdupprustning över hela landet. I detta kan vi i Västernorrland söka stöd av alla andra som kämpar för vården runt om i landet. Vårdfacken borde självklart ställa sig bakom och spela en central roll i en sådan kampanj. ■
