foto: European Commission DG ECHO / Flickr CC
Resursbrist och underutvecklad hälso- och sjukvård i västra Afrika försvårar bekämpningen av ebolaepidemin.
Enligt Världshälsorganisationen WHO:s chef Margaret Chan ”måste ebolautbrottet klassificeras som det allvarligaste hotet mot människors hälsa i modern tid. Den är ett mot samhällets överlevnad i fattiga västafrikanska länder och äventyrar global säkerhet och fred”.
Över 4 500 har dött under det pågående utbrottet av ebola. Dubbelt så många har smittats, imnklusive sjukvårdspersonal från Europa och USA. Ett stort problem är att utan rigorösa försiktighetsåtgärder är det just de som tillhandahåller vård som mest riskerar att bli infekterade. Men utan sjuk- och hälsovårdsanställdas hjältemodiga arbete, trots skriande brist på resurser, skulle viruset ha fått en ännu större spridning.
I september gick sjuksköterskor på John F Kennedy-sjukhuset i Liberias huvudstad Monrovia ut i strejk med krav på högre löner och bättre skyddsutrustning mot ebolaviruset. I veckan strejkade vårdanställda på nytt i Liberia som är det land som är värst drabbat av ebolaepidemin, med fler än 2 300 dödsfall.
Även prokapitalistiska kommentatorer har medgett att de ekonomiska och sociala villkoren har en avgörande roll för spridningen av och insatserna mot epidemin. Tidningen Business Monitor menar exempelvis att ansträngningarna att begränsa ebolautbrottet har hämmats av ”svag statlig kapacitet, brist på offentlig finansiering och dålig hälso- och sjukvårdsinfrastruktur”.
Det fruktansvärt undermåliga hälso- och sjukvårdssystemet och den svaga vetenskapliga grundvalen är inte enbart konsekvenser av det koloniala arvet och det postkoloniala utvecklingsmisslyckandet. I själva verket har det lilla som tidigare har byggts upp avsiktligen nedmonterats av IMF och Världsbanken.
I Guinea ledde till exempel Bamakoinitiativet 1987 till ett avgiftsfinansierat hälso- och sjukvårdssystem, som ledde till att många behandlingar blev otillgängliga för vanliga medborgare.
Bamakoinitiativet togs fram i samarbete med Världsbanken och ledde till decentraliseringen av hälso- och sjukvården i Benin, Guinea och Nigeria. Det decentraliserade systemet har hämmat förmågan att skapa en effektiv nationell plan mot ebola.
I Sierra Leone är kostnadsfri sjukvård bara tillgänglig för ammande kvinnor och barn under fem års ålder. Dessa länder betalar mer skuldräntor till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) än de spenderar på hälso- och sjukvård, utbildning eller infrastruktur.
Annan hälso- och sjukvårdsstatistik indikerar varför de västafrikanska staterna har kämpat för att begränsa ebolasmittan. Guinea kan bara spendera 62 USA-dollar per person på hälso- och sjukvård varje år, jämfört med 3 364 USA-dollar per person i Storbritannien, och Guinea har det lägsta antalet sjukhussängar per capita i världen.
Sierra Leone har bara två läkare per 100 000 människor, jämfört med 245 i USA. Även det åtminstone på pappret rikare Nigeria saknar medicinskt sakkunnig personal. Det beräknas att lika många nigerianska läkare arbetar i USA som antalet läkare som jobbar inom den nigerianska offentliga sektorn.
De ekonomiska och sociala följderna av ebolautbrottet är förödande. Skördar ruttnar bort på åkrarna, gruvor överges och varor transporteras inte till marknaderna. I karantänzonerna i Sierra Leone och Liberia har exportgrödor som kakao och kaffe lämnats åt att ruttna bort på åkrarna till följd av att jordbrukarna drar sig för att röra sig för långt hemifrån.
På städernas marknader minskar redan nu tillgången på basvaror som ris, eftersom det är få som är beredda att göra långväga resor för att köpa in marknadsvaror.
Åtskilliga afrikanska regeringar har snarare än att ta itu med följderna inriktat sina åtgärder på att tillgodose det internationella kapitalets intressen. Det menar bland annat Amdadou Soumeah, facklig företrädare i Guinea.
Det var först i mitten av augusti som Guinea deklarerade ett nationellt katastrofläge. Detta trots att landet har varit epicentrumet för ebolautbrottet, där de första fallen rapporterades i mars 2014. Soumah argumenterade för att regeringen tonade ned krisen för ”att hindra att investererare flyr”.
På grund av risken att ebolamassutbrottet i Västafrika kan spridas till andra delar av världen har FN, USA, Storbritannien och Frankrike börjat sätta in resurser, medan Kuba är först att skicka 461 läkare och sjukvårdspersonal. Även om epidemin kan ha stabiliserats i Guinea fortsätter antalet nya fall i Liberia och Sierra Leone att öka. Storbritannien och Frankrike kommer att bygga upp ett fältsjukhus vardera i sina respektive forna kolonier – Sierra Leone och Guinea, och USA har sagt att man kommer att satsa än mer i Liberia.
Nya behandlingsmetoder håller på att licensieras och ett vaccin är för närvarande på väg att tas fram och testas i Storbritannien, och kan komma att bli tillgängligt för hälso- och sjukvårdsanställda i Västafrika i november i år.
Socialister bör insistera på att de resurser som krävs för att få stopp på ebolautbrottet tas fram. Istället för att lägga ut miljarder USA-dollar på att bomba Mellanöstern borde kampen mot ebolaviruset sättas i främsta rummet.
Ebolautbrottet visar att IMF:s och Världsbankens nedtryckande av befolkningsmassorna i dessa länder in i hemsk och påtaglig fattigdom kan slå tillbaka mot de utvecklade kapitalistiska nationerna. Viruset respekterar inga gränser och vi lever i samma värld som arbetarna och bönderna i Västafrika. Endast en socialistisk samhällsomvandling av Västafrika, inklusive involveringen av den mäktiga nigerianska arbetarklassen, kan garantera att dessa nationer får infrastrukturen, den ekonomiska finansieringen och de vetenskapliga resurserna för att bekämpa ebolan och alla de andra tropiska sjukdomarna som drabbar områdets befolkningar.
Det är noterbart att ingen av de lovande behandlingsmetoderna mot ebola har utvecklats av den ”fria marknaden”, trots att viruset har varit känt sedan 1976. ”Mirakelkuren”, Z-Mapp, som används för att behandla ebolainfekterad amerikansk personal och den brittiska sjuksköterskan Will Poodley, finansierades av USA:s försvarsdepartement mot följderna av bioterrorism.
En medicin som ingriper mot reproduktionen av ebolaviruset, Tekmiras TKM, produceras nu för fullt efter att ha visat en del lovade resultat i samband med tester på ett tidigt stadium. Den har också finansierats av USA:s försvarsdepartement. Detta är fallet trots att, som Financial Times kommenterade, att ”ebola inte är en oövervinnelig supersjuka”. Financial Times skrev vidare den 15 augusti:
”Den mest slående aspekten är hur många experimentella kandidater det finns. Åtminstone 15 ebolamediciner och ett dussin vacciner har utvecklats så långt som till förkliniska (djurförsöksbaserade) tester. Rent vetenskapligt är ebola en lättare måltavla än till exempel HIV- och influensavirus därför att det inte muterar så snabbt. Dessvärre har emellertid ingen av kandidaterna gått igenom de långt dyrare kliniska testerna för att värdera deras säkerhet och effektivitet mot ebola.” (den 15 augusti 2014)
Det finns dock bara små vinster att göra för de stora läkemedelsbolagen på en medicin för behandling av återkommande virussjukdomsutbrott, särskilt i världens fattigaste länder. Det finns mycket mer pengar att tjäna på mediciner mot mindre allvarliga åkommor i världens rikare länder. ■
