Varför är det så tyst i avtalsrörelsen?

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Snart träffas LO-förbunden för att samordna vilka avtalskrav de ska driva tillsammans i avtalsrörelsen nästa år. Men aldrig tidigare har det varit så tyst från facken. Vid denna tidpunkt brukar det laddas upp med utspel för bättre löner och villkor i media. Men inte nu. Varför är det så tyst?

Några månader inför avtalsrörelsen – då avtal för drygt 2,2 miljoner arbetare ska förhandlas – befinner sig de flesta arbetarhushåll mitt i en levnadskostnadskris:
• Inflationen i år har redan utraderat sju års reallöneökningar (Medlingsinstitutet).
• Matpriserna har stigit med 14 procent på ett år (Matpriskollen).
• Flera hyresvärdar har aviserat krav på hyreshöjningar på upp till 10 procent för 2023.
• Höjda och rörliga bolån (som en majoritet av LO-arbetarna har) kan tvinga en halv miljon från hem (SVT/Novus).
• Fortsatt ökade elpriser (Vattenfall varnar för fördubblade elpriser i vinter jämfört med vintern innan).
• Höjda priser på vatten och sophämtning (Stockholm stad planerar en höjning av priserna för vatten med 25 procent).
• Reallönerna i år kommer att minska med 5,4 procent (Konjukturinstitutet).

Aldrig har det funnits så tydliga argument för att ställa radikala krav i en avtalsrörelse. Men istället för att representera sina medlemmars intressen väljer flera av fackledningarna – med några undantag – att springa arbetsköparnas ärenden:
• LO:s chefsekonom Laura Hartmans bekymmer över räntehöjningen var inte att de skickar medlemmarna ut i fattigdom, utan att det ”kan skapa ett högre tryck bland förbundsmedlemmar… att faktiskt kräva högre löneökningar” och ”därmed göra avtalsrörelsen svårare” (DN).
• IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger också att de inte kommer att ”väga in inflationen” när man sätter lönekraven (Dagens Industri).
• Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog vill inte ”kräva löneökningar som spär på inflationen” (Arbetet).

Det är en kris i arbetarklassens ledarskap.

Att facktopparna upprepar kapitalisternas påhittade spöke ”löneinflationen” är så långt ifrån det fackliga uppdraget man kan komma. Och felaktigt. Argumentet att lönehöjningar driver på prisökningarna faller ju på verkligheten idag: Priserna ökar trots att reallönerna inte ökar (de till och med sjunker).
Lönesättningen handlar i slutändan om kampen om mervärdet. Ska arbetets frukter gå till ökade reallöner för arbetarna som skapar mervärdet eller till ökade vinster för arbetsköparna?

Reallönerna kan minska mycket mer än vad Konjunkturinstitutet räknar med. Beräkningsgrunden var på en inflationsnivå på 7,9 procent – en siffra som kan öka på grund av Riksbankens extrema höjning av styrräntan. Det uttalade syftet att dämpa inflationen var precis som vi varnade för hittepå. Det första som hände var att storbankerna slog till med nya rejäla höjningar av sina utlåningsräntor, men lät sparräntorna ligga still. Bankernas vinstprognoser har räknats upp.
Räntehöjningen gav alla kapitalister en förevändning för att höja priser drastiskt, inte för att hålla takt med deras kostnadsökningar, utan för att öka vinsterna ännu mer (vilket även Riksbanken har erkänt i fråga om matpriserna).

Vinsterna i Sveriges industri under andra kvartalet i år blev 27 procent högre jämfört med andra kvartalet 2021 – trots talet om hur industrin ”kämpar” för att klara kostnadsökningar. Stefan Persson samt familjerna Schörling och Rausing är tillsammans rikare än fyra miljoner svenskar. Självklart finns det ett ”löneutrymme” att ta strid för.
Tystnaden och avsaknaden av radikala krav från facktopparna i detta läge – med några undantag som Målarna och Elektrikerna – vittnar om hur stor fackens kris är. Det är en kris i arbetarklassens ledarskap, som aldrig har stått så långt ifrån basen som idag.