Vårdkrisen blir allt djupare

Samtliga regioner i Sverige går mot underskott i år. Detta enligt de senaste beräkningarna från SCB som presenterades av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) den 15 juni.

KATJA RAETZ, specialistsjuksköterska

Sammanlagt beräknas regionerna gå mot ett minus på 20 miljarder kronor under året, vilket är 12 miljarder kronor mer än regionerna tidigare hade räknat med. Landets samtliga universitetssjukhus går mot underskott i år. Till exempel kan Skånes universitetssjukhus hamna på 1,5 miljarder minus och Akademiska sjukhuset i Uppsala räknar med ett underskott på 650 miljoner kronor. Redan i fjol gick många akutsjukhus back, med undantag för Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm som gjorde ett plus på 18 miljoner kronor, vilket framför allt berodde på att vård köptes in av andra regioner. Sedan i år går dock även Karolinska med förlust och har varslat om 450 tjänster bland den administrativa personalen.
I ett antal regioner har nedskärningar inom vården pågått och SKR varnar för fler kommande nedskärningar om inte statliga anslag höjs, vilket ännu inte har skett. I Västra Götalandsregionen gick samtliga sjukhus back under förra året med sammanlagt 768 miljoner kronor. Regionfullmäktige har nu avskrivit två tredjedelar av underskottet, vilket ändå innebär fortsatta neddragningar. Till exempel har Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg aviserat att likt Karolinska i Stockholm dra ned på administrativ personal, men planerar enligt Läkartidningen även neddragningar inom vuxenpsykiatrin. I andra regioner som Västernorrland har de tidigare årens omfattande nedskärningar och nedläggningar lämnat vården i ett mycket sårbart läge, som ses exempelvis i sommarstängningen av BB i Örnsköldsvik. Tillfälliga stängningar av vårdenheter under sommaren riskerar att permanentas.

Även om en av de största orsakerna till underskotten i år beror på inflationen, med exempelvis högre kostnader på material, läkemedel och hyror, är en annan personalbristen, i synnerhet på sjuksköterskor men även läkare, som också innebär att kostnader för hyrpersonal stiger. Enligt SKR har under de senaste tio åren 20 procent av vårdplatserna runtom i Sverige stängts ner, och det från en redan låg nivå. Länge har primärvården, med framför allt vård- eller hälsocentraler, lyfts fram som den avgörande faktorn som ska avlasta sjukhusvården, och detta upprepas även nu. Omställningen till ”god och nära vård” granskades av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som i en ny rapport konstaterar att mycket lite har hänt, bortsett från att fler regioner har handlingsplaner.
Handlingsplaner eller siffror av andelen listade patienter per läkare har dock föga betydelse i verkligheten. Dagens Medicin har räknat fram att resurserna för primärvården snarare minskar.
I Region Stockholm har primärvårdsnämnden höjt anslagen med 5,3 procent, vilket är lägre än det beräknade prisindexet på 8,5 procent. I snitt höjs anslagen för primärvården i regionerna med 6 procent, vilket enligt SKR i praktiken innebär nedskärningar.
Dessutom har det redan tidigare kritiserats att allt fler uppgifter läggs ut på vårdcentraler utan att resurserna höjs i motsvarande mån, exempelvis det ökade ansvaret för barn- och ungdomspsykiatriska insatser i Region Stockholm i fjol.

Det är uppenbart att det är bristande samhällsplanering av vården. Fakta som att Akademiska sjukhuset har gått minus i budgeten i 20 år, eller att Karolinska gjorde ett plus ifjol på att ”sälja vård” till andra regioner som därmed ökar sina underskott, talar sitt tydliga språk.
Det är inte någon lättnad att det ska sparas på administrativ personal. Så länge vården inte ställs om finns uppgifterna kvar och belastar personalen. New Public Management lever ännu kvar inom sjukvården med budgettänkande, produktion av vård och ständiga krav på effektiviseringar, som har lett till en allt mer slimmad och fragmenterad vård, där att ge vård kan bli en kostnad, framförallt vård som är mer komplex som hos patienter med flera och kroniska sjukdomar som inte passar in i stuprörstänket.
Riksrevisionen har exempelvis konstaterat att den så kallade vårdgarantin i primärvården, med bedömning inom tre dygn, inte kortat väntetiderna. Utan snarare har lett till undanträngning av kroniskt sjuka patienter till förmån för lindrigt sjuka, samt att kömiljarder inte har lett till minskade köer.

Det som krävs är en total samhällsomställning där vården planeras underifrån, med ett brett samarbete över region- och kommungränser, utan vinstdrivande företag som dränerar välfärden på skattepengar, där personalen involveras i planeringen och där vårdbudgetarnas storlek bestäms av faktiska behov.
Det finns en början till protester lokalt som nyligen mot en hotande nedläggning av akuten i Lidköping. Det som krävs är ett rikstäckande vårduppror med massdemonstrationer, understött av facken, som kan tvinga fram en förändring.■